JAN LING

En kväll någon gång under de almanacksröda dagarna inför det årsskifte som skulle gå över i år 1968, stod jag hemma i Arvika vid badkaret och badade våra två döttrar. Den yngsta hade nyligen fyllt ett år och krävde kontinuerlig tillsyn. Då öppnade min fru dörren och lät meddela att en person vid namn Jan Ling ville tala med mig i telefon. ”Han hade så mjuk och vacker röst och lät så till den grad trevlig att jag inte kom mig för att be honom ringa litet senare. Jag tar över här så kan du gå ut och ta telefon”. Utan att riktigt veta hur det hade gått till så fann jag mig tio minuter senare vara timanställd vid Göteborgs Universitet, Institutionen för musikvetenskap med uppgift att undervisa studenter i musikteoretiska ämnen.

Det jag redan trodde mig veta om Jan Ling och framför allt nyss anat via min hustru fick nu omedelbar bekräftelse. Jan var verkligen en person om vilken man rentav kan påstå att han var ”icke förhandlingsbar” i den meningen att hans avväpnande vänlighet i kombination med ett uppmuntrande tilltal fungerade i perfekt harmoni med hans innersta vilja. Den underliggande orgelpunkten klingade stabilt, likafullt antiauktoritärt. Känslan av gränslös empati uttryckte han i ett fascinerande tempo allegro. Paradoxalt! ”Du kan bo hemma hos oss” sade Jan när jag antydde att jag ännu inte hade ordnat med de ofrånkomliga övernattningarna. Så började vår drygt 30-åriga samborelation.

”Under ett turbulent liv med åtskilliga miljöer på mitt samvete hade jag förmånen att under något årtionde ha Lennart som inneboende”. Detta var en mening ur det företal till min bok ”Repliker” som kanske blev något av det sista som Jan kom att skriva. Jag flyttade in hos Jan och Britt i Jonsered. Första natten födde huskatten fyra ungar i min säng. Detta tog jag som ett lyckosamt och mycket hedrande omen – man överlämnar inte sin avkomma till någon man inte litar på. Katten hade för övrigt sitt revir i Jans knä när han arbetade vid datorn. Jan hävdade bestämt att det var katten som var den egentliga författaren till hans böcker.

Här en kort prosadikt med några av de klenoder som ingick i Jans akademiska lagerkrans: rektor för Göteborgs universitet, ledamot i Kungliga Musikaliska akademien, Kungliga Vitterhetsakademien, Kungliga Gustavadolfsakademien i Uppsala, Kungliga Vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg.

Efter några år flyttade Jan till Övre Husargatan i Göteborg. Vad flytten kunde få för konsekvenser för min egen del hann jag aldrig reflektera över: ”inget problem, allt lösöre ska mé,” var Jans enda kommentar. Det var även Jans idé att vistelsen på den nya adressen skulle innehålla några ceremoniella moment, varvid Jan vinnlade sig om att dessa inslag skulle ligga på högsta möjliga konstnärliga nivå. Som det sista på kvällen skulle vi växelvis recitera ur Dantes Gudomliga Komedi (vi stod vända mot varandra diagonalt i vardagsrummets hörn) och som det första på morgonen gick Jan till flygeln och spelade någon av Goldbergvariationerna – medan åren gick. Med Staffan Schejas hjälp vill jag nu försöka återskapa något av de kvälls- och morgonritualer som hörde hemma på Övre Husargatan.

Jag börjar med att läsa en kort bit av första sången i Skärselden, som var en av Jans favoriter. Det handlar om uppstigandet ur helvetet, det handlar om ljus – det handlar om frisk luft. Därefter spelar Staffan temat ur Goldbergvariationerna. Det blir inte fel om vi till pianot försöker föreställa oss vokaliserna ur Ingvar Lidholms a riveder le stelle.

Så kom då till slut, oväntat – drabbande – den 3 oktober. Den skepnad som Jan då mötte mitt i backen var – som vi alla vet – inte förhandlingsbar.

Jan Ling blev ledamot av denna akademi år 1975.

Lennart Hall