INGVAR LIDHOLM
Med Ingvar Lidholms bortgång den 17 oktober 2017 avslutas en epok inom den svenska konstmusiken. Alltsedan debuten i mitten av 1940-talet var hans musik i fokus för samtidens intresse, oavsett hur de aktuella stilistiska vindarna blåste. Utan att förlora sin egenart skapade han en musik vars utveckling i sig beskriver ett 1900-tal i förändring. Närheten till samtidens nerv gjorde att hans musik ständigt var aktuell och i dialog med sin omgivning.
I efterkrigstidens nyskapande svenska tonsättargeneration intog Ingvar Lidholm snabbt rollen som den mest internationellt orienterade, med förmåga att genom sina verk öppna upp för ett nytt tänkande. Verk som Ritornell (1955) fick en stor betydelse för utvecklingen av en nordeuropeisk dialekt av den centraleuropeiska modernismen. Via 50-talets seriella period fram till 60-talets mer happeningartade estetik fanns Ingvar Lidholm i centrum utan att förlora sin alldeles personliga röst. Orkesterprakten i verk som Motus-colores (1960) och det av teatrala infall präglade Poesis (1963) ledde vidare till de mer sammanfattande och i klassisk tradition formade verken Greetings from an old world (1976) och Kontakion (1983). Dessa bägge syskonverk har blivit moderna klassiker i den internationella orkesterrepertoaren.
Ingvar Lidholms närhet till de vokala uttrycken återspeglas inte minst i hans rika produktion för kör a cappella. Det körmusikaliska under som Eric Ericson blev symbolen för skulle inte ha varit möjligt utan Ingvar Lidholms epokgörande musik, framförd av körer världen runt. Alltifrån det tidiga verket Laudi (1947) till den
symfoniskt anlagda Dantetolkningen ”…a riveder le stelle.” (1974) som är ett portalverk för ett nytt klangtänkande för kör.
I sin opera till August Strindbergs Ett drömspel (1992) sammanfattade han sin kompositoriska gärning. Som en av få svenska operor har Ett drömspel etablerat sig i repertoaren vid de internationella operahusen.
Ingvar Lidholm väntade ut sina verk. Han lät dem mogna under lång tid. Det han släppte fram kännetecknades alltid av en enastående kvalitet. Det finns en sorts granit i hans musik, som han i varje nytt verk förmådde att slipa till skimrande ädelsten. Han hade med sin varma personlighet en bred kontaktyta med tonsättarkollegor och musiker.
Vi fick vid hans köksbord och under långa telefonsamtal känna historiens vingslag när han berättade om möten med de stora personligheterna från förr i svenskt och internationellt kulturliv, samtidigt som samtalen alltid gled in på vår samtid och förhoppningar inför framtiden. Han bjöd oss på helt ovärderliga tidsresor. Vi saknar honom mycket, men vi vet också i tacksamhet att hans musik lever vidare.
Ingvar Lidholm blev ledamot av denna akademi 1960.
Daniel Börtz, Åke Holmquist, Thomas Jennefelt