Lars af Malmborg

Lars af Malmborg var en magnifik människa. Som operautbildad i Italien skred han fram med ett avundsvärt självförtroende. Han var en praktisk man som kunde sina saker: kapellmästare på Operan i 15 år, lysande instuderare som fick sångare att våga gestalta sina roller i såväl ny som gammal opera, översättare av åtskilliga operor. Och han var inte svår att komma in på livet. Tillbakalutad bakom det stora skrivbordet i patriciervillan på gamla Operahögskolan, talade han 1973 entusiastiskt med den mycket unga man jag då var om Per Nørgårds nyskrivna opera Gilgamesh. Lars hade beställt den till studenterna på skolan, men den uppfördes aldrig där. Först 1976 uppfördes den ffg i Sverige på Teknorama. Då med Lars af Malmborg i den perfekta rollen: han personifierade Solen i föreställningen! I en röd mantel vandrade han runt arenascenen som dirigent. Vid det laget hade Nørgård fått Nordiska Rådets musikpris för Gilgamesh.

’Larsa’ – som han alltid kallades för – var också en modig man. Han tog sig an den nya musiken och sökte nya sätt att göra opera även när han mötte starkt motstånd. Tillsammans med sångare, regissörer, dirigenter m fl startade han Sångens makt 1972. Dess uppdrag var att sprida opera under ett årtionde då opera och operaartister var det värsta man kunde tänka sig inom den röda kulturen. Följaktligen sa man hellre musikteater än opera. Sångens makt blev grunden till Norrlandsoperan, en följd av 1974 års kulturreform. En annan av hans idéer var en operabåt som kunde färdas längs Sveriges långa kust för att ge hela landet riktig opera. Han var övertygad om sångens makt.

1984 blev Lars af Malmborg operachef i Stockholm. Inga svenska operor hade satts upp på 80-talet på stora scenen men Folke Abenius hade beställt Christina av Lars Forssell och undertecknad. Det blev Lars af Malmborgs uppgift att ta den fram till premiär. Världsregissören Göran Järvefelt tog sig an uppsättningen som gick av stapeln i oktober 1986. Repetitionerna började redan på våren. Strax innan sommaren tog kormästaren initiativ till ett möte med af Malmborg för att säga att det var omöjligt att uppföra denna svåra opera redan i oktober. Vi var många som satt där på operachefens rum. Efter att sakframställningen var gjord blev det tyst och Lars af Malmborg tittade fram och tillbaka på de församlade en god stund. Sedan svor han högt och sa: ”Vad pratar ni om? Sätt i gång och arbeta!” Därmed var saken avgjord och operan blev förd till succé hos kritiker och publik. Det var en personlig seger för honom.

Lars af Malmborg fick inte njuta länge av framgången. Motsättningarna inom huset var många och svåra. En dag mötte jag honom i en trappa och hans normala tillförsikt var som bortblåst. ’Jag har fått styrelsen emot mig’, sa han kort. Snart utsågs en ny operachef. Personligen beklagar jag att han inte fick sätta mer prägel på svenskt operaliv.

I början på 80-talet var han generalsekreterare i ITI i Paris, en världsomspännande organisation för scenkonst under UNESCO. Han gav ut den lilla skriften Musikens dramaturgi då han blev professor i musikteaterdramaturgi på Operahögskolan. Genom detta intresse blev han en föregångare. Där redovisar han sina personliga utgångspunkter: Verdi och Felsenstein. Målet var att ’söka rätt på verkets egentliga budskap’, ägna sig åt musikens teaterarbete med sången i centrum.

På 90-talet kom hans dotter Paula af Malmborg Ward till Malmös kompositionsklass med den uttalade avsikten att skriva opera. Som professor gav det mig chansen att inrätta en kompositionsutbildning specifikt i opera. Paula, idag ledamot av denna akademi, hade redan en idé: Bombpartyt efter Graham Greene. Jag tog chansen: kan du tänka dig att ha din far som librettist? Så blev det. Och Bombpartyt blev hennes genombrott vid premiären på Göteborgsoperan 1998.

Den magnifike Lars af Malmborg var född 1932 och gift med den dramatiska sopranen Gunilla af Malmborg. Han valdes 1984 in som ledamot nummer 853 i denna akademi.

Hans Gefors