INGEMAR BERGFELDT

Pianisten Ingemar Bergfeldt föddes 22 december 1931 och avled den 13 december. Han var huvudlärare i pianospel vid Musikhögskolan i Göteborg 1959–93.

Ingemars musikaliska fostran började tidigt. Redan i sjuårsåldern spelade han sina första konserter, och vid fyllda tolv vann han första pris vid en pianotävling där alla tävlande spelade samma stycke: Beethovens Appassionata.

Efter studier för Gottfrid Boon och Tor Ahlberg gick utvecklingen raskt framåt och vid endast 16 års ålder debuterade han med egen pianoafton i Stockholm. 1952 tilldelades han Kungafondens stipendium som möjliggjorde fortsatta studier för Carlo Zecchi vid Sankta Cecilia-akademien i Rom. Detta kompletterades med finslipning hos Bruno Seidlhofer, professor från Wien, vid Masterclasses i Stockholm 1954 och 1955. En intensiv period som konserterande pianist följde, som kulminerade 1966–69 med tre turnéer till Sydafrika.

Ingemars pedagogiska gärning var betydande. Han utbildade en lång rad pianister där flera nådde framträdande positioner både som lärare och solister i det svenska musiklivet – även internationellt. I sin undervisning betonade han vikten av att vara trogen tonsättarens intentioner så långt den egna förmågan mäktade. Ingen möda sparades för att uppnå bästa möjliga resultat.

Ingemar var en uppskattad och mycket anlitad duopartner bland internationella artister som gästspelade i Göteborg, men även i turnésammanhang. Den berömde tjeckiske violinisten Josef Suk hade Ingemar som sin favoritpianist i Norden.

En av mina tidigaste kammarmusikupplevelser från mitt första Göteborgsår var en recital i Stenhammarsalen 1974 då Ingemar spelade med den ungerska violinisten György Pauk. 2002, nästan 30 år senare, träffade jag Pauk i juryn vid Prinsessan Astrids musikpris i Trondheim, och vid ett tillfälle berättade jag för honom om min upplevelse av deras i konsert i Göteborg. Han blev positivt överraskad och kom mycket väl ihåg konserten med Ingemar som han uppskattade som person och musiker.

Kammarmusiken intog rangplatsen i Ingemars liv som musiker och han etablerade ett duosamarbete med den danske violinisten Kai Laursen, som under flera år på 1950–60-talen var konsertmästare i Göteborgs symfoniker.

Jag hade själv nöjet att vid ett tillfälle musicera tillsammans med Ingemar vid en kammarmusikinspelning för Sveriges Radio 1983. Det var Vagn Holmboes Trio för valthorn, violin och piano – hornstämman spelades av dåvarande solohornisten i Göteborgs symfoniker Albert Linder. Ingemar var en naturbegåvning av det slag som utan svårighet kunde anpassa sig till olika musikers temperament och spelstil. Precision och sensibilitet för musikens karaktär gick hand i hand med varandra. Genom detta sätt att nalkas musiken blev han den sammansvetsande länken i denna trio. Trots att vårt samarbete ligger så långt tillbaka i tiden minns jag en musiker med stark integritet, stort kunnande och med en intelligent skärpa och tydlighet i spelet.

En fruktbärande insats i karriären var definitivt duon med hustrun Elisif Lundén Bergfeldt. Tillsammans gjorde de hundratals konserter och radioinspelningar i musik för fyrhändigt piano och två pianon, i en repertoar som inte så ofta hörs på konsertestraderna.

Ingemar var inte de stora gesternas man. Hans musikfilosofi i samklang med hög bildning inom konst och kultur gjorde honom till en person med stark lyskraft.

Han valdes in som ledamot i Kungl. Musikaliska akademien 1984 med nummer 847.

Christer Thorvaldsson