EINOJUHANI RAUTAVAARA

Om ett berömt ögonblick i Jean Sibelius femte symfoni brukar det sägas att en svanflocks läten inspirerat till temat. I stället för att som så många tidigare generationer av finska tonsättare stanna i Sibelius skugga tog Einojuhani Rautavaara ett steg till, ut i ljuset. I Cantus Arcticus från 1972 lät han den fulla orkesterklangen kombineras med fågelsång, inspelad ute i nordliga kärrmarkerna. Det skulle bli ett av hans mest berömda verk, ursprungligen en promotionskantat för Uleåborgs universitet, men till skillnad från flertalet kompositioner skrivna för liknande tillfällen fick Rautavaaras musik egna vingar. Redan 1975 blev han utländsk ledamot av vår akademi.

Den 27 juli i år avled Rautavaara i Helsingfors efter en sjukdomsperiod som sträcker sig ända tillbaka till 2008. Han föddes i samma stad den 9 oktober 1928 och var därför vid sin död en nestor i den finska musiken. 1957 tog han sin examen på Sibeliusakademien efter studier för bland andra Aarre Merikanto, men redan dessförinnan hade han vunnit musiktävlingen Thor Johnson Contest 1954 med A Requiem in Our Time. Det ledde honom till ett stipendium, påskyndat av just Sibelius, vid Juillard School i New York där han han fick lektioner av Vincent Persichetti, men därutöver tog han också tog lektioner för Roger Sessions och Aaron Copland.

Själv kom Rautavaara att bli en av efterkrigstidens mest framstående lärare vid Sibeliusakademien, professor från 1976 till 1990. Bland eleverna finns namn som Esa-Pekka Salonen, Kalevi Aho och Magnus Lindberg.

Som tonsättare tillhörde Rautavaara dem som förändrades med tidens gång. Han var neoklassicist, men också en av de tidigaste finska tonsättarna att ta sig an serialismen samtidigt som han på 70-talet blev nyromantiker.

Det skulle bli sju operor och åtta symfonier, för att inte tala om solokonserterna och kammaroperorna. Men honom förunnades också det internationella genombrottet. Den sjunde symfonin, Angel of Light från 1994, kanske inte blev en finsk motsvarighet till Henryk Góreckis tredje symfoni men kunde med sin blandning av religiositet och landskapsklang attrahera vida lyssnarkretsar
över världen. Läser man minnesorden över Rautavaara i finländsk press kan man ana en viss ironi över hans framgångar. Han fick ett finländskt skivbolag att gå riktigt bra. Det kan bara betyda att framgången var att ta på allvar. Han blev den mest spelade finske tonsättaren efter den evige Sibelius.

Jag fick själv vara med om uruppförandet i Finland av en av hans operor, Aleksis Kivi, under en av festivalerna på Nyslott, den 1997. Det var, får jag erkänna, en erfarenhet av att lära känna något främmande. Men det som då stod klart var att det kan vara just så något egenartat formuleras. Ett av de omtalande avfallen från Rautavaaras klass var när Magnus Lindberg istället valde Paavo Heininens mer renodlat modernistiska linje. Det talas om det ännu. Rautavaara valde en annan väg, och den gick i ängelns tecken.

Erik Wallrup