ERIC ERICSON

Eric Ericson fick ett långt och innehållsrikt liv. Född i Borås 1918, i en frikyrklig familj. Hans far var pastor i Metodistkyrkan. Efter några år i Borås flyttade familjen till Stockholm och Mariatorget, men från 10-årsåldern och fram till och med gymnasiet blev Visby hans hemort, och platsen för hans första musikaliska skolning. Man kan nog säga att han föddes in i sången, i frikyrkans starka sångtradition och tidigt tog han platsen framför kören. Han debuterade som dirigent i 12-årsåldern! Dessa tidiga dirigenterfarenheter och studier i piano och orgel ledde fram till Musik-högskolan i slutet på 30-talet. Valdemar Åhlén, David Wikander, Otto Olsson, är lärarnamn som fostrade den unge Eric Ericson. Men lika viktiga var kamraterna. Och bland dem: hela kretsen kring Måndagsgruppen, med Sven-Erik Bäck, Sven-Eric Johansson, Ingvar Lidholm, Karl-Birger Blomdahl, Claude Genetay, Bo Wallner.

Eric startade Kammarkören 1945 ur en kamratkrets som träffades hemma i hans föräldrahem tidiga morgnar. Inspirerad av den under kriget landsflyktige danske dirigenten Mogens Wöldike, vars betydelse Eric hela tiden framhöll, sjöng man madrigaler på ett helt nytt sätt. Men redan 1947 expanderade den intima klangen när Ingvar Lidholm presenterade sitt banbrytande verk Laudi. Och sedan var allt i gång.

Eric tillträdde en tjänst som kantor i Jakobs kyrka, och när sedan 50-talet kom blev han ledare för OD 1951 och tog över Radiokören 1952. Och samma år började han undervisa på Musikhögskolan i Stockholm. Eric kallade sitt 50-tal för ett träningsläger, i all anspråkslöshet. Med 60-talet kom Musikradion och Sveriges Radio blev navet i det svenska musiklivet. Kraven vässades ytterligare och Radiokören blev det verkliga flaggskeppet, med Kammarkören som en smäcker kustseglare vid dess sida. I Uppsala blomstrade OD och blev ett viktigt konstnärligt redskap för Eric på högsta nivå.

1970-talet blev på många sätt den absoluta kulmen för Eric vad gäller hans institutionella liv. Han var kormästare vid radion, professor i kördirigering vid Musikhögskolan i Stockholm, avslutade sin långa tjänst som kantor i Jakobs kyrka, och for iväg på över månadslånga turnéer med OD till USA och bortre Asien. Dirigerade Trollflöjten i Ingmar Bergmans legendariska filma-tisering. Han hade Radiokören på måndagar, Kammarkören på tisdagar, Radiokören på onsdagar, Musikhögskolans kammarkör och OD på torsdagar, och Radiokören på fredagar. Plus all undervisning.

Detta 70-tal innehöll också samarbeten med Svend Asmussen och Bengt Hallberg, Nicoluas Harnoncourt och Concentus Musicus i Wien och otaliga skivinspelningar som än idag är inspirerande måttstockar för världens dirigenter och sångare.

Men det var egentligen först i och med hans pensionering från radion 1983 som det internationella konsertlivet startade. Turnéer med Kammarkören i USA och Kanada, Bachs h-mollmässa tillsammans med Drottningholms barockensemble över hela Europa. Föreläsningar, och ett oändligt antal workshops med dirigentelever över hela världen. Konserter med Nederländska kammarkören, Groupe Vocal de France, Bayrische Rundfunkchor etcetera, etcetera. Belönad med otal priser, med Polarpriset som det förnämsta 1997.

Så höll det på i ytterligare 25 år tills han fyllde 90. De sista åren på Borgarhemmet på Söder förgylldes av många besök, och egna konserter i kapellet med Kammarkören och OD:s veteraner. Veckan innan Eric gick bort diskuterades en vårkonsert med madrigaler.

Vad var det nu som gjorde Eric Ericson till den han var. Några pusselbitar bara. Inte alla.

