JOHANNES JOHANSSON

Johannes Johansson, tonsättare, kyrkomusiker och rektor för Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och ledamot av denna akademi sedan 2006 avled stilla i sitt hem den 30:e maj 2012. Han befann sig mitt i livet och hans oväntade bortgång skapade ett tomrum och stor saknad och sorg för familjen, vännerna, kollegorna och studenterna.

Johannes Johansson föddes 1951 i Malmö och studerade filosofi, vetenskapshistoria och musikvetenskap vid Lunds universitet samt kyrkomusik, kördirigering och komposition vid Musikhögskolan i Malmö. Johannes Johansson var verksam som tonsättare nationellt och internationellt och var initiativtagare till föreningen Ars Nova i Malmö som han ledde i 10 år, 1986-96. Hans kompositioner som ofta kännetecknas av en raffinerad klangkänsla och avancerad instrumentation innefattar körverk, kammarmusik och elektronik och kombinerar ofta elektronik och akustiska instrument eller sång. Johannes arbetade också nära olika texter, dels i kyrkomusik och liturgi, dels tillsammans med poeter såsom Tomas Tranströmer och Eva Ström.

Han gav 2006 ut en porträtt-CD med sin musik som lånade titeln från namnet på ett av hans verk Swift over the dark cave (hämtat från en Orfeus-text) och jag vill låna formuleringar ur Johannes verkbeskrivning av titelverket för att karaktärisera en del av hans musikaliska konstnärskap: ”… Musik som vi lyssnar uppmärksamt på bär på ett stort allvar och kan innehålla nycklar till stora hemligheter, men det är inte alltid det patetiska och anspråksfulla som låser upp och öppnar. Det lekfulla och lätta kan vara väl så verk-samt; swift (tornsvala)…over the dark cave (över den mörka grottan).

Mellan 1995 och 2006 var Johannes utbildningschef och prefekt vid Musikhögskolan i Malmö och blev 2006 rektor för Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Han var hedersledamot av både Royal College of Music och Guildhall School of Music i London. Johannes hade en orubblig tro på musikens stora betydelse i samhället som kunskapsbaserat och omvälvande mänskligt uttryck och han hade ett brinnande engagemang för utbildningsfrågor. Han var mycket drivande till förmån för den framväxande konstnärliga forskningen där han starkt hävdade den musikaliska kunskapens och musikerns praktiska erfarenheter som specifika förutsättningar och möjligheter inom det nya forskningsfältet.

Studenterna på KMH vittnar om hans stora engagemang, om hans lyhördhet och med vilket genuint allvar han tog sig an studenternas angelägenheter och frågor i alla sammanhang. KMH:s studentkårsordförande talade på begravningen, den 15:e juni i Karlskrona, om den fina kontakt som fanns mellan rektor och studentkår. Hon beskrev hur hon som nybliven kårordförande var lite orolig för att möta en ”rektor” för första gången men att hon i mötet och i den fortsatta kontakten insåg att: ”Vi hade inte en rektor vi hade en Johannes!”

Johannes var mellan 2005 och 2011 ordförande för AEC, The European Association of Conservatoires, en sammanslutning för alla europeiska musikhögskolor. Han åtnjöt en enorm respekt hos sina internationella kollegor och betydde mycket för utvecklingen av det internationella samarbetet inom musikutbildningen. Jag hade förmånen att flera gånger delta i de sammanhangen och se Johannes i aktion och på en levande och nyanserad engelska
entusiasmera och inspirera deltagare i konferenser och seminarier med sina framställningar om musik, utbildning och forskning. Han framhöll ständigt nödvändigheten av att utvecklas i takt med sin samtid och att samtidigt vårda starka och goda traditioner utan att behålla ”bad habits” – dåliga vanor. Han såg alltid framtiden an med stor tillförsikt, det fanns en smittande optimism och tro på musikens inneboende kraft som genomsyrade hela hans liv.

Johannes var också ledamot i styrelsen för SUHF, Sveriges universitets- och högskoleförbund, där han gav en tydlig röst åt de konstnärliga utbildningarna och den konstnärliga forskningen, vilket betytt mycket för konstens och musikens numera självklara plats i de högskolepolitiska sammanhangen.

Johannes var en person med ett brilliant intellekt och med djupa förvärvade kunskaper inom en mängd områden. Han var verkligen en visionär som alltid blickade framåt med fötterna djupt rotade i nuet. Han var en fantastisk och självklar talare och retoriker som alltid var väl förberedd men med sin starka närvaro förmedlade känslan av att tala i stunden. Han älskade det avancerade samtalet kring musik, konst och samhälle.

Oberoende av vilket tema som väcktes – musik och komposition, utbildning och forskning, högskolepolitik, frågor om makt och jämställdhetsfrågor, konst, etiska frågor mm – så hade han alltid en intressant egen och reflekterande synpunkt som gav nya perspektiv till diskussionen, han var en självständig, fängslande och ofta överraskande tänkare och talare.

Johannes hade en stark integritet och stod alltid för en tydligt kommunicerad riktning i de frågor han var engagerad i. Att ha honom som meningsmotståndare var inte lätt – men man visste också alltid var han stod och han kompromissade sällan. Han ingöt respekt hos alla som mötte honom i hans många olika roller både i Sverige och utomlands. Men denna respektingivande hållning kompletterades också av en nästan pojkaktig entusiasm, glädje och nyfikenhet och av en djupt filosofisk och humanistisk inställning till världen.

Johannes stora fritidintresse var båtar och hav. Han var en erfaren seglare och en stor passion var att bygga modeller av gamla fartyg.

Jag vill avsluta med att citera några rader från nyhetsmagasinet Fokus’ minnesord från 25:e juni där Cecilia Rydinger Alin berättar om firandet av Johannes 60-årsdag i december 2011 på KMH: Han gratulerades ”av skolans elever med Massenets Meditation, Polska från Rättvik, ett eget körverk (Kerubhymnen ur Lucernarium) och Weiwei Jins komposition Kaleidoscope.

– Han visste ingenting, vi tog honom till salen och satte honom mitt i rummet, bland lärare, kollegor, elever och vänner. Sedan öppnade vi med musik som flätades ihop i ett flöde. Jag satt nära honom och såg att hela han lyste. Jag tror att han grät. Han var helt överväldigad, inte minst för att vi satte studenterna och deras musicerande i centrum, berättar Cecilia Rydinger Alin.

Under firandet fick han också en modellbyggsats, eftersom hans största passion vid sidan av musiken var gamla fartyg. Han älskade att bygga modeller av gamla båtar och var nästan färdig med en ångfregatt från 1800-talet, som nu enligt hans önskan ska doneras till Sjöofficersmässen i Karlskrona.

Den tredje presenten var en flyglektion eftersom han alltid drömt om detta. Äventyret blev av bara några dagar före hans bortgång och enligt en kollega var han lycklig som en prins den sista tiden.”

Anna Lindal