BERTIL BOKSTEDT

Den 24 september 2010 avled före detta operachefen Bertil Bokstedt. Slumpen gjorde att jag kom att lära känna Bertil Bokstedt redan när jag på 50-talet just påbörjat studierna som elev i operaklassen vid Kungl. Musikaliska Akademien, nuvarande Operahögskolan. Våra huvudlärare kom från Kungl. Teatern och såg till att vi tidigt fick visa upp oss på stora scenen i mindre roller, ofta med kort varsel. Och ofta var det Bertil Bokstedt, då ung repetitör vid teatern och tillika dirigent, framför allt för balettföreställningar, som fick ta hand om oss okläckta kycklingar och berätta allt som gäller på en teater och se till att varje 16/del av rollen satt på plats. Och det var han fenomenalt bra på! Jag har alltid sagt att det man lärde av Bertil det satt i för hela livet. Givetvis hade våra lärare på skolan förberett oss, men att få vara i HUSET, att det var ALLVAR, vi skulle stå på SCENEN. Det går inte att beskriva vår vilja att lära! Och vi insöp varje ord från Bertil.

Han var oerhört noggrann – den korrekta notbilden,nyanserna, uttrycket, textningen – ingenting lämnades åt slumpen. Vi skulle nu stå på scenen bredvid de stora, beundrade stjärnorna och vi var iakttagna av hela teaterns personal, men framför allt av dess regissörer och kapellmästare. På köpet fick vi litet om hur man uppför sig på en teater, vad man gör och inte får göra. Framför allt den totala inriktningen på föreställningen, som inte får störas. Gud så lärorikt och så roligt! På detta sätt lärde vi oss stora delar av repertoaren, som damer i Trollflöjten, pager i Lohengrin, blomsterflickor i Parsifal, Valkyrior och nornor i Ringen och så vidare. Och pojkarna i klassen sjöng väpnare och tempelvakter: det var ett evigt spring mellan våra två(!) arbetsrum på Ackis och Kungl. Operan! (JoJo, skolan har växt!) Det var en jobbig tid men mycket rolig inte minst tack vare Bertils glada sätt att leda undervisningen. Han var ju själv ung och entusiastisk, för han älskade verkligen sitt jobb och han älskade opera.

Ett par år senare kom jag, åter av en slump, att resa genom halva Europa med Bertil och hans hustru Sibylla och den unge Carl Rune Larsson, då balettrepetitör på Operan, därtill en stor entusiast för romanslitteraturen. Han och jag hade planerat en resa till Salzburg för att delta i en kurs för sångare och pianister på Mozarteums Internationella Sommarskola samt ”svänga förbi” Bayreuth på vägen. Europa var äntligen öppet – vi brann av upptäckarglädje och övermod!

En dag kom Carl Rune, som jobbade nära Bertil med en hälsning att vi kunde få följa med honom och hustru Sibylla i deras nya bil för en symbolisk summa! De skulle nämligen samma väg. Om vi ville! Det blev en hejdlöst rolig resa, inte exakt som vi planerat men både längre och roligare, vi gjorde till och med en sväng ner i Italien. Undan gick det! Sixten Ehrling hade året innan åkt ungefär samma väg. Mellan de två Skånepågarna, så lika i utbildning och ålder (de hade till och med samma födelsedag, födda med ett års mellanrum) fanns troligen livet igenom en fruktbar konkurrens. Jag minns inte om Sixten eller Bertil körde snabbast, även om vi kollade körsträckor och tider i ett. Men som sagt, undan gick det och roligt hade vi. Och här lärde jag känna den lätt övermodige, litet (nej mycket!) retsamme, envise och oerhört charmerande pojke som Bertil förblev genom hela sitt liv. Vi kunde alltid skoja med varandra även under allvarliga omständigheter, ja, till och med under svåra sådana. För sådana dök ju upp. Som operachef fick han ärva hela projektet med Ligetis Den stora Makabern, som när det äntligen materialiserats blev en lysande föreställning och en jätteframgång för Kungl. Teatern, men drev fram mycken ilska och bedrövelse på grund av alla kompositörens förseningar som medförde ändringar i teaterns planering. Sångare och musiker tvingades att annulera utlandsengagemang, grammofoninspelningar och privata planer. Det måste ha kostat Bertil både sorger och bedrövelser, om jag känner honom rätt. Men han hade inget val.

Han älskade sin teater och han kände den inifrån. Hans lista på åtaganden, undervisning, konserter, inspelningar och så vidare är lång, men det var i operahuset vid Gustav Adolfs torg han kände sig hemma! ( Nja låt gå för Drottningholmsteatern då!) Men det var DEN STORA OPERAN han ville ha i sitt hus. Och han såg till att få den. Listan är lång på världsartister på alla områden. Stora internationella regissörer kom hit, trivdes här, gjorde glänsande,vackra föreställningar och kom gärna tillbaka. Likaså dirigenter, scenografer och sångare som inspirerade våra egna aktiva sångare, sångpedagoger och kommande unga talanger. Bertil kunde sin teater, utan och innan, och han var en utmärkt kännare av röster. Han kunde rollbesätta, var utomordentligt lyhörd för röstkombinationer. Endast det bästa var gott nog och man hade anledning att känna sig stolt när man fanns med på rollbesättningslistorna, även om man fick avstå från ett eftertraktat kontrakt ute i stora världen.

Under 37 år av sitt liv tjänade Bertil Kungl. Operan och Drottningholmsteatern, nu är Vännen/Läraren/Chefen borta. Telefonen ringer inte en morgon i april, varken från New York eller Stockholm men kvar finns minnen av lyckliga stunder runt en flygel, av upptäckarglädje i nya och gamla partitur och det vidunderliga i att musicera tillsammans.

Bertil Bokstedt blev ledamot av denna akademi 1972.

Kerstin Meyer-Bexelius