GUNNAR SJÖSTRÖM

Den 5 december avled pianisten och professorn Gunnar Sjöström i en ålder av 90 år. Gunnar växte upp i en lärarfamilj där musik spelade en framträdande roll, i faderns fall även på ett professionellt plan. Efter studentexamen påbörjade Gunnar akademiska studier i det då, 1947, nya ämnet musikforskning vid Uppsala Universitet och avlade fil. kand. examen tre år senare. Jämsides med dessa studier genomgick han solistutbildning i piano vid dåvarande Musikhögskolan i Stockholm och som avslutades med en debutkonsert 1952. På detta följde så några års pianostudier i Wien för Bruno Seidlhofer och i Paris för Nadia Boulanger. Som om detta icke vore nog hann han dessutom med att genomgå en folkskollärarutbildning, alltså samma profession som fadern och sannolikt tänkt att – som det då hette – ha något att falla tillbaka på om det skulle gå åt skogen med musiken.

Det gjorde nu inte det. Redan vid tjugonio års ålder knöts han till Musikskolan i Örebro som rektor vilket i sin tur medförde chefskapet för Örebro Musikpedagogiska Institut, en föregångare till den senare musikhögskolan.

År 1968 – studentupprorens år – var det dags för ett nytt uppdrag som rektor för Musikhögskolan i Göteborg och därmed inleddes en dynamisk period både för Gunnar och svenskt musikliv i och med att detta sammanföll med inrättandet av Organisationskommittén för den högre Musikutbildningen, i dagligt tal OMUSutredningen, vars förste sekreterare blev just Gunnar. Därmed var scenariot satt för hans fortsatta verksamhet: ett djupt engagemang för musikutbildningens roll i samhället. Nordiska kolleger har vittnat om hur Gunnar inom ramen för Nordisk Konservatorieråd pläderade för en undervisningssituation präglad av öppenhet mot omgivningen sammanfattad i formuleringen ”utbildning för musik-livets behov”. Det säger sig självt att detta icke var oomstritt och att konflikter icke gick att undvika som kanske ytterligare skärptes genom Gunnars argumentationsförmåga och i viss mån envishet.

Uttrycket ”musiklivets behov” kan ytterligare konkretiseras därhän att man känner ett ökat behov av ett närmande mellan konst och vetenskap. Till den ändan dyker då två begrepp upp som blir betydelsefulla: konstnärligt utvecklingsarbete respektive konstnärlig forskning. Termerna antyder att konstnärlig verksamhet både inom interpretation, improvisation och komposition ingalunda är något en gång för alla given. Tvärtom innebär de dels att vi har att göra med en process, dels att denna process kan undersökas och därmed bli föremål för reflexion. Detta gäller inom hela konstområdet och som rektor såg Gunnar till att ett sådant synsätt på olika sätt kom till uttryck inom den högre utbildningen. I tidernas fullbordan ledde detta till att han valdes till dekan vid den vid Göteborgs Universitet nyinrättade konstnärliga fakulteten. Hela detta synsätt har givetvis pedagogiska implikationer och därför var det följdriktigt att Gunnar efter avslutat rektorskap tillträdde en professur i interpretation vid Musikhögskolan, något som efter pensioneringen skulle följas upp med en professur vid Griegakademien i Bergen, ett kvitto på den betydelse hans gärning har haft på ett nordiskt plan.

Men – vart tog pianospelet vägen, hur gick det med konstnärskapet? Mycket av Gunnars pianistiska verksamhet finns dokumenterat i talrika radioinspelningar men även om hans aktivitet i detta hänseende minskade under senare år höll han hela tiden pianospelet levande med eller utan gemensamt musicerande med andra.

Gunnar var en allsidig människa med många olika spelplaner där hans begåvning kunde göra sig gällande. Ett genomgående drag tycks ha varit att sätta sak framför person. För honom var inte den personliga prestigen det viktigaste utan att få något gjort till musiklivets fromma. Lägg därtill hans breda intressen som möjliggjorde intressanta samtal så framträder en rikt utrustad människa som förunnades lyckan att få utveckla sina olika förmågor, allt sammanhållet av en kombination av realism och fantasi.

Gunnar Sjöström blev 1968 ledamot av denna akademi. 

Gunnar Bucht