ELISIF LUNDÉN-BERGFELT

Mitt första möte med Elisif var sent 70-tal som stand in vid en triokonsert i Malmö. Andra gången jag spelade med henne var inför vår kommande skivinspelning för Musica Sveciae av Emil Sjögrens karaktärsstycken för violin och piano. Detta var 1985. Elisif tog sig an uppgiften med stor entusiasm – som hon alltid gjorde – hon var ju en äkta musikant med stark vilja och en brinnande energi. Detta genomsyrade hela hennes personlighet.

Efter ett intensivt repetitionspass (som för det mesta var i hennes och Ingemars vackra hem i Långedrag) var det dags för en stunds återhämtning i form av en stark kopp kaffe och kaka, med Elisifs målande beskrivning av sina personliga upplevelser av det göteborgska och svenska musiklivet som inramning. Vi kämpade på mot vårt gemensamma mål och under denna högintensiva period lärde jag också känna Emil Sjögrens färgrika och besjälade kammarmusik mycket tack vare Elisifs uttrycksfullt nyanserade spel.

Nu skulle många år passera innan vi återigen skulle förenas i kammarmusiken. Det var en ledamotskväll i november 1999 i Ledamotssalen på akademien. Jag kom resande med tåg denna mycket blåsiga dag från Helsingborg, flera timmar försenad men just i tid för att kunna genomföra en snabbrepetition före konserten. Huvudnumret var Cesar Franks Adursonat i sällskap med två av Tor Aulins Akvareller (Idyll och Humoresk) och två satser ur Jan Carlstedts sonat för soloviolin. Om jag inte minns fel så spelade Elisif också pianomusik av Stenhammar. Det blev en mycket lyckad kväll med uppskattande kollegor och ledamöter.

Sista gången vi spelade tillsammans var 2001 vid en recital i Stenhammarsalen. Det var ett stort och mäktigt program med Mozarts B-dursonat, Hilding Rosenbergs Svit i D-dur, Emil Sjögrens Poème och Cesar Francks A-dursonat. Detta är en av de få konserter som har etsat sig fast i mitt minne på ett alldeles speciellt sätt, av flera skäl. Här kommer några: Programmets tyngd. Vi spelade för ett utsålt hus. Känslan av kontroll och att allt sitter som det ska.

Elisif var mycket uppskattad i sin hemstad och detta var säkert en bidragande orsak till att Stenhammarsalen var utsåld denna kväll. Hon var en hängiven och stor musiker. Orädd och utåtriktad personlighet med glimten i ögat. En vän och kollega som man aldrig glömmer.

Christer Thorvaldsson