BERISLAV KLOBUCAR

Professor Berislav Klobucar, förste Hovkapellmästare, Kommendör av Kungl. Nordstjärneorden, hedersmedlem vid Wiener Staatsoper, mottagare av Republiken Österrikes förtjänsttecken i silver, har avlidit i en ålder av nästan 90 år.

Han var född i Zagreb i Kroatien och studerade dirigering för lärare som Lovro von Matacic och Clemens Krauss. 1953 kom han till Wienoperan och det blev navet för hans musikaliska gärning. Han verkade där i 40 år och dirigerade över 1100 föreställningar. Givetvis var han en välkommen gäst i många av världensoperahus. 1965 kom han till Stockholm och dirigerade Elektra. Han återkom många gånger, var en mästare på Wagner och Strauss. Han dirigerade till exempel Nibelungenringen vid stockholmsoperans gästspel i Moskva. Hans glänsande framförande av Mästersångarna tillsammans med Götz Friedrich är oförglömlig. I Göteborg dirigerade han en förnämlig Ariadne. Han gästade såväl Radioorkestern som Stockholmsfilharmonikerna.

Som dirigent var han för oss sångare den ideale operadirigenten, mycket säker, lugn, kompetent och konsekvent. Det som gjorde oss trygga var det faktum att han alltid dirigerade ett stycke lika från kväll till kväll och då menar jag tekniskt, det vill säga alla insatser var desamma varje gång. Han glömde aldrig någon. Visst kunde han ibland kännas litet tung och sävlig, men det berodde då i allmänhet på att sångarna inte var så entusiasmerande. Man ger och tar mellan scen och dike. Man fick samma insatser av honom även om det var ett halvår mellan föreställningarna. Den här absoluta konsekvensen gjorde att man kände sig väldigt fri på scenen, bara se till att titta på honom just där man behövde honom. Han fanns där.

Han var en dirigent av den gamla stammen, imposant och relativt omfångsrik, slog det som behövdes men inte mer. När vi framförde Strauss och musiken blev ganska rörig och med taktförändringar, flera i rad, slog han bara ett slag i takten och plötsligt var allt över, tämligen okomplicerat. När han kom till de stora, maximala höjdpunkterna i musiken, reste han sig upp till hälften, markerade med ett neråttryck med knutna händer var kulmen låg och välte sedan tillbaka på pallen. Då darrade hela huset. Endast en gång har jag sett honom stå upp och det var den, numera berömda, gången, då Gunilla af Malmborg och jag missade entrén i tredje akten av Valkyrian och kom in väsentligt mycket för sent på scen. Då stod maestro upp. Det måtte ha varit en mardröm för såväl honom som hans fru. Jag har stött på dem ganska många gånger under årens lopp och varje gång har de påmint mig om detta.

Han hade också en fenomenal andning. Han andades alltid med både sångare och orkester och blecket, till exempel, snubblade aldrig vid en insats, därför att hans andning var så lugn och precis så som de behövde. Han var de stora musikaliska linjernas mästare. En Wagnerkväll med honom var en oändligt lång legatobåge under vilken allt hände.

Som person var han stillsam och tystlåten. Pratet skötte hans paranta hustru. De var ett mycket stiligt par.

Precis som vi alla så hade även herr Klobucar sina riter inför ett framträdande. Han förärades en gång ett par manschettknappar med operans emblem på av hovkapellet, vilket skapade oro. En hovkapellist kallades in till maestros loge före föreställningen och herr Klobucar var mycket orolig. Han hade haft ett och samma par manschettknappar vid alla sina framträdanden i 30 år. Han vågade inte byta nu och musikerna skulle naturligtvis lägga märke till att han inte använde deras knappar. Vad göra? Den kloke musikern rådde honom att använda de gamla med ”turen”. De nya kunde han bära vid andra tillfällen.

Berislav Klobucar avled samma vecka som Folke Abenius, två av teaterns giganter under 70-talet.

Berislav Klobucar valdes in i vår akademie 1977.

Berit Lindholm