ARNE NORDHEIM

5 juni 2010 avled tonsättaren Arne Nordheim. »Skönande och tidsmedveten kulturarbetare, experimentator och kontaktvänlig al fresco målare i toner«. Så karakteriserar Bo Wallner den norske tonsättaren Arne Nordheim som efter en längre tids sjukdom avled i somras i en ålder av nästan 79 år. Karakteristiken återfinns i ett skivalbum som utgavs med anledning av Nordheims femtioårsdag 1981 och är inledningsraderna till en uppsats om Nordheim ur ett svenskt perspektiv. Detta perspektiv är betydelsefullt på mer än ett sätt: dels därför att det belyser hans tidiga konstnärliga utveckling med kontakt med både nyare svensk musik och litteratur, dels därför att den då så naturliga kontakten och utbytet mellan de nordiska länderna under de senaste trettio åren efterträtts av fokusering på större gemenskaper där den nordiska gemenskapen tenderar att hamna på undantag. Sålunda har, såvitt jag har sett, svenska medier inte observerat eller brytt sig om att informera om Arne Nordheims frånfälle, något som för trettio år sedan och mer skulle ha varit otänkbart.

Född i Larvik 1931 utbildade sig Nordheim vid Musikkonservatoriet i Oslo där orgelspelet stod i centrum. Men synranden var vidare än så och i likhet med andra norska tonsättare följde han utbudet i svensk radio av nyare musik där inte minst det legendariska programmet Nattövning hade stor betydelse. Han väckte för första gången uppmärksamhet vid Ung Nordisk Musiks vecka i Stockholm 1960 där sångcykeln Aftonland med text av Pär Lagerkvist framfördes. Som en konsekvens av detta kom han att representeras i Sveriges Radios konsertserie Nutida Musik med såväl Epitaffio som Eco, det sistnämnda beställt av arrangören och tillägnat minnet av Karl-Birger Blomdahl. Bägge dessa verk kan sägas vara riktningsvisande för Nordheims fortsatta utveckling: där Epitaffio kombinerar stor orkester med tonband är Eco komponerat för soli, kör och orkester. Människorösten, orkestern och elektronik kommer i fortsättningen att vara grundbultarna i Nordheims musikaliska värld. Till detta träder det sceniska, manifesterat i baletter som Katharsis, Ariadne och The Tempest samt ett stort utbud av skådespelsmusik för norsk radio. Valet av klangkällor kan sägas ha fått sin sammanfattning i det dramatiska oratoriet Nidaros från 1997, tillkommet med anledning av staden Trondheims tusenårsjubileum och komponerat för soli, barnkör, kör, orkester och tonband.

Men Nordheims produktion begränsar sig icke till denna i sig imponerande samling av verk. Ode til lyset heter en ljudinstallation avsedd för en skulptur för blinda, skapad av Arnold Haukeland och en grupp ingenjörer från Norges Tekniske Högskole. Musiken finns på ett tonband som ständigt rullar och förändras på olika sätt. Denna förändring regleras av skulpturens olika delar som är försedda med ljuskänsliga fotoceller där dagsljusets skilda nyanser
är bestämmande för klangen. De blinda kan således ”höra” ljuset och rentav själva påverka musiken, ett exempel på hur avancerad kompositionsteknik och sociala aspekter förenas.

Ett annat exempel är Förbindelser, musik för fem städer, radio och tv, beställt till Norsk Rikskringkastings 50-årsjubileum. De fem städerna är Tromsö, Trondheim, Bergen, Stavanger och Oslo och i var och en av dessa befinner sig instrumental- och vokalensembler som framträder såväl i högtalare som på bildskärm. Under 35 minuter skall de på olika sätt samverka och perspektivet är geografiskt, textligt, musikhistoriskt, musikstilistiskt och kommunikationstekniskt. Avsikten är att bidra till att hålla samman det mycket avlånga land som Norge faktiskt är. I detta sammanhang fällde Nordheim en vitsig kommentar: en av dirigenterna klagade över att partituret var så högt att man behövde stege för att överblicka det varpå komponisten svarade att ett långt land kräver ett högt partitur. Hade landet varit Lichtenstein hade situationen varit annorlunda!

Denna välformulerade kommentar för oss över till ett annat av Arne Nordheims verksamhetsfält: det skrivna och talade ordet. Under ett antal år var han musikkritiker vid Dagbladet och gjorde sig känd som en både inkännande och – när så erfordrades – vass bedömare. Sin muntliga begåvning kunde han visa också i ett projekt arrangerat av Svenska Rikskonserter på 1960-talet där fem nordiska komponister åkte ut till gymnasier för att tala om sin musik och där även specialskriven musik ingick. Detta är väl det närmaste Arne Nordheim har kommit en i ordets mer egentliga mening pedagogisk verksamhet. Men han har fått användning för ordet även i andra sammanhang, nämligen som förtroendevald
företrädare för norskt kulturliv: ordförandeskapet i Norsk Komponistforening och TONO, motsvarigheten till STIM, samt medlemskapet i Norsk Kulturråd vittnar om detta.

Arne Nordheim är en osedvanligt framgångsrik tonsättare, han har samarbetat med internationella musikpersonligheter såsom Zubin Mehta och Mstislav Rostropovitch och har fått de flesta musikpriser. Hans hemstad har visat sin uppskattning genom att utnämna honom till hedersmedborgare. Hans hemland har visat sin uppskattning genom att tilldela honom hedersbostaden Grotten strax invid slottet i Oslo med tidigare innehavare såsom Christian Sinding och Arnulf Överland. Vid hans frånfälle uttryckte Norges såväl stats- som kulturminister sitt beklagande och jordfästningen i Oslo domkyrka organiserades som statsbegravning. Det är sorgligt att hans sista år skulle förmörkas av sjukdom och därmed avstannad skaparkraft och ett Nordheimcitat kan här vara på sin plats: ”vårt liv är kort men det är det enda vi har”. Nordheims sista fullbordade verk är en trombonkonsert från år 2003.

Hur låter Arne Nordheims musik? Här ska göras ett kortfattat försök: långa klangsjok som växer och avtar i tonstyrka, episoder med interpunkterande soloinstrument, stora utbrott i slagverk, en ensam sopran svävande över klangdjupet, en musik utan egentligt tempo men med en öppen, inbjudande karaktär, en karaktär som är sig egendomligt lik från verk till verk. Eller i Arne Nordheims egen formulering: alt skal synge!

Arne Nordheim blev 1975 utländsk ledamot av denna akademi.

Gunnar Bucht