LENNART HALL

Professor Lennart Hall föddes 22 mars 1938 och avled den 9 november. Lennart var värmlänning, legendarisk föreläsare och musikpedagogisk förnyare. Han blev 82 år.

Lennarts studier vid Kungl. Musikhögskolan på 1960-talet inträffade under en period av intensiv samhällsdebatt och oupphörliga reformkrav. Den skulle redan under det följande årtiondet leda till paradigmatiska förändringar − för den högre musikutbildningens vidkommande bland annat inträde i den svenska högskolan, inrättandet av nya självständiga musikhögskolor, en genomgripande utbildningsreform och plötslig tillgång till för flertalet väsensfrämmande forskningsresurser.

Jag träffade Lennart första gången i en nystartad musikpedagogisk försöksverksamhet inriktad mot den kommande högre musikutbildningens väntade behov på ett område som redan, anspråksfullt, benämndes ”musikteori”. Vi blev nära vänner. Bekantskap med nya analysmetoder, förförande idéer om ämnesintegration och repertoarstyrd, yrkesrelaterad studieplanering blev snart nog allvar. Som handledare kom vi under dessa år att få några av de personer som snart skulle få avgörande inflytande i kommande reformarbete. Bland dessa den idérike gehörsläraren Lars Edlund och lektorn i musikhistoria och formlära, visionären Bo Wallner. I deras hägn utvecklades bland annat ämnena interpretationsanalys och strukturlyssning som sedan skulle komma att utgöra det framgångsrika navet i Lennarts lärargärning. Hans uppenbara begåvning visade sig så tidigt som här både i elevarbeten och undervisningspraktik. Kvitto på sina talanger fick han redan innan studierna var avslutade genom en anställning som lärare vid institutionen för musikvetenskap i Uppsala.

Efter examen och en tid som lärare vid Folkliga musikskolan Ingesund tillträdde Lennart 1972 ett lektorat vid den nyinrättade Musikhögskolan i Göteborg. I en stad som nu i decentraliseringens tid var på väg att, också på musikens område, flytta fram sina positioner visavi Stockholms sekelgamla dominans. I denna process bidrog Lennart aktivt på sitt område, dels i arbetet med att vid musikhögskolan radikalt förverkliga de nya utbildningsmålen, dels genom insatser för att skapa en fördjupad, i landet ännu unik, relation mellan den unga institutionen för musikvetenskap och musikhögskolan. Det senare ledde bland annat till en bestående och korsbefruktande vänskap med professorn och själsfränden Jan Ling.

Ett exempel på den radikalitet med vilken man vid musikhögskolan prövade sig fram var projektet Gestaltning, kommunikation och samspel. Detta var inspirerat av den då uppmärksammade amerikanska ”Julliard-rapporten” som handlade om långtgående lärarsamverkan och integration av teori och praktik vid utbildning av yrkesmusiker. Lennart förmådde i detta sammanhang skolledningen att regelmässigt, varje tisdag och torsdag kl 13–15, avlysa all undervisning på musikerlinjen. Detta för att ge en mångkunnig grupp lärare och skiftande elevensembler möjlighet att träffas och under hans ledning tillsammans befatta sig med gränsöverskridande interpretationsanalys kring skilda, strategiska ”nyckelverk” och annan aktuell repertoar.

Utgivningen 2013 av samlingsvolymen Repliker – ett representativt urval av Lennarts inlägg i det ständigt pågående samtalet om musikalisk form – säkrar nu en möjlighet, även för framtida debattörer, att blicka in i hans häpnadsväckande musikaliska värld. Dess genuina kännetecken: den oväntade färdplanen, helhetsperspektivet, det korta steget till lyriken.

Han valdes in som ledamot i Kungl. Musikaliska akademien 1995 med nummer 903.

Bengt Holmstrand