Utställning - SPIRALER 14 april - 22 mar 2015
Molly Kien och Sonja Larsson
Två konstnärliga uttryck och två akademier möts. Bilden lyssnas in och tonen flätas samman med linjens distinkta rörelser.
Kungl. Akademien för de fria konsterna och Kungl. Musikaliska akademien är stolta att tillsammans presentera ett samarbete mellan våra konstarter.
Tonsättaren Molly Kien och konstnären Sonja Larsson har under året som gått haft i uppdrag att skapa ett gemensamt verk, en dialog mellan konsterna.
Molly Kien har komponerat efter Sonja Larssons måleri och Larsson har i sin tur låtit sitt formstarka grundpartitur färgas av Kiens vibrerande ljudspiraler.
I deras tolkningar av varandras verk har uttrycken preciserats och nya aspekter visat sig. Projektet avslutas nu med en gemensam manifestation i Galleri Väst/Ateljén i Konstakademien. Samarbetet har förmodligen redan inneburit framväxandet av nya inspirationskällor och ett berikande av de skapande processerna.
Susanna Slöör och Tomas Löndahl
Ständiga sekreterare för Kungl. Akademien för de fria konsterna respektive Kungl. Musikaliska akademien
--
Molly Kien kommer ursprungligen från USA, men har bott och varit verksam som tonsättare i Sverige sedan 2002. Hon studerade komposition och cello på Indiana University i Bloomington, och studerade därefter vid Gotlands Tonsättarskola och Kungl. Musikhögskolan i Stockholm, där hon tog sin masterexamen i komposition i juni, 2009.
Hennes musik har framförts av, bland andra, Kammarensemblen, Gävle symfoniorkester, Norrbotten NEO, Uppsala Kammarorkester, och Stockholm Chamber Brass.
Trots att Molly Kien skriver sin musik på klassiskt vis, med tydliga intentioner angående exempelvis dynamik, artikulation och tempo, finns det ändå ett stort utrymme för improvisation. Hon berättar själv att när hon komponerar, vet hon inte exakt vad som kommer att hända, men hon har ändå ett slags medvetenhet om hur hon slutligen vill ha det. Att använda sig av bildkonst som utgångspunkt för komponerandet känns naturligt för henne, eftersom hon där upplever en abstrakt plan som öppnar tydliga vägar för henne i den kreativa processen. Det var precis det som hände när hon lärde känna Sonja Larssons konstverk.
I Molly Kiens verk Spirals översätts olika lager av intrikata linjer, vibrerande runda former och spiraler till nya ljud som hon – enligt egen utsago - aldrig hade kommit fram till utan att ha sett målningarna. Musiken blir ibland nästan jazzigt improvisatorisk och har ändå en väldigt tydlig struktur. Samtidigt som den är repetitiv uppstår hela tiden nya händelser. Den bakomliggande tanken är att man ska skulle kunna uppleva en känsla av oändlighet i musiken, och att man därför skall kunna börja lyssna var som helst i musiken och ändå känna att man kommer direkt in i den.
TOMAS LÖNDAHL
ETT HISTORISKT BREAK
Ett legendariskt gäng jazzmusiker, vid tillfället lätt skadskjutna, anlände en dag år 1952 till Toronto för att göra en konsert i Massey Hall. Dagen var illa vald, samma kväll gick titelmatchen i tungvikt mellan Rocky Marciano och Joe Walcott. I konsertsalen, som kunde ta emot 2 500 besökare, satt 700 personer. Saxofonisten, som gick under namnet Charlie Chan, hade glömt sin altsax i New York. Charlie Parker, för det var han, fick låna en vit plastsaxofon av en lokal instrumenthandlare. Dizzie Gillespie, som var trumpetaren i bandet, lämnade ideligen scenen för att gå ut och höra hur det gick i matchen. Parker var irriterad. Kompet bestod av Bud Powell piano, Max Roach trummor och Charlie Mingus bas. Repertoaren var beprövade beboplåtar.
Alldeles i början av ”A Night in Tunisia” sticker den vita plastsaxofonen iväg ut bland galaxerna i en svindlande tonslinga. Även om jag, efter sextio års lyssnande, vet hur det går grips jag varje gång av en lätt svindel under lyssnandet. Kommer han att hitta tillbaka till ensemblen?
Charlie Parkers break i ”A Night in Tunisia” dyker upp i mitt huvud varje gång jag står inför Sonja Larssons målningar. Sambandet blev ännu tydligare sedan hon berättat för mig att det egentligen inte finns någon plan när hon skapar sina intrikata och rytmiska mönster. Dock är begynnelsepunkt och slutpunkt bestämda. Mellan de båda punkterna kan mycket hända utan att den grundläggande rytmen går förlorad.
Det är inte ovanligt att det dras paralleller mellan musikalisk improvisation och ett måleri som, likt Sonja Larssons, söker sin form i dialog med det som sker på bildytan. Det är dock sällan jämförelsen känns så naturlig som inför hennes målningar. Som betraktare har man ju inte heller klart för sig att början och slutet är på förhand bestämda. Man förs in i ett händelseförlopp som varken har början eller slut. I betraktandet uppstår en sinnets lätthet av samma slag som musik kan framkalla.
Rocky Marciano tog titeln från Joe Walcott vilket lär ha gjort Dizzie nedstämd. Att han den kvällen varit med och skrivit jazzhistoria på en glest besökt konsert verkar han inte varit medveten om just då. Så är det nog ofta både på konsertscenen och i ateljén.
OLLE GRANATH