LEO BERLIN

När Leo Berlin lämnade oss den 13 april 2019 gick en av de sista violinisterna ur en lång och gedigen violintradition, med rötter i förrförra seklet, ur tiden. Hans gärning som solist, konsertmästare, kammarmusiker och pedagog var mycket betydelsefull och gav starka avtryck i svenskt musikliv under en lång tid. Han var en lysande violinist som med sin utstrålning och levande gestaltning kunde trollbinda publiken.

Leo Berlin föddes 1927 i Finland men började som trettonåring sina studier i Stockholm. Hans lärare var till en början Julius Ruthström och Tage Broström, därefter följde studier utomlands för Georg Kulenkampff, Wolfgang Schneiderhahn och Henri Temianka. Genom dessa lärare fick han kontakt med den långa kontinentala klassiska violintraditionen som återspeglades i hans klassiska, briljanta och chosefria violinspel. Leo Berlin var 1958-61 förste konsertmästare i Radioorkestern. Från 1961 blev han förste konsertmästare i Stockholms filharmoniska orkester där han under sina nästan trettio år kom att bli legendarisk. Han spelade på den till orkestern donerade Stradivariusviolin som hade valts ut av honom själv. Berlin uppträdde ofta som solist i Konserthuset och runtom i världen med den klassiska violinrepertoaren, men gjorde framförallt ett stort avtryck genom sina uruppföranden och framföranden av en rad betydande svenska violinverk av bland andra Lars-Erik Larsson, Lille Bror Söderlundh, Hilding Rosenberg, Bengt Hambraeus, Ingvar Lidholm och Gunnar Bucht.

Han spelade in en mängd skivor, både med dessa soloverk men också tillsammans med sina kammarmusikpartners – exempelvis i den länge aktiva Stockholmstrion med Lars Sellergren och Åke Olofsson samt i det mångåriga samarbetet med pianisten Greta Erikson. Leo Berlin erhöll ett flertal gånger Svenska Grammofonpriset för sina inspelningar. Från 1970 till 1993 var Leo
Berlin lärare på Musikhögskolan i Stockholm, och erhöll 1981 professors titel. Han har varit mycket betydelsefull för en stor mängd framgångsrika elever; violinister som nu verkar runtom i landets orkestrar och ensembler. Berlin delade som pedagog generöst och engagerat med sig av sin egen djupa musikaliska och violinistiska erfarenhet som solist, kammarmusiker och konsertmästare. Leo Berlin valdes in i Kungl. Musikaliska akademien år 1970 som ledamot nr 742. År 1983 erhöll han medaljen Litteris et Artibus och 2005 medaljen för Tonkonstens
främjande. Leo Berlin hade hela livet en ungdomligt rättfram karaktär utan förkonstling – precis så som han också framstod som interpret: lysande klar och briljant med stark personlig utstrålning. Han var betydelsefull och påverkade många positivt i de sammanhang där han verkade och var varmt uppskattad av sina kollegor, kammarmusikpartners och elever. Hans bortgång har lämnat ett stort tomrum i det svenska musiklivet.

Anna Lindal