Eva Nässén

Professorn, sångpedagogen och sångerskan Eva Nässén 1946–2021.

Eva Nässén föddes i Lund där hon växte upp i ett enkelt men kärleksfullt hem. Hon sjöng gärna och uppmuntrades av sin lärare Britta Medelius. Tidigt – i en skolkonsert – fick hon sjunga Grevinnan i Figaros bröllop. Med tiden tog hon musiklärarexamen vid Malmö musikhögskola.

Efter en kyrkokonsert i Lund träffade hon en av de hänförda lyssnarna: Bengt Nässén, ögonläkare från Eskilstuna med passion för barockmusik och sång. Bengt kom att livet igenom bli en trogen inspiratör och kollega i musicerandet och sökandet inom den tidiga musiken. De gifte sig 1970, flyttade till Göteborg där Eva tog sångpedagogexamen och 1974 blev anställd som lärare vid dåvarande SÄMUS (Särskild ämnesutbildning i musik), en musiklärarutbildning som senare kom att bli en del av Musikhögskolan.

Senare blev hon också sånglärare i musikerutbildningen samt i ämnet sångmetodik. I sin tjänst hade hon flera ledningsuppdrag, bland annat som studierektor för musikerutbildningen och under de sista åren av sin anställning som prodekan vid konstnärliga fakulteten.

Vid sidan av sitt pedagogiska arbete konserterade Eva gärna tillsammans med sin make och andra musiker. Deras hem blev efterhand en välkänd plats för konserter och musikstunder med framförallt tidig musik. Vid sidan av det göteborgska hemmet kunde också föräldrarnas fritidsstuga, vid Vombsjön nära Lund, bjuda på arbetsro när hon senare i livet arbetade med sin doktorsavhandling.

År 2000 disputerade hon i musikvetenskap vid Göteborgs universitet med avhandlingen ”Ett yttre tecken på en inre känsla – studier i barockens musikaliska och sceniska gestik.” Avhandlingsarbetet startade – med Evas egna ord – ”med frågan om recitativs relativa tråkighet” men kom att omfatta inte bara konstnärliga utan även historiska och pedagogiska problem.

I praktiska experiment som konserter och föreställningar prövade hon olika tillvägagångssätt i analyserade och uppförda verk och tre av dessa redovisades i avhandlingen: delar ur Poppeas kröning (Monteverdi) kantaten Amarilli vezzosa (Händel) och delar av Alcione av Marin Marais.

År 2004 blev Eva Nässén professor i sång vid Göteborgs universitet, och många är de som fick ta del av hennes öppna och positiva pedagogik. Elisabeth Belgrano berättar om tydlighet, enkelhet och öppenhet och om hur processandet blev vägen de gick tillsammans. Genom deras samtal blev de små sanningarna till nya verkligheter, till översättningar och till nya variationer på temat ”hur gestaltar en röst genom kropp och själ?”

”Våra samtal innehöll så mycket, eftersom temat alltid bottnade i INTET – begreppet som på 1600-talet likställdes med rösten och dess förmåga att gestaltande beröra. Eva var den lyssnande, relationella, öppna och gestaltande pedagogen.”

På samma sätt vittnar sångerskan Maria Keahone, student på Artisten i Göteborg 2000 om en lyssnande och lyhörd lärare. ”Eva jobbade grundligt med teknik och med en vid repertoar. Att det senare visade sig att vi båda hade en speciell kärlek till den tidiga musiken blev en extra bonus. Eva intresserade sig inte endast för sina elever som de sångare de skulle bli, utan för de människor de var.

En dag mitt i terminen sa hon till mig att åka hem till skogen, mina älskade hästar och bara vara. Hon sa: ’jag ser din saknad, sorg och hemlängtan till din andra passion.’ Så jag åkte hem och kom tillbaka rätt snabbt med ny energi, hunger på kunskap och ännu mer tillit till Eva. Vid ett flertal tillfällen kom vi att arbeta i hennes vackra hem. Där blev det inte bara musik som kom på tal. Design, litteratur, konst, trädgård, hundar och livet i allmänhet.

Efter att jag slutat studera för Eva fortsatte vi hålla kontakt och hon hjälpte mig med instuderingar. Eva lärde mig att sången inte handlar om en vacker röst. Den är en spegelbild av livet och alla dess nyanser. Hon lärde mig att var modig och aldrig sluta vara nyfiken.”

Susanne Rydén berättar också om sina studier och sin vänskap: ”För den som i Sverige under 1980-talet och framåt visade intresse för den tidiga vokalmusiken var det självklart att ta kontakt med Eva Nässén. Under mitt sista år på Kungl. Musikhögskolan blev hon den som introducerade mig till Caccina Grandi och andra italienska mästare, och med stor tacksamhet minns jag resorna till Göteborg för att förkovra mig i den tidiga sångstilen hemma hos Eva i Långedrag. Många goda samtal med en omsorg om musiken och hela dess kontext gav mig och många andra en god grund att stå på.

Senare fick vi dela konsertscen, utbyta erfarenheter om pedagogisk verksamhet och gestik och så småningom också arbeta tillsammans i Kungl. Musikaliska Akademiens styrelse, där det goda samtalet med intresset för musiken och människan fortsatte. Det känns både overkligt och sorgligt att det samtalet nu tystnat.”

Efter att i början 2000-talet blivit allt mer engagerad i forskarutbildningen i musikalisk gestaltning vid Göteborgs universitet (ursprungligen uppbyggd av prof. Magnus Eldénius inom Konstnärliga fakulteten) övertog Eva rollen som ämnesföreträdare från våren 2008. Tillsammans skapade de en mängd kontakter i samarbeten med forskarutbildningar med inriktning mot musikalisk gestaltning i Europa.

Efter pensioneringen var Eva bland annat under många år aktiv inom Göteborgs kammarmusikförening, också som ordförande.

Jag som skriver den här texten arbetade aldrig nära Eva i min yrkesroll som körledare, men lärde känna henne tidigt som den välklingande rösten i Gösta Ohlins vokalensemble, en kör i Göteborg som vid den tiden kärleksfullt förvaltade den tidiga körmusiken. Från alla följande år kommer jag att minnas den positiva, energiska och glada Eva som alltid var redo för små samtal när vi möttes på Artistens personalrum eller i korridorerna. Jag gläds vid tanken på vad hon fick betyda för så många i sitt liv.

Eva Nässén valdes in som ledamot av Kungl. Musikaliska Akademin år 2003 med nummer 953 och ledamot av styrelsen 2011–2016.

Gunnar Eriksson