FOLKE ABENIUS

Den 18 juni 2014 avled en av vårt lands mest betydelsefulla personer inom operakonsten regissören och operachefen Folke Abenius.

Född den 8 oktober 1933 i Stockholm kom han tidigt i kontakt med såväl musikens som teaterns värld vilket kom att prägla resten hans liv. Hans genuina musikintresse ledde till studier med examen i dirigering och sångpedagogik vilket gjorde att han som regissör hade en unik kunskap och förståelse för såväl röstens förutsättningar som partiturets och orkesterns. Vid 23 års ålder gjorde han sin regidebut med Stockholms Studentteater och vid 42 års ålder blev han operachef för Storan i Göteborg där han verkade mellan åren 1971-1977.

Hans regidebut på Kungliga Operan skedde redan på 60-talet med operan Tronkrävarna av Gunnar Bucht och följdes några år senare av hans tolkning av Wagners Ring där han arbetade tillsammans med dirigenten Berislav Klobucar. Iscensättningen blev omtalad även internationellt då den stilmässigt betraktades som mycket modern för sin tid. Denna iscensättning gästspelade senare i Moskva och blev den första uppsättningen av Wagners Ring på Bolsjojteatern. Alla roller var besatta med svenska sångare som tillhörde Kungliga Operans ensemble.

Wagner och Strauss intresserade honom starkt såväl utifrån librettot som den musikaliska uppbyggnaden. Hans analytiska förmåga när det gällde partituret och hans strävan att förstå rollgestalten och dess innersta väsen gjorde hans uppsättningar ytterst berörande och trovärdiga. Det fanns inte heller några ytliga tolkningar eller musikaliska motsättningar. Folke Abenius hann regissera 17 verk vid Kungliga Operan samtidigt som han gästade alla nordiska operahushus och ett antal scener i Tyskland.

Den iscensättning av Abenius som spelats längst är Strauss opera Rosenkavaljeren som hade premiär 1971 och levde kvar i repetoaren under 37 år! Otaliga är de sångare som sjungit i denna produktion som i flera avseenden blev stilbildande. Hans förmåga att lägga ett tydligt koncept och samtidigt visa på en stor öppenhet inför varje ny artists tolkning av sin roll gjorde att produktionen alltid kändes ny och spännande över denna långa period. Värme och humor var två utmärkande drag hos Folke Abenius och hans sätt att närma sig Rossinis blixtrande snabba humoristiska verk visade tydligt hans analytiska förmåga att aldrig falla till föga för ytliga lösningar. Humor bottnade i djupaste allvar och drabbade därmed åskådaren fullständigt.

Under sina år som chef för Kungliga Operan, 1978-1984, förändrade han repertoarplaneringen genom att spela verken i block i stället för utspritt över säsongen.

Tanken var att fokusera på ett verk i taget och på så sätt uppnå högsta tänkbara konstnärliga kvalitet och utveckling. Förändringen mottogs inte helt positivt av publiken som var vana att kunna besöka Operan flera kvällar i veckan. Efter något decennium gav de som var missnöjda honom trots allt rätt, den konstnärliga nivån bibehölls bättre men då hade Abenius lämnat sitt chefsuppdrag och övergått till att undervisa i musikdramatisk gestaltning på Operahögskolan där han innehade en professur. Flera generationer sångare fick förmånen att lära sig grunderna för ett sceniskt arbete och förstå komplexiteten av att forma en rollgestalt. Med varsam men ändå krävande hand såg han och tog till vara individens talang och såg till att den fick näring och kunskap för att kunna bli unik.

Romanssången låg honom varmt om hjärtat där tolkningen av texten var central. Med stor nyfikenhet prövande han olika tankar och dissekerade på så vis Sibelius eller Rangström med samma iver som Senta i Holländaren.

Folke Abenius var en mycket god personinstruktör, skarpsinnig analytiker och en ovanligt musikalisk regissör. Hans känsla och respekt för kunnandet hos sångare, musiker, scenografer, ljus-sättare gav honom en unik plats och fick medarbetare att känna sitt eget värde och därmed ge hans uppsättningar allt som krävdes för att uppnå målen. Han var en god samtalspartner, klok lyssnare och oerhört prestigelös i sitt förhållande till andra konstnärer.

Abenius tilldelades Litteris et Artibus 1991, Medaljen för Tonkonstens Främjande 2003 och blev ledamot av denna akademi 1973.

Birgitta Svendén