HANS LEYGRAF

Den 12 februari 2011 avled pianisten och pedagogen Hans Leygraf vid 90-års ålder. Hans Leygraf studerade piano hos Gottfrid Boon i Stockholm, vid Musikhögskolan i München samt vid sommarkurser för Anna Hirzel-Langenhan i Schweiz. Hirzel-Langenhans bok om anslagskultur heter Greifen und begreifen och titeln är som en beskrivning av de pianistiska och musikaliska ideal Hans Leygraf var en lysande representant för. Leygraf studerade också dirigering och komposition. Han tillhörde på 1940-talet Måndagsgruppen i Stockholm och de stränga och modernistiska ideal gruppen hade, i opposition mot vad man ansåg vara en folklig och diverterande ton i vår svenska musik, tilltalade den intellektuelle och analytiske unge pianisten och tonsättaren. Vid firandet av Leygrafs 80-årsdag i Stockholm fick jag spela några pianoverk av min tidigare lärare. Över dessa tvåstämmiga inventioner svävade Paul Hindemiths ande. Leygraf berättade för mig att han övergav komponerandet på grund av sitt för musikaliska detaljer extremt känsliga sinne.

Han ägnade i ungdomen flera års studier åt enstämmighet. Tvåstämmigheten tog ännu fler år i anspråk, och han insåg att den symfoniska flerstämmighet han eftersträvade skulle ta ett sekel att uppnå. Hans Leygraf var en unik pedagog och verkade genom åren på Edsbergs musikinstitut samt i Darmstadt, Hannover, Salzburg, Berlin och vid mästarklasser runt om i världen. 1961 blev Hans Leygraf ledamot av Kungl. Musikaliska akademien.

Jag hörde Hans Leygraf som pianist och även som dirigent i min ungdom i Helsingborg. 1965 fick jag för första gången möta honom och spela upp. Jag studerade vid den tiden för Robert Riefling i Köpenhamn och Oslo och denne nordiske pianogigant intresserade Leygraf i så hög grad att mötet till stor del blev en intervju från Leygrafs sida men också spel av wienklassiska sonater. Livet igenom har denna repertoar förenat Leygraf och mig. Det blev avgörande för den unge pianistens musikaliska framtid att lära känna denne pedagog, som inte bara delade Rieflings djupläsning av den musikaliska texten och förmedlade respekt för de stora tonsättarnas musikaliska anvisningar, utan också hade en konkret instruktion då det gäller att använda den mänskliga kroppens rörelser på ett medvetet sätt, i syfte att gestalta verkens hemligheter klangligt. Leygrafs kristallklara undervisning fortsatte för min del vid sommarkurser i Salzburg och under fyra studieår i Hannover.

Hans Leygrafs pedagogik följde inte den än idag gängse modellen att eleven skall instrueras och imitera läraren. Hans metod var snarare att ställa frågor. Hur vill du frasera? Vill du ha ett ritardando här? Eleven fick utveckla ett amatörpsykologiskt öra för nyanserna i hans reaktion på svaret. Ett utdraget ”jaha?” fick mig många gånger att tänka om och tänka vidare. Tanke, medvetenhet, konkret kunskap, vare sig det gällde stilkänsla, text eller om vilken del av fingertoppen som skulle användas för att nå ett önskat resultat är avgörande för interpretationen och den klangliga gestaltningen. Han krävde en fullständig närvaro med örat, tangentkontakt och koncentration kring varje enskild ton, även i underordnade stämmor.

Repertoaren under mina studieår bestod till större delen av klassiska pianoverk av högsta karat. Han sade en gång till mig att jag fick spela precis vilka tonsättare jag ville, med undantag av följande 30. Listan han räknade upp innefattade månget ungt pianohjärtas favoriter; men inte mina. Vår enighet i repertoarfrågor bäddade för en 45 år lång vänskap. När jag ibland envisades med att spela en del för läraren obekanta nyskrivna verk blev han en fantasifull och ofta humoristisk upptäcktsresande i verkets djungel.

Som pianist var Leygraf genomlyst av medvetenhet, klarhet och renhet, såväl fingrets som hjärtats. Den observante lyssnaren kunde med öronen göra kontroller av hur perfekt varje stämma i den pianistiska väven balanserades mot andra stämmor. En åhörare med intresse enbart för den musikaliska skogen kunde ibland irriteras av Leygrafs observanta öra mot de enskilda träden.

Bakom en ibland sträv yta kände såväl lyssnare som elever ett varmt och för musik och människor livfullt pulserande hjärta. För den som efter studietiden förblev hans vän värmde också en i ord och ibland i omtumlande upptåg manifesterad humoristisk ådra. Att Hans Leygraf nu lämnat scenen, den musikaliska och den mänskliga, skapar hos mig ett tomrum som endast det uppfordrande minnet av hans djupt moraliska konstnärliga personlighet kan fylla.

Hans Leygraf blev ledamot av denna akademi 1961.

Hans Pålsson