Clas Pehrsson

Professor Clas Pehrsson avled den 25 maj, 83 år gammal. Clas föddes den 26 mars 1942. Autodidakt som blockflöjtist fick han en professur i blockflöjtspel vid Kungl. Musikhögskolan, där han 1994–2003 var prefekt för institutionen Collegium Musicum med inriktning på tidig musik. Vidare hade han på KMH ett särskilt uppdrag att utveckla konstnärlig forskning och forskarutbildning.

Jag var en ganska nybakad lärare vid konservatoriet i Odense i Danmark när jag på tidigt 1980-tal lyckades få Clas Pehrsson att sitta i juryn vid några av mina studenters avslutande examina. Som värd vid hans besök bjöd jag honom att komma till min lilla stuga på danska landsbygden. Jag var ganska spänd inför mötet med en blockflöjtist som för många av oss yngre spelare blivit en rollmodell. Som en av en handfull blockflöjtister hade han, med en egen instrumental röst, etablerat instrumentet internationellt. När Clas så småningom anlände blev jag överraskad över hans chosefria attityd. En lätt fritidsklädsel signalerade öppenhet och självklar, men inte besvärande, auktoritet. En riktig slokhatt krönte verket.

Efter en lunch, som av min gäst möjligen uppfattades som något begränsad, började vi spela telemannduetter. Jag flög. Vi samtalade med vårt spel och våra instrument. Kontrasten mellan det konstnärliga, ibland intuitiva, och mannen med den praktiska klädseln i naturfärger kunde inte vara större. Den barocka spänningen mellan förnuft och känsla, med ett spel berusat av ständigt nya idéer och infall, är ett bestående minne, och är kanske i all enkelhet ett ganska bra porträtt av min käre vän och kollega Clas Pehrsson.

Följande dag, efter en hisnande bilfärd till Odense med en Clas som körde som en neapolitansk taxichaufför, skulle han examinera mina elever. Clas, lätt framåtlutad och med armbågarna på bordet framför sig, lyssnade oerhört intensivt på deras presentationer. Hans respekt för situationen var imponerande. Clas ville helt enkelt förstå personen bakom instrumentet för att i en avslutande analys tala om hur en framtid skulle kunna gestalta sig för studenten. För mig var detta en av de mest lärorika stunderna som lärare. Examensledaren tittade förtjust på Clas som utan att tveka rullade ut retoriskt perfekta resonemang vilka bildade grund för den skriftliga kommentar som vid den tiden var en del av en examen i Danmark.

Clas’ förmåga att ”dechiffrera” en blockflöjtsklang, ett ljud, och se personen bakom instrumentet lämnade mig berörd men också oerhört imponerad. Viljan att lyssna och förstå bygger på empati och kärlek till den pedagogiska situationen. Clas hade en sällsynt förmåga att överbrygga språkliga divergenser och försäkra sig om, att han och studenten i en given situation helt enkelt pratade om samma sak. För Clas blev även pedagogiken en scen, och jag tyckte mig förstå, att han såg undervisandet som en konst i sig. Med sina djupa, musikaliska kunskaper och formuleringslusta rörde han sig alltid lekfullt mellan förnuft och känsla.

Vår första, gemensamma inspelning för BIS byggde på det musikaliska samtal vi etablerat i den lilla stugan på danska landsbygden. Clas och jag hade i och för sig helt olika spelsätt — men det var just detta som gjorde vårt samspel dynamiskt och roligt — åtminstone för oss själva. Vi pratade helt enkelt olika, musikaliska dialekter. Och vi lyssnade intensivt på vad Den Andre sade. Detta har följt mig resten av livet … detta, och strävan efter en balans mellan förnuft och känsla.

Dan Laurin den 14 augusti 2025