GÖSTA OHLIN

Körledaren och professorn Gösta Ohlin avled 16 maj 2012. Han föddes 1921 i Filipstad och växte upp i den frikyrkomiljö som han blev trogen livet ut. Efter studier vid Musikaliska Akademien i Stockholm (med bl.a Otto Olsson och Oscar Lindberg som lärare) och kyrkomusikaliska studier i Tyskland blev han anställd som musikkonsulent i Svenska Missionsförbundet.

Från 1953 fick han tjänst som kyrkomusiker i Biskopsgårdens församling och i Betlehemskyrkan i Göteborg. Tidigt kunde man i Betlehemskyrkan höra den nya tidens musik – i det här fallet i form av äldre (numera ”tidig”) musik: Lilla kören sjöng motetter av Schütz tillsammans med trångmensurerade bleckblåsare. ”Tidstroget” var vid denna tid inte ett ord på var mans läppar – allra minst inom den svenska frikyrkan. Detta var influenser från Tyskland och i fortsättningen skulle Gösta Ohlin även vara med om att introducera den nya kärvare evangeliska körmusik som till exempel Michelsen och P.E Ruppel representerade. En musik formad av erfarenheter från det förödande kriget.

Senare kom Sven Eric Johanson, SvenErik Bäck, Lars Edlund och Sven-David Sandström att bli betydelsefulla förnyare i denna tradition. Som kyrkomusiker fortsatte Gösta under livet att samtidigt odla traditionen av enkel, folklig sång tillsammans med den nydanande musiken – alltid med kvalitet som ledstjärna. En slags musikaliskt civilkurage präglade allt han gjorde.

1959 anställdes han vid dåvarande Göteborgs musikkonservatorium och blev där en älskad sångpedagog och lärare i kördirigering. Han startade Musikhögskolans kammarkör och förblev dess ledare under många år och många turnéer I Sverige och utomlands. Från 1977 blev han prefekt vid Musikhögskolan i Göteborg sedan det blivit en del av Göteborgs universitet.

Hans arbete som sångpedagog och körledare präglades av djup kunnighet och mild, varm och pricksäker humor. Som kyrkomusiker var han både vårdare av den svenska körtraditionen och den frikyrkliga med rötterna i folkrörelsetiden. Bach, Schütz, Brahms var några av stöttepelarna i hans körbygge. Musik skulle ha en funktion i gudstjänsten. En gammal anekdot ur den stora floran berättar om ett litet kvällsmöte i Betlehemskyrkan under tidigt 50-tal:

Man hade just sjungit en gemensam sång och samlat in kollekt, men sången var slut innan kollekten och pastorn pålyste att man därför skulle sjunga om sista versen. ”Nej, det skall vi inte för det har ingen funktion” ljöd en röst från orgelpallen.

Gösta Ohlin kom på olika sätt att medvetet arbeta för gudstjänstmusikens förnyelse. Han blev en av nyckelpersonerna i den musikkommitté inom Svenska missionsförbundet som vart fjärde år organiserade de stora körfesterna där de nya idéerna presenterades. Sven Eric Johanson, Sven-Erik Bäck, Lars Edlund, Knut Nystedt, Egil Hovland och Sven-David Sandström var några av de radikala tonsättare som bidrog till förnyelsen. Musikkommitténs publikationer var också framsynta och för sin tid nydanande: Barnkörboken, Evangeliespråk och Sångarbladets olika utgåvor var ett motgift till slentriansjungande i kyrkan.

Under en kort tid fanns Göteborgs radiokör som också leddes av Gösta Ohlin. Gösta Ohlins vokalensemble, GOVE, blev dock det instrument där han allra djupast kunde uttrycka sina konstnärliga visioner. Många radio- och grammofoninspelningar vittnar om detta. Därtill kommer alla lyssnare som under årens lopp fått stora upplevelser under de konserter där Gösta blommade ut som allra bäst. Kännetecken: en minutiöst planerad repertoar, en förfinad ”svensk” körklang, en artikulation och frasering som helt tjänade texten så väl att man sällan eller aldrig blev påmind om all instuderingsmöda som låg bakom. Detta gällde både i musik som var ”profan” eller ”progud” (Göstas formulering).

Till bilden av körfostraren hör också otaliga kurser för sångare och körledare. Gösta Ohlin belönades bland annat med Norrbymedaljen och fick utmärkelsen Årets körledare.

Jag och många, många från oika generationer kommer att minnas en Gösta som var varmhjärtad, omtänksam, trofast, pålitlig och humoristisk i den varma bemärkelsen. Jan-Lennart Höglund, en av dem som i många år samarbetade med Gösta Ohlin, skrev i sin minnesartikel i Svenska Dagbladet : ”Vi brukar ju lite lättsamt säga att ingen är oersättlig. Men kan det vara sant?”

Sist vill jag påminna om hur Gösta Ohlins körkonst kunde yttra sig och för er spela cd-versionen av Sven Eric Johansons tonsättning av Pär Lagerkvists Det är vackrast när det skymmer.

Gösta Ohlin blev ledamot av denna akademi 1983.

Gunnar Eriksson