BENGT EMIL JOHNSON

”Det blåser genom mig från alla håll där jag står och stampar”
Som tidigare framkommit avled Bengt Emil Johnson den 14 juli 2010. Bengt Emil var yrkesverksam inom flera områden. Här skall framför allt nämnas tonsättaren, poeten, pianisten, skriftställaren, radiomannen och ornitologen. Första gången jag träffade Bengt Emil var 1961 i samband med Fylkingens kurser för tonsättare med ett särskilt intresse för elektronisk musik. Vid den tiden fanns inga möjligheter att studera detta ämne vid något lärosäte i Sverige. Genom att vi båda engagerade oss energiskt i Fylkingens verksamhet kom vi att lära känna varandra allt bättre, något som utvecklades till en varaktig och djup vänskap. Så småningom också till ett konstnärligt samarbete, som även inkluderade ett gemensamt skriftställeri framför allt inom den moderna konstmusikens område. Arbetet med Fylkingen var en utmärkt skola för blivande musikproducenter och skulle också visa sig bli avgörande för våra framtida karriärer.

Bengt Emil studerade piano och komposition för Knut Wiggen i flera år och den naturliga platsen för hans debut – både som tonsättare och pianist – var en konsert 1962 i Fylkingens regi. Debutverket bar titeln Sonat för pianist. 1963 uruppfördes hans stora verk Pianocollage för ett obegränsat antal pianister. Även det uruppfördes i Fylkingen av tonsättaren själv samt pianisterna Alfred Janson, Leo Nilson och Karl-Erik Welin. Vid denna tid började vi i Fylkingen intressera oss för den så kallade instrumentala teatern och de idéer som pekade i riktning mot det vi numera brukar kalla performance art och som hade sin upprinnelse i John Cages estetik och den amerikanska happeningrörelsen. Bengt Emil komponerade flera verk i denna anda, bland annat det förtjusande och intima verket med den neutrala titeln Semikolon för Karl Erik Welin – ett verk som tyvärr kom helt i skymundan för de mer explosiva delarna av Welins beryktade motorsågskonsert i Fylkingen i mars 1964. Bengt Emil och jag gjorde ett flertal verk som alla rubricerades under det gemensamma prefixet Semikolon. Hösten 1965 fick vi båda chansen att i ett gemensamt projekt i Sveriges Radio realisera ett antal verk vilka baserades på texter och i huvud-sak konkreta ljudförlopp. Givetvis under rubriken Semikolon. Man nog också säga att detta i hög grad var upptakten till de text-ljud-kompositioner som vi senare kom att skapa var och en för sig.

För den nutida läsaren är det kanske svårt att förstå den enorma vikten för en tonsättare att bli framförd i radio med tanke på att radiomediet idag som en tummelplats för konsnärlig förnyelse bara är en skugga av sina fornstora dagar. Varken Bengt Emil eller jag hade studerat vid musikhögskolan så detta var ett slags ”S-märkning” av oss som tonsättare. Radiomediet kom sedan att under en lång rad år framåt att vara vår huvudsakliga konstnärliga plattform. Det var också en mycket betydelsefull sak då vi båda 1967 engagerades som junior-producenter på musikradions kammarmusikavdelning under Bengt Hambraeus egid. Våra erfarenheter från Fylkingen arbetet visade sig då vara mycket värdefulla. För Bengt Emils del så startade här hans karriär som radioman. En karriär som senare skulle föra honom upp till de högsta positionerna inom musikradion som musik- och kanalchef.

Som skriftställare var Bengt Emil synnerligen produktiv och enastående skicklig. Han började tidigt sin bana med att recensera såväl musik som fotbollsmatcher i södra Dalarnas lokalpress men svingade sig raskt upp till de avancerade kulturorganen inom det tryckta ordets värld, som till exempel hans medverkan i tidskriften Rondo i mitten av 1960-talet och under flera år om som redaktör för Sveriges Radios programtidskrift Nutida Musik samt naturligtvis otaliga artiklar i dagspressen.

För den kulturellt intresserade allmänheten är kanske Bengt Emil mest känd för sitt författarskap inom poesin. Hans poesiböcker har bland annat tjänat som en betydande inspirationskälla även för dagens unga poeter, de som lite nedlåtande har betecknats som ”språkmaterialister”. Han började tidigt med att skriva poesi. Genom sin lärare Knut Wiggen fick han kontakt med Öyvind Fahlström som pläderade för så kallad konkret poesi och som 1953 formulerade och publicerade sitt ”manifest” för den konkreta poesin i undergroundtidskriften Odyssé. Fahlströms inflytande var viktigt och inspirerande för Bengt Emil och hans debutbok Hyllningarna från 1963 var till stor del baserad på den konkreta
poesins idéer. Boken fick ett mycket positivt mottagande och blev genast en portalfigur för den svenska konkreta poesin. Han blev dock aldrig någon epigon till Fahlström utan visade med en gång sin estetiska och konstnärliga egenart. Senare skulle han även ta avstånd från beteckningen konkret poesi.

Under 1960-talets första hälft var idéerna om konstarternas gränsöverskridande mycket aktuella. Musik och dikt har ju alltid varit sammanflätade, men i Bengt Emils första samling använde han från musiken hämtade kompositionstekniska metoder bland annat den seriella musiken med till exempel vokalserier som ”kläddes” i ord och läsarter i olika tempi. Strax därefter kom det stora, komp-lexa textverket Gubbdrunkningar som först framfördes i ett flertal olika versioner och med ett varierande antal ”uppläsare”. Idag skulle man nog kalla det för en ”text-performance”.

Senare (1965) kom verket i bokform. Överskriften till denna runa är hämtat från Gubbdrunkningar. Kombinationen musik och dikt fortsätter att spela en stor roll i Bengt Emils produktion och här vill jag särskilt framhålla hans verk Soliloquium (1975-77) för en soloröst komponerad för och ytterst förtjänstfullt interpreterat under många framföranden av sångerskan Kerstin Ståhl. Detta verktycker jag sammanfattar Bengt Emils nydanande betydelse och alla hans konstnärliga förtjänster.

Bengt Emil Johnson invaldes i denna akademi 1979.

Lars-Gunnar Bodin