Lennart Åberg

Jazzmusikern och kompositören Lennart Åberg 1942–2021 avled i Uppsala den 30 september. Han blev 79 år.

Kan man sammanfatta en människa med några ord på några få rader? Naturligtvis kan man inte det. Ändå vill jag påstå att Lennart, sammanfattningsvis, var en optimistisk och inspirerande person. Han utstrålade vänlighet och bestämdhet i väl avvägda proportioner.

Musiken fanns tidigt på plats i hans liv. I familjen i Helsingborg utmärkte han sig vid mycket unga år som sångare och dragspelare. Han fick småningom viss undervisning på detta instrument, vilket också var den enda formella, lärarledda musikundervisning han kom att utsättas för. Dragspelet fick snart ge vika för tenorsaxofonen, vars inneboende möjligheter han utforskade på egen hand. Jazzmusiken kom tidigt in i hans liv – i de lägre tonåren började han bekanta sig med musiken via skivor med de amerikanska stjärnorna. Att lyssna, härma och försöka utveckla något eget var den väg som gällde för aspirerande jazzmusiker i hans generation. Många år senare skriver Lennart tillsammans med instrumentkollegan Gunnar Lindgren i förordet till deras gemensamma lärobok från 1976: Jazz- och rockimprovisation – grunderna för dig som vill spela själv:

”En grundläggande egenskap i den improviserade jazzen och rocken är det egna skapandet, och det kanske kan tyckas paradoxalt att försöka lära ut hur man improviserar. Men lika lite som en Mozart stiger fram som ett skapande geni ur tomma intet gör en Charlie Parker eller en Jimi Hendrix det. Det finns alltid en tradition bakom, ett visst tonspråk, som visar sig i vissa ’regler’ eller konventioner, som är gemensamma för en stor grupp musiker under en viss period. Det rör sig om rytmisk uppfattning och gestaltning. Det rör sig också om individuella och kollektiva byggstenar, som ett visst tonförråd, en viss ensembletyp osv. Även nyskapande musiker står i något slags förhållande till denna tradition.”

Det är lika kloka som tänkvärda formuleringar.

När familjen Åberg flyttade till Gävle kom tonårspojken Lennart i kontakt med den rutinerade trombonisten Kurt Järnberg och spelade i hans kvintett. Skolan kan inte ha varit något problem eftersom Lennart 18 år gammal begav till Uppsala universitet för studier i nordiska språk, litteraturhistoria och musikvetenskap. Han uppmuntrades att fortsätta på den akademiska banan, men jazzen kom i vägen.

I Uppsala blev Lennart omgående god vän med en annan ”akademisk jazzmusiker”, nämligen den något äldre trumpetaren Bosse Broberg. Tillsammans inledde de ett musikaliskt partnerskap som av och till och i olika sammanhang pågick livet ut. På nationer och andra ställen utvecklades ett livaktigt musik- och jazzliv där paret Åberg-Broberg ådrog sig en betydande uppmärksamhet och medverkade i radio och TV. Familjebildning kom in i bilden, och Lennart fann sin Rose-Marie Mohlin, en duktig sångerska från Grängesberg, som blev hans ledsagarinna och dialogpartner genom alla år. De fick två döttrar: Lena och Lisa.

Lennart kom snabbt med i de stora sammanhangen. 1965 var han en av de svenska musiker som spelade med den berömde George Russell som hade slagit sig ned här. Och året därpå vann han solistpris i den stora internationella tävling för unga musiker som anordnats i Wien av den jazzkunnige, klassiska pianisten Friedrich Gulda. Lennart Åberg erbjöds en professur vid musikhögskolan i Graz med hög lön och villa för sig och familjen. Efter ett noggrant övervägande avböjde Lennart eftersom han ville medverka i de sammanhang i Stockholm där Jan Johansson framstod som en innovativ kompositör och pianist vid jazzens frontlinje i den nybildade Radiojazzgruppen.

