KERSTIN MEYER BEXELIUS

Hovsångerskan, professor Kerstin Meyer Bexelius föddes den 3 april 1928 i Stockholm och avled den 14 april 2020, några dagar efter sin 92-årsdag.

Kerstin studerade sång vid Kungl Musikhögskolan i Stockholm direkt efter studentexamen och blev därefter erbjuden anställning vid Kungliga Teatern, som skulle bli hennes fasta scen i två långa perioder, 1952-1961 och 1969-1981.

Kerstin debuterade vid Stockholmsoperan som en sensationellt ung Azucena i Il Trovatore. 24 år gammal gestaltade hon modern till den då 48-årige Seth Svanholms Manrico. Men hennes stora genombrott kom två år senare i Göran Genteles uppmärksammade produktion av Carmen, där hon skapade en starkt dramatisk gestaltning av flickan från Andalusien. Den nyskapande uppsättningen med Kerstin Meyer i spetsen blev hyllad av både press och publik, även om den mer konservativa falangen uppfattade tolkningen som väl fräck. Hon porträtterade en trovärdig Carmen som på många sätt utmanade de operakonventioner som rådde.

En stark gestaltningsförmåga i kombination med en mörkt färgad mezzo tog henne ut i världen. Kerstin framträdde vid festivalerna i Bayreuth, Glyndebourne och Salzburg, och hade på 60-talet ett fastare engagemang vid Hamburgoperan. Hon gästspelade förutom på Metropolitan vid La Scala, Covent Garden, Wiener Staatsoper, Deutsche Oper och Parisoperan. Hon var enormt arbetsam och sjöng alla sitt röstfacks glansroller, som Octavian i Rosenkavaljeren, Glucks Orfeus, Klytämnestra i Strauss Elektra, Brangäne i Tristan och Isolde samt Fricka, Erda och Waltraute i Wagners Ring. Hon medverkade vid ett stort antal skivinspelningar och samarbetade med sin tids stora dirigenter som Herbert von Karajan, Karl Böhm, Sir Georg Solti och John Barbirolli.

1981 avslutade Kerstin sin nära 30 år långa sångarkarriär, och blev 1984 rektor för Statens Musikdramatiska skola i Stockholm. Hennes varma, fasta hand vid juryarbetet i intagningarna var enormt viktig. Hon kunde se och känna en sökandes uttrycksvilja och tog in elever som hade något i sin gestaltning som vittnade om att de kunde bli artister, inte bara sångare. Det stora kontaktnätet med landets olika scener möjliggjorde att eleverna vid ”scenskolan utan egen scen” ändå fick tillfällen att göra sina roller med orkester varje termin och Kerstins omhändertagande sätt gjorde att många elever höll kontakten med henne långt efter att studierna avslutats. Det är ett gott betyg på hennes arbete att den större delen av de operasångare som idag ingår i vårt lands stora sångarexport har haft Kerstin Meyer som högt respekterad rektor.

Med ödmjukhet och inre styrka blev denna enkla Stockholmsflicka en av våra största operaartister i världen. Hon verkade aldrig vara intresserad av att bara sjunga starkt eller imponera med sin resonansrika röst. Det var gestaltning bortom konventionerna, överraskningar, ett levande artisteri i en stel och ofta manierad konstart som var ledstjärnan. Hon gjorde det genom att generöst ständigt ge av sig själv.

Hon valdes in som ledamot i Kungl. Musikaliska akademien 1963 med nummer 713.

Anna Larsson