Han hade turen att få växa in i ett musikliv som behövde moderniseras. Efterkrigstiden med en ny syn på det internationella gav honom möjlighet att skapa något nytt. Tiden ropade efter det nya, när allt hade raserats ute i Europa. Han kom i rätt tid helt enkelt. Han fick en pionjärroll. Eric var en hängiven person, en viktig egenskap för framgång. Hängivenheten var naturligtvis resultatet av en besvarad kärlek mellan honom och musiken, men utan den hade han aldrig kunnat göra allt han gjorde. Ibland kunde säkert den hängivenheten begränsa honom på ett personligt plan. Han jobbade jämt, även om jag tror att han aldrig såg det så. Vi som fanns runt om honom fick finna oss i att alltid vara till hands. Aldrig på något egentligen krävande sätt, det bara var så. Han gav så mycket tillbaks i form av stora musikupplevelser.

För att kunna göra det han ville måste han bygga ett instrument. Det sysslade han med oavbrutet från 40-talet. Att bygga nya körinstrument. Den första Kammarkören kallades ju ”pianissimokören” för att de sjöng svagt och man lyssnade på varandra. Ur denna kammarmusikaliska insikt byggdes sedan nya instrument som minst av allt skulle kunna kallas ”pianissiomokörer”. Intona-tionen, den vertikala pelaren av rena klanger, som gav skimret åt hans körer gav också möjligheter till fantastiska dynamikerövringar. Kulmen på detta var förmodligen den sammanslagna Radiokören och Kammarkören som 1982 reste till Berlin för att sjunga Verdis Quatro Pezzi Sacrae med Berlins filharmoniska orkester under Ricardo Mutis ledning. Vi mötte Muti på Hamburgs flygplats på väg till Berlin, och han undrade hur många vi var. 66 blev svaret. Muti blev vit i ansiktet och sa att han möjligtvis kunde tänka sig att göra Monteverdi med så få sångare, men att han behövde minst 120 för att göra Verdi på skiva. – Wait and see, sa Eric. Och vi sjöng rent och starkt, och la grunden för ett samarbete mellan Berlin filharmonikerna och körerna som varade i över 20 år. – En av mina största triumfer, sa Eric.

Annars var det ju a cappellakonsten som han stred för. Det var den som skulle förfina instrumentet. Och för det krävdes ny repertoar. Hela tiden nya partitur att lära sig. Och svenska tonsättare med Ingvar Lidholm, Lars Edlund, Sven-Erik Bäck, Lars-Johan Werle och Sven-David Sandström i spetsen gav Eric verk som förändrade synen på vad körkomposition kan vara. Och Eric spred verken ut i världen på turnéer och workshops. En ambassadörsgärning, som många tagit över efter honom.

Men lika viktigt för honom var bredden, kontrasterna mellan olika sorters musikaliska uttryck. Jazz tillsammans med barockmusik, körlyrik vid sidan av Schönbergs Friede auf Erden. All bra musik var lika viktig. Han blev folklig utan att någonsin vara populist.

Men hans gärning som pedagog är kanske ändå den allra viktigaste. Jag vet inte hur många tusen som räknar sig som hans elever, och hur många tusen och åter tusen som kommer att vilja kalla sig elever till elever och in i det sista var han en trogen mentor till en lång rad svenska och internationella dirigenter.

Till slut var det naturligtvis ändå hans alldeles egna musikaliska energi som gav de storslagna resultaten. Hans unika sätt att med sin kropp, sina händer och armar visualisera musik, de klingande vågorna och i detta förmå att frigöra sång. I lekfullhet, prestigelöshet, och med en njutningsfull förmåga att skapa skönhet och dramatik. Hans sätt att med enkla kommentarer tydliggöra strukturernas beskaffenhet.

I hans musicerande fanns det också alltid en mycket tydlig riktning framåt, ett magnetiskt flöde som gav liv. Eller som han beskrev det själv för en dirigentelev: man måste befinna sig i en ständig förbindelse med sångarnas luftström. Den luftströmmen lever kvar även efter Erics bortgång och långa liv. Vi är många som tänker fortsätta att i hans anda försöka vårda den på olika sätt.

Eric Ericson blev ledamot av Kungl. Musikaliska akademien 1961.

Thomas Jennefelt