LARS EDLUND

Den 21 december avled tonsättaren Lars Edlund. Han var en av förgrundsgestalterna i det svenska musiklivet allt sedan femtio-talet, framförallt som pedagog och tonsättare. Lars Edlund tillhörde den grupp musiker som efter krigsslutet reste till Schola Cantorum i Basel för att hämta inspiration och få nya idéer. Våra gränser hade varit stängda under kriget, inte minst när det gällde musikaliskt utbyte med Mellaneuropa.

Under en period var Lars verksam som kyrkomusiker men lämnade så småningom Svenska kyrkan. Tvivel och oklarheter angående kyrkomusikens estetik och avsikter gjorde att han så småningom sökte sig till den katolska kyrkan. 1960 blev Lars Edlund lärare i gehörslära vid Musikhögskolan i Stockholm och därmed inleddes en pedagogisk verksamhet som skulle bli banbrytande. Metodiskt nytänkande förenat med konstnärlig medvetenhet blev nyckelord i hans två läroböcker, ”Modus novus” och ”Modus vetus”, de skulle komma att få en världsvid spridning.

Vid sidan av pedagogiska uppdrag ägnade sig Lars bland annat åt den vokalgrupp han skapade, Camerata Holmiae, som framförallt utforskade stilriktig sätt att framföra musik från den vokala storhetstiden på sexton- och sjuttonhundratalet, dessutom svarade gruppen för talrika uruppföranden av verk från vår egen tid. Lars var även en skicklig cembalist som med stor stilsäkerhet ägnade sig åt musik från cembalons guldålder.

I början av sjuttiotalet flyttade Lars till Gotland för att helt och hållet ägna sig åt komponerande. Denna önskan hade funnits hos honom under lång tid och sjuttiotalet skulle, trots livshotande sjukdom, bli ett mycket produktivt årtionde. Flera av de stora körverk som kommit att betraktas som de mest betydelsefulla i den svenska körrepertoaren tillkom då, Elegi, Missa Sancti Nicolai, Nenia och Saligprisningarna är några exempel. Som den värmlänning Lars Edlund var hade han ett livslångt intresse för Gustaf Fröding. Stort uppseende väckte Edlunds opera om Gustaf Fröding som Kungliga Operan uruppförde hösten 1981, Flickan i ögat, i fantasifull regi av Folke Abenius. Från denna tid bör även nämnas sångcykeln Cirkus som blev ett välkommet tillskott till vår solo-sångsrepertoar.

Under slutet av åttiotalet återvände Lars till fastlandet, till Uppsala. Även om skaparkraften avtog något så tillkom ändå flera betydelsefulla kompositioner under denna tid, ett par stråkkvartetter, några betydelsefulla körverk, Adonai och Paradiso samt Ikoner för kör och orkester till dikter av Tomas Tranströmer. Lars Edlund var medlem av den första kammarkören som Eric Ericson bildade under senare delen av fyrtiotalet och kom att stå honom mycket nära under hela livet. Lars Edlund blev en mycket viktig del av det man inte minst internationellt kallar ”det svenska körundret”.

Lars Edlund bekände sig aldrig till några ismer, han tillhörde inte några gruppbildningar. Han gick sin egen väg och finslipade ett expressivt sångbart tonspråk, oftast tonalt fritt med tidvis återkommande tonala mål. Det fanns alltid ett mycket nära ord – tonförhållande som även i den mest komplicerade melodik och harmonik gav uttryck för starka känslor. Det är med djup beundran och stor tacksamhet jag minns läraren och vännen Lars Edlund.

Lars Edlund blev ledamot av denna akademi 1975.

Gustaf Sjökvist