DIETRICH FISCHER-DIESKAU

Kammersänger Dietrich Fisher-Dieskau har den 18:e maj i år lämnat lämnat oss i stor saknad. Han har i likhet med andra stora, viktiga personer lämnat oss med många personliga minnen. Det är kanske de som jag vill behålla, dessa ögonblick då tiden stod stilla och historia skapades.

Dietrich Fisher-Dieskau föddes 28:e maj 1928 och hette då Albert Dietrich Fisher. Dieskau är ett tillägg som hans far gjorde efter släktingen Kammerherr Dieskau för vilken Bach skrev bondekantaten. Han sjöng som barn och tog sina första lektioner som 16-åring. Kriget kom emellan där han tjänade som hästskötare och blev 1945 amerikansk krigsfånge i två år. Han sjöng för de hemlängtande fångarna i lägret. Nyss hemkommen och efter något år i skolan fick han så chansen att på klassiskt sätt ”hoppa in” för en indisponerad sångare i Brahms Requiem 1947. Året därpå redan anställd på Städtische Oper Berlin, den teater som från 1961 kallas Deutsche Oper, och blev han operahemvist resten av hans karriär.

De personliga minnen jag har förutom att ha fått sjunga med honom, konsertant version av Cosi van Tutte, är i mångt och mycket förknippade med hans så kallade ackompanjatörer. Han har spelat in otaliga sånger med många pianister. Han har återvänt till verk och spelat in dem på nytt med andra pianister eller orkestrar. Han har också spelat in samma verk med samma pianist flera gånger. Hur orkade han? Gerald Moor hade lösningen på detta då han pekade på min överambition i första sången i Winterreise, att Håkan du har 23 sånger kvar! Undrar vad han sa till Fisher Dieskau!

Detta tecken på outtröttlighet i att sträva efter att finna kärnan i sången, att nå ny förståelse av diktarens och kompositörens visioner var som en enda stor och lång lektion. För Fischer-Dieskau var frågan om ordet eller tonen inte ett problem. De var alltid likvärdiga, och där startade enny era i sånghistorien. Man skulle uttrycka texten. Man hör i hans arbete över åren hur han sökte sig längre och längre in i budskapet. En fras med sångligt superlegato kunde med åren bli mer textinriktad och betoningar betingade av sättet av att läsa texten.

Förebilden Dietrich Fisher-Dieskau fungerade för oss ungdomar på 60-70talen som ett lexikon. 7-8 inspelningar av Schuberts Winterreise väl studerade gav en säker grund att stå på om man skulle drista sig att ge sig på verket själv. Men inte bara inspelningarna utan också hans besök på konserthuset i Stockholm. Hans entré var alltid överväldigande. Stor, säker greppade han flygelocket så att pianisten fick flytta efter. När KG Jehrlander ”hoppade in” i Das Lied von der Erde noterade jag att Fisher Dieskau nickade godkännande efter en av KGs sånger. Han var normen, han var juryn, den man skulle mäta sig med. Detta blev ovärderligt för ett helt sekels sångare som annars kanske hade nöjt sig med en mindre nogsam instudering.

Fisher Dieskaus betydelse fick vi ytterligare ett bevis på när Classic CD UK lät kritiker rösta fram 1900-talets främsta sångare och han blev slagen bara av vår egen Jussi Björling. Det kanske säger något om båda dessa. Hans storhet kan också beskrivas med hans discografi, eller varför inte hans utmärkelser. hedersdoktor vid Yale, Oxford, Sorbonne och Heidelberg. Sonningpriset 1975, Ernst von Siemens Music Price -80, Polarpriset -05 som jag fick äran att överräcka tyvärr inte till honom då han hade skadat axeln i ett fall, men till hans broder. Han blev invald i Gramophone Hall of Fame 2012.

Dietrich Fisher Dieskau var gift flera gånger och hans hustru Julia Varady berättade för mig att det var inte alltid lätt att hålla samma takt som sin man. Han var outtröttlig i sitt sökande efter ny repertoar eller historieböcker som kunde kasta nytt ljus på en text eller ett musikaliskt verk. Man sa om honom att om man inte kunde finna honom skulle man först söka i biblioteket, sedan i repetitionsalen, inspelningsstudion och sist på konsertestraden. Många är de minnen som hans musikervänner har delat med sig. Rostropovitch många minnen av breven, telegrammen som smugglades mellan Sjostakovitj och Britten där önskemålet att få skriva The War Requiem för Fischer Dieskau uttrycktes. Det skulle vara en engelsman, Peter Pears, och en från kontinenten som skulle gestalta de två soldaterna.

Att recensera Fisher-Dieskaus livsverk är dömt att misslyckas och meningslöst. Ett livsverk som man ställer sig framför och tar av mössan och bugar och säger tack. Att tala om och lyssna till detta livsverk kommer generationer att göra i alla tider. Om någon, någon gång misströstar och tycker att han gjorde ju allt med känslan av att då behövs det inte mer, begår ett gravt tankefel. Dietrich Fischer-Dieskau visade vägen och talade om hur det skulle
gå till.

Han valdes in i vår akademi 1970.

Håkan Hagegård