INGVAR WIXELL

Hovsångaren Ingvar Wixell föddes 7 maj 1931 i Luleå och avled 8 oktober 2011 i Malmö. Han kom från en musikalisk familj i Luleå, och där började han tidigt sjunga i kör samt skaffade sig allsidiga musikaliska impulser genom att även spela altviolin i den mycket aktiva Luleå Orkesterförening. Efter sångstudier för sångpedagogen Dagmar Gustafsson i Stockholm studerade han vid Musikhögskolan, och tog examen där 1955. Samma år debuterade han som Papageno i Mozarts Trollflöjten under en turné av Riksteatern.

Efter det anställdes han omedelbart på Stockholmsoperan där han stannade till 1967. Först som lyrisk baryton med roller som Figaro i Rossinis Barberaren i Sevilla och Greven i Mozarts Figaros Bröllop. Senare i karriären kom dramatiska partier som Scarpia i Tosca och titelrollerna i Rigoletto respektive Simone Boccanegra. Han firade även stora triumfer som Amonasro i Aida och Posa i Don Carlos. Hans framställning av bland annat dessa roller har senare ansetts tillhöra samtidens bästa och blev några av hans paradroller.

1967 gjorde Wixell sin amerikanska debut och då hade han redan inlett sitt engagemang vid Deutsche Oper Berlin, där han kom att verka som högt älskad och uppskattad gäst i mer än 30 år. Han erhöll titeln ”Berliner kammersänger” 1970 och gjorde sin sista föreställning vid denna teater 9 november 1998. Efter ett rikt och långt sångarliv med hela världen som arbetsplats – nämnas kan
Bayreuth, Covent Garden, Metropolitan, La Scala, Salzburg, Wien och München, avslutade han sin karriär på hemmaplan med rollen som Musikläraren i Richard Strauss Ariadne på Naxos på Malmö Opera 2003.

”En levnadsglad mästare i den allra högsta divisionen, en färgstark, härlig sångare, en fantastisk naturbegåvning” – är omdömen man ofta hör om Ingvar Wixell. Själv minns jag honom, efter att åtskilliga gånger haft glädjen att samarbeta med honom från orkester diket, som en generös, koncentrerad och öppen person med mycket tydliga musikaliska krav och ambitioner – allt i det sceniska gestaltandets tjänst. Än i dag minns jag hans Scarpia; livsfarlig, färgstark, vokalt praktfull. Den stora andra akten med Ingvar på scenen satte verkligen en ung dirigent på prov; stimulerande och lärorikt!

Eller som magnifik och samtidigt rörande Rigoletto – det var bara att tacka och ta emot. Först i efterhand förstår man vad samarbetet med karismatiska konstnärer som Ingvar Wixell innebär för ens utveckling, hur viktigt och avgörande det är att komma i kontakt med artister av den kalibern.

Ingvar Wixell hade ett brett register och var inte främmande för varken schlager eller visa. Att han 1965 sjöng samtliga bidragen i den svenska Melodifestivalen har gått till den svenska populärmusikhistorien och särskilt känd blev vinnarmelodin Annorstädes vals. Ingvar Wixell blev under 1960-talet även mycket uppskattad för sina tolkningar och inspelningar av Fridas visor och tillsammans med Erik Saedén sjöng han även in Gluntarne, med Ejnar Haglund vid flygeln. Och han älskade Jussi Björling. Kanske hördes det även i hans varma, vackra och välvårdade stämma?

Han blev ledamot av denna akademi 1980.

Kjell Ingebretsen