Lennart Åberg hade tidigt intresserat sig för indisk och afrikansk musik och även för musik från Balkanländerna. Denna nyorientering låg i tiden, och flera svenska jazzmusiker blev nyfikna och inspirerades av nya musikvärldar med deras rytmiska och melodiska konfigurationer, udda taktarter, olika skalsystem, andra formella ramar och strukturer. Lennart kom att fördela sin vakna tid mellan å en sidan sina tre instrument: tenorsaxofonen, sopransaxofonen och flöjten – å andra sidan komponerandet, administrerandet och i familjen i Uppsala.

I kvartetten Rena Rama, som bildades 1972, utforskade Lennart och hans spelkamrater (bland dem slagverkaren Bengt Berger och pianisten Bobo Stenson) olika spelterränger, och bandet uppnådde hög status med flera inspelningar under de kommande åren: turnéer, och framträdanden utomlands, även i Indien. Lennart medverkade på 70-talet också i andra mindre ensembler som Häxmjölk och Oriental Wind, och han spelade i olika sammanhang med Red Mitchell, Lars Gullin, Nils Lindberg, Arne Domnérus och många andra. 1987 efterträdde han Arne Domnérus som ledare för Radiojazzgruppen.

Särskilt viktiga personer för Lennarts musikaliska upptäcksresa genom åren var George Russell, som han kom att samarbetade med i många projekt alltifrån mitten av 60-talet. Vidare Jan Johansson, Gil Evans och ”allmusikanten” Don Cherry, vars fria och varma etniska rum verkade befriande.

Lennart var på 70-talet en drivande kraft i tillkomsten av Fasching, en viktig insats eftersom jazzen vid den tiden var hemlös. Han blev också ordförande i Föreningen Sveriges Jazzmusiker (FSJ). Dessutom undervisade han i jazzhistoria på olika håll, bl.a. på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Lennart Åberg hörde i hög grad till dem som medverkade till att jazzen etablerades organisatoriskt och institutionellt i Sverige och därmed blev en mer integrerad del av svenskt musik- och kulturliv. Han var en viktig förespråkare för jazzen i sin egenskap som ledamot i Kungl. Musikaliska Akademien. För många yngre musiker kom han att bli något av en mentor och förebild.

Lennart Åberg var bildad, mångkunnig och nyfiken på olika områden. Han väckte tidigt internationell uppmärksamhet och framträdde med många av de mest namnkunniga på jazzscenen. Hans personliga spelsätt på sin sopransax lockade den legendariske kompositören och musikanten Bob Brookmeyer att skriva ett större verk för honom (Suite for Soprano Saxophone and 16 players), inspelad med Norrbotten Big Band 2007. Själv komponerade Lennart åtskilliga verk för ensembler i olika format, från storband till mindre konstellationer: Partial Solar Eclipse (1977), Green Prints (1985-86), Seven Pieces (1999-2001). Det är musik med mycket stor spännvidd, oerhört infallsrik, mångfacetterad och dynamiskt varierad. Bland många solister som medverkar märks den danske trumpetaren Palle Mikkelborg. Vidare satte Lennart ljuset på vibrafonen/marimban genom den unge Mattias Ståhl, och han lanserade gärna pianisten Daniel Karlsson som solist liksom sin gamle vän Palle Danielsson på bas. Med sin dialogpartner genom alla år, pianisten Bobo Stenson, framträder han i ett prisat duoalbum: Bobo Stenson / Lennart Åberg (2004).

På albumet Free Spirit (2006) medverkar den mycket ansedde, amerikanske trumslagaren Peter Erskine som i albumtexten skriver:

“Lennart Åberg´s music is worth getting on an airplane and flying 8, 873 kilometers for…there aren´t too many other musicians I can think of whose projects merit the same respect (or hours in a jet seat). I truly look forward to every occasion we might work together; I think Lennart´s music brings out the best in my playing.”

Lennart erhöll många utmärkelser och priser. Han valdes in som ledamot i Kungl. Musikaliska Akademien år 1995 med nummer 904.

Erik Kjellberg