HARALD THEDÉEN
Professorn och violinisten Harald Thedéen avled den 2 december 2017. Han föddes i Nyköping 1923 och växte upp i Härnösand. Han studerade vid Musikhögskolan för Charles Barkel, och även i Bryssel för Arthur Grumiaux. Han var mångårig medlem av Kungliga Filharmonikerna, professor vid Kungliga Musikhögskolan, ordförande i Svenska stråklärarförbundet (SSF) och mycket, mycket annat.
Beskedet om Haralds bortgång var knappast oväntat, vilket inte betyder att tomheten och sorgen är mindre påtaglig. Dock lever de ljusa minnena av honom, och nog kan man säga att han hade ett enormt rikt och fullödigt 94-årigt liv i musikens tjänst, med hustru Gunnel och de fyra sönerna som bas i tillvaron. Harald var en genuint varm och generös person, man kunde vända sig till honom i vilken situation som helst för att få råd. Han var så mycket mer än en lärare: en mentor, en extra-farfar. Han var full av historier, med djupa bottnar, som gjorde stort intryck på oss ungdomar. Med Harald som guru i våra liv lärde vi oss inte bara att spela fiol, utan faktiskt vad det innebär att vara människa.
Att beskriva hans pedagogiska talang är svårt, men som jag ser det var en av styrkorna att han, när han såg att en student kunde arbeta självständigt och hade egna starka konstnärliga idéer, så att säga ”lät den hållas”. Harald tryckte aldrig på sin egen uppfattning – hans undervisning var helt anpassad till den enskilda elevens behov. Han var också en mästare i att se ens personlighet och hur långt han kunde gå i sin kritik. Ett lysande pedagogiskt grepp. Jag minns när jag en gång hade gjort ett mindre lyckat framträdande vid en elevkonsert på Musikhögskolan. Dagen efteråt hade vi lektion och han inledde med orden ”Du spelade INTE bra igår!!!” (vilket var helt sant). Inte roligt att höra, men han visste mycket väl att jag kunde handskas med kritiken och att den skulle få rätt effekt. Jag stängde in mig, övade långsamt och metodiskt, och ett par dagar senare spelade jag samma stycke betydligt bättre vid en viktig stipendieprovspelning.
Harald var en arbetsnarkoman av stora mått. När jag började för honom på Musikhögskolan hade han precis gått i pension från sin tjänst i Filharmonikerna. Hur han fick ihop sitt liv när han även hade denna tjänst begriper jag inte. Det berättas om hur han kunde ge en lektion före dagens orkesterrepetition, för att efter densamma hasta till Musikhögskolan för tre-fyra lektioner till… Lägg därtill hans omtalade sommarkurser på Biskops-Arnö,jury-uppdragen vid akademien, Järnåkerstiftelsens styrelse, ordförandeskapet i SSF, privatelever och mycket annat…
Men ofattbart nog lyckades han alltid stänga ute denna ständiga stress från lektionsrummet. Därinne rådde alltid lugn, och jag har svårt att tänka mig att han någonsin avslutade en lektion på utsatt tid.
En av de mest fascinerande aspekterna av Harald var hans stora bildning. Han var en äkta renässansmänniska och visade alltid på paralleller med andra konstarter. Han hade studerat måleri för Isaac Grünewald, och tog oss med både till Nationalmuseum och Moderna museet. Möjligen hade han inte alltid total förståelse för den modernaste konsten. En underbar episod upplevde jag en gång på Prins Eugens Waldemarsudde, då han gick fram och med foten föste undan ett hopprep som låg i en hög på golvet. Personalen blev inte glad – det visade sig att det var en installation…
Haralds sista år förmörkades av den stroke som drabbade honom år 2005 och berövade honom talförmågan. Trots detta var han vid gott mod när man hälsade på honom och han var alltid oerhört glad över att se sina gamla elever. Glimten i ögat fanns kvar. Han älskade sina elever och vi älskade honom.
1984 invaldes Harald Thedéen som ledamot av akademien.
Patrik Ringborg