Georg Riedel

Den 25:e februari i år avled Georg Riedel, en av de mest tongivande gestalterna i det svenska musiklivet.

Georg Riedel skapade broar. Vackra, oförutsägbara men stabila broar. Utan att göra anspråk på eller ens vara helt medveten om det, spelade hans broar mellan genrer, kulturer, traditioner, sammanhang, nutid och dåtid, barn och vuxen, bild och ljud, text och musik, toner och rörelse, tro och tvivel, en avgörande roll för hur vår tids musik och kultur har växt fram.

Hans musikaliska gärning utgjorde för många av oss ett föredöme, en slags idealbild av hur ett långt liv i musiken skulle kunna te sig i den bästa av världar. Att kunna bevara lekfullheten, nyfikenheten, lusten och skärpan genom en rastlös produktivitet. Att vara ständigt relevant och betydelsefull utan att någonsin förlora sin anspråkslöshet.

Georg Riedel föddes 1934 i den tjeckiska kurorten Karlsbad. En otrygg plats i en hotfull tid, och familjen anlände till Stockholm 1938 som flyktingar. I hemmet på Södermalm lyssnade man till radions utsändningar av klassisk musik, och Konserthuset besöktes ofta på lördagar när symfonier stod på programmet.

Georg blev som 10-åring antagen till Adolf Fredriks sångklasser där han till sin egen förtret ofta favoriserades av den fruktade Hugo Hammarström. Här skrev han 12 år gammal sin första komposition: ”Liebe kleine Maus”, som flera av klasskamraterna, till skillnad från Georg, bevarade i sitt minne. Första instrumentet blev violin, och han kom via cellon vid 15 års ålder fram till kontrabasen.

Jazzmusiken fångade Georgs intresse vilket sågs med oblida ögon från såväl föräldrar som lärosäte, men han gjorde stora och snabba framsteg och fick som 19-åring möjlighet att spela regelbundet med sin stora idol Lars Gullin.

”Jag förstod inte hur lite jag kunde jämfört med Gullin, annars hade jag nog inte vågat spela överhuvudtaget”.

Det tycks som om utmaningarna kom till honom vid exakt rätt tillfälle – när han erhållit nödvändig kunskap, men ännu inte överväldigats av situationens allvar. Denna mentalitet verkar ha skapat en medvind som skulle följa honom genom ett liv som erbjöd ständigt nya sammanhang och stora utmaningar.

Mellan 1954-59 studerade Georg klassisk kontrabas vid Musikaliska Akademien, samtidigt som jazzkarriären värnades och tog rejäl fart. Han skulle ha kunnat luta sig tillbaka i rollen som framstående jazzbasist, men han visade sig ha förmågan och aptiten att vidga sin sfär av musikskapande när tillfällena uppstod.

Från slutet av 50-talet fick Georg möjligheter att som huskapellmästare för skivbolaget Philips och därefter som medlem av radiobandet och sedermera radiojazzgruppen, regelbundet skriva musik och arrangemang för större sättningar.

Under 60-talet blev verksamheten mångfacetterad, – balettmusik, reklammusik och framför allt filmmusik blev en vital verksamhet.

Georg närde tidigt en dröm om att skriva filmmusik och visade sig ha en självklar fallenhet för värvet. Han uppskattade inte alltid att berövas kontrollen över slutresultatet och tycks ha haft kluvna känslor för delar av produktionen, t.ex ”Jag är nyfiken Gul” och dess flirt med dåtida popmusik.

Genom de filmer som bygger på Astrid Lindgrens böcker om Pippi och Emil och som Georg i så hög grad förgyllde med sin färgstarkt oängsliga musik, etablerades och utvecklades hans förmåga att skriva musik för barn, vilken kom till storartat uttryck i texter av Barbro Lindgren och Lennart Hellsing. Flera av sångerna framstår som föga upptagna av barnrösters begränsningar, men lockar så tydligt fram en lust att sjunga.

Denna lust och melodiernas stadga blir den bro som avväpnar utmaningen.

Även vuxna röster attraherades av Georgs rika melodier som tycktes följa sin egen, oförutsägbara men organiska logik, en logik som satte sin prägel på ett stort antal sånger, körstycken och även några musikdramatiska verk.

Georgs öppenhet inför nya och främmande uttryck verkar löpa som en röd tråd genom livet, en öppenhet han delade med en av sina närmaste spelkamrater, Jan Johansson, med vilken han bl.a. spelade in ”Jazz på svenska”, en av de mest älskade svenska skivorna, oavsett kategori.

I en tid när klimatet hårdnade och sidor valdes, framstod Georg och Jan som lysande föredömen som aldrig avfärdade det obekanta, som alltid lyssnade med öppet sinne till de progressiva rösterna, tillgodogjorde sig näringen och byggde broar.

Under 80-talet blev hans främsta spelsammanhang Trio con Tromba, den utsökt raffinerade ensemble han ledde tillsammans med vännerna Jan Allan och Bengt Hallberg, tre nyfikna musikaristokrater som ofta genomförde samarbeten med körer och andra instrumentalensembler.

George skapade en tillvaro där han kunde tillåta sig att drivas av motivation och lust, som ofta fick ett utpräglat avdramatiserat drag för den som fick ynnesten att titta in i hans verkstad. Skaparflödet föreföll konstant men själv hävdade han att ”- Inspiration känner jag inte till!”

Ett av mina egna minnen belyser denna hållning. När Nils Landgren 2016 skulle hyllas av Norrbotten Big Band på sin 60-årsdag, kontaktades ett antal komponister. Ett sent återbud innebar problem och jag grunnade över en lämplig ersättare. ”Kanske Georg skulle vara road”, tänkte jag, men slog genast undan tanken – ”Han har naturligtvis inte tid och vi kan inte alls betala det han är van vid och tveklöst förtjänar”.

Men det skadar ju inte att fråga, och han blev genast mycket entusiastisk, och ersättningen verkade inte spela någon avgörande roll. Men det var bråttom, ”Hinner du verkligen?”. ”Det ordnar sig” svarade Georg. Efter ett par dagar hörde han av sig och undrade om det var i sin ordning att han skrev ett lite längre stycke – ”Jag tänkte nämligen skriva en Trombonkonsert”. Han skrev ett fantastiskt stycke och var naturligtvis klar först av alla.

Det sista decenniet blev aktivt och han söktes upp av flera yngre musiker som ville spela hans musik och smittas av hans friska inställning. De beskriver hur de kände sig välkomna och självklart bekräftade, – som jämställda medmusiker.

Georg genomförde en rad skivinspelningar med profiler som Mattias Ståhl, Fredrik Ljungqvist, Jon Fält, Adam Forkelid och dottern Sarah, som dokumenterar en angelägen, vital och i alla avseenden tidlös tonkonst.

Han kunde i dessa sammanhang ofta uppfattas som den yngste, den otyglat entusiastiske som satsade och tog rejäla risker, väl medveten om hur gynnsamma oddsen var och hur lätt tillfälliga skevheter vägde i en strävan att skapa liv.

Nu har en broskapare tystnat, men broarna finns kvar.

Ett sätt att hedra Georgs gärning är att vi gemensamt sörjer för att broarna fortsätter att brukas.

Georg Riedel erhöll 2006 Kungl. Musikaliska Akademiens medalj för tonkonstens främjande och valdes 1993 in som ledamot nummer 889.

Joakim Milder