Irène Mannheimer

Konsertpianisten och professorn Irène Mannheimer föddes den 6 juli1931 och växte upp i ett hem i Nacka fyllt av musik. Pappan var en utmärkt pianist och Irenes syskon trakterade olika instrument. Irène fick både undervisning i violin och piano, men koncentrerade sig alltmer på piano ,då hon i början av 40-talet kom i kontakt med den ungerska pianisten Annie Fischer, som flytt till Sverige undan den Nazityska invasionen av Europa. Annie Fischer tog sig an den unga flickan och Irène har själv berättat om hur deras lektioner kunde fortgå i timmar med både tekniska övningar och en bred musikalisk allmänbildning. Hennes framsteg som pianist resulterade i i att hon redan som trettonåring fick debutera med Haydns D-dur-konsert i Konsertföreningen i Stockholm.

Efter att Annie Fischer lämnat Sverige för att återvända till Budapest efter andra världskrigets slut studerade Irène Mannheimer vidare på dåvarande Musikaliska Akademien i Olof Wiberghs solistklass och nu började studier av den stora romantiska repertoaren.

Hon erhöll 1950 ett stort stipendium från franska staten att studera vid Paris-konservatoriet,

där hon fick Vlado Perlemuter som lärare. Denne fantastiske pianist hade haft förmånen att studera in Ravels samtliga pianoverk med kompositören själv och man kan förmoda att Irènes stora intresse för just fransk musik grundlades under denna tid.

Irène kom att stanna i Paris i fem år innan fortsatta studier tog henne till Salzburg och Geza Anda. Hon återvände till Stockholm för att konsertera och undervisa och tog 1963 en pianopedagogexamen på Musikhögskolan, där hon kom att stanna i trettio år med professors namn sedan 1985.

En av hennes många framgångsrika studenter, Bengt-Åke Lundin, vittnar om hennes fokus på klangbehandling och musikalisk arkitektur i sin undervisning.

Maurice Ravel och övrig fransk musik präglade mycket Irène Mannheimers val av repertoar men hon ägnade också mycket intresse åt svenska tonsättare som Ruben Liljefors, Otto Olsson och inte minst Gunnar de Frumerie som blev hennes nära vän och kollega på Kungl. Musikhögskolan.

Hennes kraftfulla och klara spel finns bevarat på ett antal inspelningar med verk för piano och orkester av Wilhelm Stenhammar, Ruben Liljefors och Otto Olsson.

Irène Mannheimer erhöll medaljen Litteris et Artibus år 1988 och Medaljen för Tonkonstens Främjande tre år senare.

Hon valdes in i Kungl. Musikaliska Akademien 1995 som nr 899.

Staffan Scheja