ALICE BABS SJÖBLOM

Alice Babs Sjöblom, som avled den 11 februari, var i besittning av ett instrument som gav en bedräglig bild av sång och musicerande som något högst okomplicerat. I en tid som hyllar identifikationen med det medelmåttiga, där mycket av nöjesutbudet vill ge oss känslan av att ”det skulle kunna vara jag”, kan hennes musikförmedling framstå som något otidsenligt, ouppnåeligt och rent av obegripligt.

Hennes sång påverkade flera generationers syn på och känsla för musik och musicerande. Hon försåg oss med nya normer, men förmedlade en entusiasm som fick avståndet till normerna att för oss andra verka nästan överkomligt. Jag är inte främmande för att Alice spelat en viktig roll i det så kallade ”svenska musikundrets” framväxt.

Hildur Alice Nilsson föddes i Kalmar den 26 januari 1924, växte upp i Västervik och flyttade som 13-åring till Stockholm med sin mor och sina två yngre syskon, efter att sångpedagogen Lina Boldemann råkat höra Alice sjunga, och erbjudit sin assistans. Redan året därpå fick hon chansen att spela in pappa Jeans melodi Joddlarflickan i studion ”Din egen röst” som drevs av Dagmar Sandström, som även blev den som myntade namnet ”Babs”. Från vissa håll betraktades artistverksamheten som något opassande, och det krävdes ett artistnamn.

Att just Alice, den mest oskuldsfulla och sedligast tänkbara av artister, i samband med sitt stora genombrott 1940 med Swing it Magistern, beskylldes för att leda ungdomen i fördärv, och vars sång bland annat av dåvarande STIM-chefen beskrevs i ordalag som även i vår avtrubbade tid upplevs som grova, framstår i dag som en overklig ironi. Hon verkar dock själv ha gått tämligen oberörd ur kontroverserna.

När svensk jazz väckte stor uppståndelse och fick något av ett internationellt genombrott i Paris 1949, ingick Alice tillsammans med bland andra Arne Domnérus och Putte Wickman i den så kallade ”Parisorkestern”. Hon var det fullständigt självklara vokalistvalet – det skulle dröja många år innan en diskussion om saken kunde sägas bli relevant.

Efter ett ytterst intensivt 50-tal, och samarbeten med bland annat Povel Ramel och Charlie Norman, blev de exempellösa fram-gångarna tillsammans med Svend Asmussen och Ulrik Neumann i gruppen ”Swe-Danes” mellan 1958-1961 en slags publik höjdpunkt. Alice valde därefter att trappa ned på tempot. Det ideliga resandet tog på krafterna, och hon ville ägna den i hennes ögon försummade familjen – maken Nils-Ivar och barnen Lilleba, Lars-Ivar och Titti, stor omsorg.

1963 inleddes samarbetet med Duke Ellington som pågick fram till Ellingtons död 1974. Detta närmast ödesbestämda samarbete byggde på en djup och ömsesidig beundran, och utgjorde tveklöst den konstnärliga höjdpunkten i Alice långa karriär.

Den obehindrade rörligheten mellan olika musikaliska sammanhang väckte tidvis misstänksamhet bland puritanerna, ”Inte kan man vara en riktig jazzsångerska om man också sjunger Mozart, Elizabethanska lutsånger och barnvisor?”. Duke Ellington gav svar på tal: ”Alice Babs har all den värme, livsglädje, rytm och tragik som för mig är jazzens innersta hemlighet”.

Vissa kritiker framhärdade, och efterlyste mer av den ”svärta” som präglade en betydande del av jazztraditionen. Men även om Alice hade lyssnat väldigt noga på föregångarna och hade tydliga förebilder, så gjorde hon varje stil till sin egen, fyllde stilen med sina egna förutsättningar och blev i hög grad immun mot invändningar. Såväl utnämningen till hovsångerska 1972 som invalet i akademien 1974 innebar ett slags genombrott – Alice är fortfarande den enda hovsångerska som inte företrädesvis varit verksam inom operan, och akademiledamöter hade vid den tiden, med några enstaka undantag, uteslutande rekryterats från konstmusikens domäner. Det fanns dock ingen lång och otålig kö av efterföljare bakom Alice – hon var i så många avseenden ett unikum.

Alice bosatte sig 1973 i ett för hennes känsliga luftrör betydligt skonsammare Spanien. Konsertverksamheten blev nu ytterst sporadisk och skivinspelningarna få. De med åren allt sparsammare gästspelen i hemlandet blev högtidsstunder för beundrarna, som förbluffat kunde konstatera att den vokala briljansen i stort sett var intakt. En av sina sista skivinspelningar gjorde Alice 2001 med Nils Lindberg, och jag fick i samband därmed den stora ynnesten att få spela duo med Alice, och ju märkligare musikaliska påståenden man formulerade, desto skarpare svar på tal fick man. Ens egna tillkortakommanden borde rimligtvis ha accentuerats, men jag kände mig alltid mindre begränsad i hennes sällskap. Hennes genuint nyfikna generositet förvandlade oss alla till värdiga musikaliska samtalspartners.

Det fanns en nästan barnslig förtjusning i det musikaliska äventyret, som utgjorde ett svar på mina funderingar kring hur hon så länge lyckats hålla en sådan obegripligt hög musikalisk nivå. En lång karriär hade försett hennes kreativitet med en fantastisk stadga, utan att hon någonsin tillät kreativiteten att stelna. Hon förmedlade en oförställd glädje inför den oupptäckta musik som görs tillgänglig för den som aldrig glömmer varför man en gång började musicera.

Alice drabbades av ohälsa de sista tio åren, och hon återvände till Sverige 2005. Den 11 februari i år somnade hon in stilla, två veckor efter sin 90-årsdag.

Alice Babs Sjöblom blev ledamot av denna akademi 1974.

Joakim Milder