GUNNAR SJÖQVIST

Professor Gunnar Sjöqvist avled den 6 april i år, drygt tre månader innan han den 10 juli skulle ha fyllt 100 år. Med honom gick en för vårt lands skolmusik och för Skånes och i synnerhet Malmös musikliv oändligt värdefull personlighet ur tiden.

Svensk musikhistoria uppvisar många exempel på hur enskilda, handlingskraftiga personer med visioner och högt ställda mål kunnat ha en direkt avgörande inverkan på den musikaliska utvecklingen i en stad, en region eller en landsända. Det visar sig därvid, att det ofta varit personer, som själva inte stått i det direkta
rampljuset utan snarare arbetat i bakgrunden och som från denna position förberett jordmånen för andra och därmed gjort en för sin ort och dess befolkning ovärderlig insats.

Gunnar Sjöqvist föddes 1914 i Göteborg. Han utbildade sig till folkskollärare och flyttade 1938 till Malmö där han tillträdde en tjänst vid stadens skolor. Som folkskollärare hade han att undervisa i schemats alla ämnen, men mycket snart tog hans stora intresse för musik överhanden och han kom i allt högre grad att ägna sig åt att utveckla detta ämne dels inom klassundervisningens ram och dels via skolmusikprogram i radio och fortbildningskurser för lärare.

Gunnar Sjöqvist väckte tidigt stor uppmärksamhet när han framträdde offentligt med sjungande skolbarn. Han drev en linje, enligt vilken alla barn, även sådana som bedömdes vara tondöva, kunde och skulle sjunga. För detta ändamål hade han utvecklat en metodik, där varje sådant ”brummande” barn individuellt och med utgångspunkt från sin ”egenton” fick utvidga sitt tonomfång uppåt och nedåt. En stor barnkör med många före detta ”brummare” kunde så småningom sjunga flerstämmiga kanons från renässans och barock, kanons som på en gång fick fungera som undervisningsmaterial och konsertrepertoar. Parallellt med denna verksamhet utvecklade han, inte minst genom internationella utblickar, den skolsångsrepertoar som dittills främst bestått av ”Nu skall vi sjunga” och ”Sjung svenska folk”. Tillsammans med bland annat dåvarande musikkonsulenten vid Malmö Stads Folkskolor, Olof Hult, utgavs ”Folkskolans Sångbok” som snart fick riksspridning. Lågstadiet fick sin egen sångbok, ”Låt oss sjunga”. I anslutning till 1960-talets grundskola utkom Hult/Sjöqvist med ”Rytm och Ton”, nya sångböcker för låg- och mellanstadierna, som präglades av läroplanens musikpedagogiska nytänkande och hade inslag av grundläggande allmän musiklära och musikhistoria.

Med början på sent 40-tal startade Gunnar Sjöqvist tillsammans med Olof Hult Malmö Folkskolors Musikskola. Här fick han tillfälle att utveckla en metodik för grundläggande instrumentalundervisning med utgångspunkt i blockflöjt, mandolin och stavspel (Orff-instrument). 1952 gav han ut en blockflöjtskola ”Blåsen nu alla” som fick stor spridning och sedan följdes av en altblockflöjtskola med flera serier ensemblehäften, bland dem ”Musik för blockflöjt” och ”Vi spelar i grupp”. Samtidigt ägnade han sig åt att utveckla en metodik för musiklyssnande, vilken metodik bland annat förde fram till ett antal småskrifter som med fördel kunde användas i studiecirklar.

1959 kallades han att vid sidan om tjänsten i Malmö Folkskolors Musikskola på deltid vara direktör för Stiftelsen Malmö Musikkonservatorium. Utsedd att ingå i den statliga så kallade OMUS-utredningen fick han tillfälle att påverka den omorganisation av landets högre musikutbildning, som ledde till att Malmö Musikkonservatorium förstatligades. Gunnar Sjöqvist blev 1971 den förste rektorn i den nyinrättade Musikhögskolan i Malmö. Malmö hade under långliga tider fört en i musikaliskt avseende tillbakadragen tillvaro. Staden hade visserligen hyst musikaliska ledare av betydenhet, sådana som Andréas Hallén, Georg Schnéevoigt, Ferdinand Lindgren och Sten-Åke Axelsson och under andra världskriget bland lärarna vid sitt Musikkonservatorium haft en sådan internationell storhet som saxofonisten Sigurd M. Rascher, men det var först när Gunnar Sjöqvist blev rektor för Musikkonservatoriet som utvecklingen började ta fart.

Gunnar Sjöqvist såg till att internationella musikpersonligheter som Endre Wolff, Uno Ebrelius, Per-Olof Johnson, Arne Hammelboe och Bent Lyllof knöts till Musikhögskolan och därmed bidrog till att institutionen och Malmö som musikstad började få luft under vingarna och tilldra sig inte endast regional och nationell utan även internationell uppmärksamhet. Till detta har senare bidragit, att två av de musikstuderande som här fått sin utbildning, Göran Söllscher och Håkan Hardenberger, i dag båda innehar professurer vid Musikhögskolan i Malmö, samtidigt som de är två av vårt lands internationellt mest efterfrågade solister. Så att säga ”vid sidan om” allt annat hann Gunnar Sjöqvist med att under signaturen ”–q–” i femton års tid vara musikrecensent i tidningen Kvällsposten och att under ännu längre tid vara allmän musikjournalist i ”Musikrevy”. Dessutom hann han med att vara violaspelande stämledare i Malmö Musiksällskaps Symfoniorkester, Malmö Kammarorkesterförening, Akademiska Kapellet och Orkesterföreningen i Lund.

Redan 1938, när han flyttade från Göteborg till Malmö, blev han medlem av Salomon Smiths Kammarmusikförening, där han efterträdde Sten Broman som dess ”verkställande ledamot”. Kammarmusikföreningen kom att bli en av Gunnar Sjöqvists hjärteangelägenheter. En bild av Gunnar Sjöqvist vore inte
någorlunda fullständig om man inte berörde hans litteraturintresse. I sitt bibliotek hade han bland annat circa 40 hyllmeter rysk skönlitteratur i svensk översättning. Med stort nöje berättade han om det tillfälle, när han efter en konsert gick fram till Mstislav Rostropovitj och tackade för konserten genom att ge Rostropovitj en originalutgåva av Lermontovs, Pusjkins och Koslovs dikter. Rostropovitj tackade genom att ge Gunnar Sjöqvist en björnkram som han aldrig glömde.

Den bild av Professor Gunnar Sjöqvist, som jag här försökt ge, känns som en skrapning på en stor yta – att beskriva den enorma bredd och den kvalitet som kännetecknade Gunnar Sjöqvists person och gärning kräver långt mera utrymme och långt större personlig insikt än jag kunnat erbjuda. Förhoppningsvis har bilden
i varje fall kunnat förmedla något av den respekt, vördnad och tacksamhet som vi hans vänner känner inför vår nestor och vårt föredöme.

Gunnar Sjöqvist blev ledamot av denna akademi 1965.

Dan-Olof Stenlund