Berit Lindholm

Hovsångerskan och världssopranen Berit Lindholm föddes 1934 och växte upp i Fredhäll i Stockholm men hade sina rötter i Leksand i Dalarna.

Efter studentexamen på latinlinjen avlade hon 1957 folkskollärar- och kantorsexamen. Hon debuterade vid Kungliga Teatern 1963 som Grevinnan i Figaros Bröllop och gjorde 1965 en uppmärksammad rolldebut som Chrysotemis med Birgit Nilsson som Elektra. Därefter kom hon snabbt ut på de internationella scenerna.

Berit Lindholm blev mycket uppmärksammad och hyllad för sina tolkningar av Strauss och Wagners stora sopranroller och räknade själv Isolde och Brünnhilde till sina främsta. Hon sjöng ofta vid Festspelen i Bayreuth, Royal Opera House Covent Garden i London, Metropolitan Opera i New York, Bayerische Staatsoper i München, Wiener Staatsoper m fl. På Covent Garden fick hon ett lysande mottagande för sin Brünnhilde i Valkyrian 1975, då hade hon redan sjungit rollen bl a i sex säsonger i Bayreuth, men nu hade hon funnit ny kraft efter en röstkris och teknisk nystart med en sånglärare i New York. Förmodligen var det denna nystart som gjorde hennes karriär i det dramatiska facket så lång.

Nu följde Isolde mot John Vickers Tristan i London, Brunnhilde på Metropolitan samma år, Tosca mot Nicolai Gedda och hela Ringen i Stockholm 1975, Kundry i Parsifal och Färgarfrun i Die Frau ohne Schatten i Zürich 1977, Elektra i Düsseldorf 1981, Salome i Stockholm 1984 och i princip hela återstående högdramatiska facket på stora scener.

Den sista nya rollen för Berit Lindholm blev Klytaimnästra i Folke Abenius Elektra på Kungliga Operan i Stockholm. Klytaimnästras ena dotter, Chrysotemis, sjöng hon för första gången i Paris redan 1964 och i Stockholm 1965, och den rollen blev hennes första internationella genombrott. Den andra dottern, Elektra, porträtterade hon på det som var hennes hemmascen utanför Stockholm, Deutsche Oper am Rhein först 1981, för första gången.

Det är mycket ovanligt, för att inte säga unikt, att ha gjort alla tre kvinnoporträtt i Elektra och de tre rollerna kan sägas representera tre olika faser i Lindholms karriär, den unga växande, den dramatiska mogna sångerskan och den erfarna, kompletta artisten.

Den fantastiskt komplexa rolltolkningen som modern Klytaimnästra i Stockholm kommer ingen att glömma som upplevde det. Här fick hon visa hela den rika paletten av sin gestaltningsförmåga och den rollen blev också den perfekta avslutningen på en 30 år lång karriär, 1993.

Berit Lindholm var långt mycket mer än en sångerska som kunde sjunga det svåra högdramatiska sopranfacket. Hon var en högdramatisk skådespelerska som faktiskt klarade av att trovärdigt gestalta de komplicerade roller som skrivits för hennes rösttyp. Hennes jordnära personlighet och intelligenta, ödmjuka framtoning gjorde kontrasten stor till de bländande, trovärdiga porträtten av hjältinnorna på scen. Med djup musikalisk förståelse av kompositörens uppbyggnad av karaktärerna lyckades hon fylla dessa kvinnor med kött och blod och ställa sin egen person åt sidan. Det är operagestaltning när det är som bäst.

När karriären som gestaltande sångerska var över ägnade sig Berit Lindholm mycket åt att ge vidare av sina kunskaper till kommande generationer sångare. Med värme, humor och underbar stramhet visade hon vägen framåt för många. Hon anordnade dessutom sommarkurser i sitt Leksand. Många är de idag professionella sångare som minns hennes viktiga stöd och klokhet. På så sätt blev det inte bara hon som profiterade på att hon vinnande gick igenom sin röstkris på 70-talet. Hennes erfarenheter blev viktiga för många fler och hon var generös nog att med sin värme och sitt rättframma sätt även tala om det som kan vara svårt i yrket som operasångerska.

Brunnhilde var en av de roller Berit sjöng mest. På scenen har hon hört sin fader Wotan ta avsked av henne i de över 50 ringar hon sjungit, innan han ska lägga henne på Valkyrieklippan. Avskedet till Berit i dödsannonsen avslutades således med Wotans ord:

”Leb wohl, mein kühnes, herrliches Kind!”- ”Farväl, mitt djärva, underbara barn!”

Berit Lindholm blev hovsångerska 1976. Hon invaldes som ledamot nr 850 av Kungl. Musikaliska Akademien år 1984 och var dess vice Preces 1995-1997. År 1988 tilldelades hon Litteris et Artibus och 2005 Medaljen för Tonkonstens Främjande.

Anna Larsson