Jan-Erik Wikström

Före detta statsrådet och landshövdingen Jan-Erik Wikström avled den 1 juli 2024 i en ålder av 91 år.

Jan-Erik var aktiv i Folkpartiet/Liberalerna under större delen av sitt liv och gjorde stora insatser inom politiken, den offentliga förvaltningen och folkrörelsevärlden, främst inom Missionskyrkan.

Redan som ung kom internationell solidaritet att bli ett signum och en viktig drivkraft för honom; han engagerade sig mot fattigdomen i Tredje världen, behandlingen av svarta i USA, fick vänner i medborgarrättsrörelsen, bla. Martin Luther King.

Han hade under hela livet och i alla sina positioner ett brinnande intresse för utbildning och kultur och var utbildningsminister 1976 – 82 med ansvar för högskolefrågor och kultur; inte minst musiken kom för Jan-Erik att spela en stor och viktig roll.

Som minister var han högt respekterad i kulturlivet för sin politik präglad av mångfald, frihet och kvalitet. Han var klok, omtänksam, resultatinriktad och ändå pragmatiskt kompromissvillig när det behövdes.

1992 utnämndes Jan-Erik till landshövding i Uppsala län. Med sin bakgrund och erfarenhet och genom att vara respekterad i alla läger hade han goda kontakter överallt till gagn för länet. Han var särskilt intresserad av näringslivets villkor, länets utveckling och, förstås, kultur- och utbildningsfrågorna. Han bidrog aktivt till bildandet av Grönsöö Kulturhistoriska stiftelse och var mycket engagerad i Stiftelsen Leufsta och i vallonbruken i norduppland.

Utöver sina befattningar hade han dessutom ett antal betydelsefulla ordförandeuppdrag: Sveriges Radio, Kungliga Operan, Kungliga Dramaten, Stiftelsen Drottningholms Slottsteater, Kulturfonden för Sverige och Finland för att nämna några.

Efter åren som landshövding engagerade han sig i Uppsalapolitiken och var ett antal år ordförande i Kulturnämnden i Uppsala kommun. Hans kontaktnät var enormt och tack vare detta kunde han inte bara själv generöst ge sina råd och synpunkter till alla som sökte detta, utan också förmedla kontakter till andra relevanta personer.

Personligen tänker jag på hur Jan-Erik vid upprepade tillfällen engagerade sig i att söka finansiering till mina projekt och hur jag gladdes åt att han ständigt besökte de konserter som, bland annat tack vare hans hjälp, kunde bli av.

I de minnesord som tecknats i olika dagstidningar efter Jan-Erik Wikströms frånfälle återkommer ständigt ord som klok, godhjärtad, omtänksam, generös, sina vänners vän, allmänt positiv, genuint ödmjuk, oföränderligt lugn och vänlig, ingen önskan om att förhäva sig.

Men kanske det vackraste och viktigaste ordet som förekommer i en av nekrologerna är: Medmänniska.

Jan-Erik Wikström invaldes som hedersledamot i vår akademi år 1987 och fick nummer 4.

Med respekt och tacksamhet hyser vi frid över hans minne.

Stefan Parkman