GRETA ERIKSON

Den 13 oktober avled professor Greta Erikson. Greta föddes 20 december 1919 i Klarakvarteren och blev redan som femåring elev i Karl Wohlfarts pianoskola. Hon hade sin första soloafton 1935, som 16-åring, men hade då redan debuterat i Stockholms konserthus 1931 som solist med Konsertföreningen – 11 år gammal.

Hon berättade inte så mycket om sin pianistutbildning, men jag minns att hon en gång berättade att Hans Leygraf och hon i början på 40-talet hade åkt till en jättebra pianisttrimmare i Schweiz (Anna Hirzel-Langenhahn). Där hade det varit coaching dygnet runt, de kunde bli väckta mitt i natten och ålagda att spela ett visst stycke på momangen.

Jag vill berätta om Gretas sundhet och ödmjukhet, kärleken till musiken, hennes naivistiskt spontana, humoristiska attityd i kontrast till den pretentiöst seriösa och humorfria attityd som ofta kunde resultera i ett slags helt onödig tillgjord förkonstling som var ungefär det värsta hon visste. Greta var i stället snarare en lojal kompis med Ludde och Frederic. Det praktiska hantverket var en självklar förutsättning på vägen till ett verkligt levandegörande av musiken. För Monica och mig var hon lika cool som Miles Davis, inte ett dugg pretto.

Efter andra världskriget, något som Sven-Erik Bäck ofta berättade, var det dödsföraktande modigt att vara både traditionsbärande och progressiv. Det modet var definitivt inte på modet. Men Greta vågade vara både och: känsla och förnuft, konst och hantverk, tradition och nyskapande, himmel och jord, yin och yang. Då ställer man sig inte i vägen för musiken. Till förmån för lyssnandet, musikupplevelsen, blir man ett medium – musiken får tala för sig själv, naturligt, utan tillgjordhet och märkvärdigheter.

Man imponeras hela tiden av Gretas mod att vara så pang på, praktiskt jordnära, omgiven som hon var av högtidligt allvarstyngda himlastormare. Går det att spela Dvoraks ”Humoresque” seriöst? Jag vill också prisa din totala avsaknad av fördomar, Greta, hur du gav oss fria händer; när jag blev besatt av Charles Ives Concord sonata, hur du så lyhört en gång i veckan nyfiket uppmuntrande tog del av mina första trevande återgivningar av denna egenartade tonkonst alltid i angenäm samvaro med veckans Beethovensonat och Chopinetyd, och sen bemötte höga potentaters invändningar när jag ville spela Ives på min debutkonsert. ”Om vi inte känner till den här musiken är det väl dags att vi lär känna den.”

När OMUS besökte Kungliga Musikhögskolan dominerade rädslan för musikalisk mångkultur, här hotade plötsligt så kallade ”eftersatta genrer”, folkmusik, jazzmusik att invadera. Här framfördes hjältemodigt tappra protester mot denna kulturskymning som skulle resultera i noll svenska stråkmusiker i våra orkestrar – Voine, voine – det var inte roligt, det kändes som om man var något katten släpat in. Då ställer sig plötsligt Greta upp: ”Jag skulle behöva en assistent, jag menar det kommer ny musik som jag inte har så stor erfarenhet av som eleverna vill spela, då vore det bra med en assistent” så satte hon sig ner…

Man glömmer inte Gretas oförställda funderingar alltid så härligt pang på, barnasinnet kvar, som en fågel, det bara kommer, ur en lyhörd tystnad: ”Jag säger alltid till dom att dom måste spela ihop med andra, så dom lär sig spela i takt.”

”Vi är ju bra på olika saker, så jag sa till Gunnar att du är ju så bra på Bach och jag är ju bra på Chopin så då kan ju jag skicka en elev som vill spela Bach till dig, för det är ju du mycket bättre på och då kan ju du skicka dom som vill spela Chopin till mig, och jag har skickat flera som ville spela Bach till Gunnar men han har aldrig
skickat någon till mig!”

En gång tillsammans med både Greta Eriksson och Gunnar Hallhagen: ”Åh, Gunnar spelar så vackert Mozart här, hör bara, man får ju tårar i ögonen!” Hon hade helt rätt, feeling och stilkänsla var bara förnamnet! Upplevelse!

1963 invaldes Greta Erikson i denna akademi.

Carl-Axel Domimique