JAN EYRON

”Svenskt musikliv och i synnerhet svensk romanssång har sorg”, så började hovsångerskan Siw Wennberg sina minnesord över pianisten Jan Eyron i en av Stockholmstidningarna i somras. Och jag instämmer helt och fullt. Jan var en av huvudstadens mest anlitade och högt ansedda romans inspiratörer/ackompanjatörer (Jag söker förgäves sedan länge efter ett ord, likt tyskans ”Begleiter”). För ingenting är så viktigt för en sångare som en ”samstämd” pianist och Jan, med sitt snabba intellekt och sitt känsliga musicerande var en idealisk och inspirerande partner vid flygeln.

Jan växte upp i föräldrahemmet i Stockholm med stark förankring i musik- och kulturlivet. Började först med fiolen men övergick till pianot och blev tidigt antagen till pianoklass på ”Gamla Ackis”, där han bland annat studerade för Greta Erikson. Han spåddes en lysande karriär som konsertpianist och hade just avslutat studierna när Ödet i form av Sveriges Radios Musikavdelning kom att länka Jans karriär in på ett annat spår. Hösten 1957, när Jan just stod färdig för steget ut i yrkeslivet, anordnades nämligen nämnda musikavdelning en romanskurs på två veckor på Örby slott utanför Stockholm. Kursen leddes av Erik Werba, från Wien, och tolv (vill jag minnas) sångare och sex pianister inbjöds att deltaga. Vilken fest! Jag vill också minnas att alla som kunde tackade ja. Själv hade jag studerat två somrar hos bland annat Werba i Salzburg och var förstås överlycklig.

Erik Werba delade upp sångarna, två på varje pianist. Jan, den yngste i gruppen, fick Elisabeth Söderström och mig på sin lott. Varken Elisabeth eller jag hade väl då hört mycket talas om denne unge man men kombinationen visade sig vara ett snilledrag av Werba: vi fann varandra direkt!

Jag minns väldigt lite av denna kurs utom att vi arbetade all tillgänglig tid. Dagarna bestod av långa repetitioner och nätterna av notplugg. För Erik Werba var fordrande. Han satte som mål för varje sångare att lära sig, utantill, en ny sång varje dag. Och det gjorde vi. Pianisterna slet men ställde alltid upp. Nerver som
darrade, bråttom, bråttom, ”tyst jag memorerar”, och kopieringsmaskinen kördes i botten. Då gällde att ha en uthållig, entusiastisk och framför allt arbetsglad pianist vid sin sida. Och en sådan var Jan.

När kursen led mot sitt slut – den avslutades förstås med en konsert, kom Erik Werba till oss med noter för extranummer: Kattduetten (som länge tillskrevs Rossini). Ingen av oss tre kände då till den. ”Att lära till i morgon” (konsertdagen), var ordern. Och efter konserten släppte Erik Werba bomb nr 2: ”Jag har bokat Grünewaldsalen åt er tre för en konsertafton den 19 november. Och program har ni”. Jo, Elisabeth hade studerat in romanser av Richard Strauss och av Franz Schubert, och jag åtta folkvisor av Bela Bartok och en grupp sånger av Johannes Brahms, allt under utsökt samarbete med Jan. Han visade sig vara genommusikalisk och inspirerande men våra diskussioner var också långa och ibland hetsiga. Bettan och jag tyckte väl då och då att vi var lite för erfarna för att ge upp utan kamp; låta oss korrigeras av en purung och orädd pianistyngling. Men vi tog också gärna åt oss kritik. Jan hade utmärkta öron och det är inte alltid så att ”gammal vet bäst”. Vi hade hela tiden så roligt ihop, arbete när det är som bäst, respekt för varandra, att nå samförstånd och harmoni är målet.

För att fylla ut vårt konsertprogram fortsatte arbetet sedan Erik Werba rest. I samma tempo! Duetter av italienska barockkompositörer och Purcell med flera lärdes in och den 19 november stod vi så på scenen i Grünewaldsalen i Stockholms konserthus.

Det blev en kväll att minnas och vi tre fortsatte att talas vid, eller mötas om det var fysiskt möjligt, under 50 år för att fira denna dag, som blev av så stor betydelse för Jans karriär men också för Elisabeth och mig för vi fortsatte att sjunga duetter, både här i Sverige och i våra grannländer – och givetvis med Jan vid pianot. Men även i England, Hongkong, Schweiz, USA, i radio, på tv och på cd. Och samarbetet med Jan fortsatte vi även för våra solo-aftnar. Och de flesta av våra sångarkollegor hamnade förr eller senare hos Jan. Han knöt en stark vänskap med Nicolai Gedda och gjorde konserter med honom ibland annat i Berlin och i USA. Birgit Nilsson kallade honom sin favoritpianist, Ingvar Wixell och Gösta Winbergh tog honom med på turnéer. Berit Lindholm, Edith Thallaug… ja, alla saknar vi honom men minns honom med glädje.

För det var livsglädje, bejakandet av livet som var Jans stora gåva. Jag tror jag vågar säga att varje möte med Jan började med en stor kram och ett skratt. Redan i tamburen när man kom hem till honom i familjens gamla pampiga våning i Vasastan, dit han kom som barn och stannade. Jan hade alltid något roligt som hänt att berätta, något han upplevt, läst, hört eller hört talas om, eller (troligen rätt ofta) hittat på själv. Det var inget fel på hans fantasi och han lockade gärna till många skratt.

Egentligen behöver jag inte säga mer för däri låg hela Jans natur: Hans förmåga att söka och finna glädjen och att dela med sig av den. I sitt liv, i sin musik. I allt som var vackert, i lösningen av problem eller en språklig finess. Han skydde inga svårigheter; fann glädjen i näst intill olösliga problem såväl som i oväntade harmonier i musiken. I rysk grammatik, i matematiska problem, i skönheten i en fras av Mozartrecitativ. Det var så typiskt för Jan att när han en gång säkert för 20-25 år sedan var mycket sjuk och togs in på sjukhus för en längre tid, istället för att ”deppa ihop” använde tiden för att lära sig ryska, och så kunde överaska sin vän Nicolai med ett perfekt uttal och stor kunskap i rysk litteratur, samt tala ryska med ryska schackmästare på besök och klå dem i det spel de annars såg sig som mästare i. För han lärde sig även att spela schack på sjukbädden. På mästarnivå!

Ja, i tamburen skrattade vi när vi möttes, sen var det dags att förbi alla nottravar dra in i det allra heligaste – rummet med flygeln. Och möta Musiken, skaparlusten, sökandet efter sanning och skönhet.

Även om Werba-kursen och vad som följde på den hade stor bety-delse för Jan vore det fel att hoppa över den kanske störste, i varje fall för Jan, av romanssångare, Dietrich Fischer-Dieskau. Hans skivor spelades i föräldrahemmet och det var genom dem Jan skaffade sig sin lyhördhet för sångens alla uttrycksvägar och möjligheter. Han dyrkade ”Fi-Di” och ägde alla hans skivor som gick att få tag på. Jan studerade skivorna in i minsta detalj, visste precis hur ”Fi-Di” ändrade infallsvinklar, tempi och uttryck i olika upptagningar av samma sånger. Jag tror han kunnat doktorera på Dietrich Fischer-Dieskaus sångkonst och jag vet att jag steg betydligt i Jans aktning när jag berättade att jag sjungit med Fischer-Dieskau ett flertal gånger. Även jag hade dyrkat, samlat skivor och lärt av dessa. Nu har de båda lämnat oss, nästan samtidigt.

Jan Eyron blev ledamot av denna akademi 1995.

Kerstin Meyer