MARTIN TEGEN

Den 17 april avled docenten och musikforskaren Martin Tegen i en ålder av 100 år sånär som på 11 dagar. Hans önskan var att få fira hundraårsdagen med besök av och samtal med några av de människor som stått honom nära i yrkeslivet och där arbetsgemenskapen vidareutvecklats till personlig vänskap. Av detta blev nu intet men personurvalet speglar väl Martins levnadsbana. Hans föräldrar var professor i praktisk filosofi, Einar Tegen och författarinnan Gunhild Tegen och man kan lätt
föreställa sig den intellektuella miljö och öppenhet mot omvärlden som ett sådant föräldrapar kunde skapa. Faderns inriktning mot sociologi speglas i sonens val av ämnet för doktorsavhandlingen med titeln ”Musiklivet i Stockholm 1890-1910”. Disputationen år 1955 hade på sedvanligt sätt föregåtts av akademiska studier i ämnet musikforskning vid Uppsala universitet under ledning av lärostolens förste innehavare professor Carl-Allan Moberg. Den renderade honom rang och värdighet som docent i musiksociologi, något som sedermera omvandlades till motsvarande titel i musikvetenskap. Jämsides med forskarutbildningen arbetade Martin under ett antal år vid Musikaliska akademiens Bibliotek eller den ofta använda förkortningen MAB, föregångare till Statens Musik- och Teaterbibliotek. Man kan föreställa sig att han där fick både översikt av och djupgående kunskaper i källorna till svensk musikhistoria, något som senare skulle visa sig i hans forskning i äldre svensk operahistoria.

Martin Tegens stora insats i svenskt musikliv är uppbyggnaden av en musikvetenskaplig institution vid Stockholms universitet, en verksamhet som jag under olika perioder kunde följa på nära håll. Redan från början kunde man se en vilja att i verksamheten inkludera det allra nyaste nya. Sålunda pågick under hösten 1959 en seminarieserie kring Karl-Birger Blomdahls då rykande färska opera Aniara som småningom utmynnade i en uppsats av Martin Tegen där en analys av verket presenteras som står sig än idag. Detta pekar också mot en annan alltmer framträdande aspekt av verksamheten vid institutionen, nämligen kurserna i musikanalys där spännvidden i repertoarval var stor. En speciell inmutning gjordes med det område som kallas musikantropologi eller utomvästerländsk musik, där institutionen under flera år var Sverigeledande i kursutbudet. Till allt detta räcker icke en enda lärare till utan Martin lyckades dels med att få universitetet att ställa upp med nödvändiga ekonomiska resurser, och dels med att engagera lärare som behärskade så olika ämnen. En universitetsinstitution skall bedriva inte bara undervisning utan också forskning och under Martins tid som institutionsprefekt och huvudlärare såg en strid ström av så kallade 3-betygsuppsatser dagens ljus. Ämnena skiftade, men en klar röd tråd var sådana som avhandlade olika aspekter av svensk musikhistoria. Dettavar naturligt givet Martins egen forskarinriktning. Just det sistnämnda fick också konsekvenser för undervisningen på lägre nivåer. En av Martins viktigaste insatser var framställningen av undervisningsmaterial som i detta fall resulterade i antologin Svensk musikhistoria, en läsebok.

Efter pensioneringen fick han möjlighet att utvidga och fördjupa denna aspekt därigenom att han blev huvudredaktör för tredje bandet av den av akademien initierade Musiken i Sverige, ett band som omfattar perioden 1810-1920.

När Martin Tegen avgick med pension lämnade han efter sig en blomstrande institution som fortsatt att vidareutvecklas, nu också med full forskarutbildning för erhållande av doktorsgraden. Även Martin blommade upp och fick många år av skapande, intressant nog icke endast inom musik utan framför allt på andra områden. Där finns inte minst en rad översättningar som började med den första svenskspråkiga versionen av Oswald Spenglers på sin tid ryktbara Untergang des Abendlandes i två tjocka band, där Martin enligt förläggaren kom upp från gatan och presenterade det färdiga manuskriptet! Han fortsatte med tolkningar av Rilke, Heine och framför allt Shakespeares sonetter som enligt sakkunskapen har en synnerligen hög kvalitet. På sistone har man upptäckt en rad kompositioner av hans hand som stammar från 40-talet och det begynnande 50-talet och som det numera föreligger en förteckning över. Det är inte ovanligt att musikforskare också komponerar, men med några få undantag brukar denna aktivitet på ett tidigt stadium läggas till handlingarna.

Så icke med Martin: sent i livet återkommer han till komponerandet med melodramen Medeas brott, en tonsättning av Bengt Lidners dikt för talröst/recitation och slagverk som framfördes i Börssalen. Till saken hör att Martin i yngre dagar publicerade en uppsats om den svenska melodramen där Erik Drake, tidvis vår akademis sekreterare, stod i centrum. Det förflutna och det nutida stämmer möte! Avslutningsvis vill jag försöka att med några ord karakterisera människan Martin Tegen. Hans framtoning var oglamorös i förening med en viss naivitet som ibland kunde förbrylla. Samtidigt var han förbluffande seg och uthållig, gav trots svårigheter aldrig upp. Men framför allt skulle jag
vilja peka på hans förmåga till klarsynthet i bedömning av såväl forskningsresultat som människor. Under sextio års bekantskap och vänskap har jag sett åtskilliga prov på detta men vill ändå avrunda med en annan minnesbild: i akademiens ledamotssal höll Martin för många år sedan ett föredrag vars ämne jag glömt. Men inte Martins performance! Han närmast släntrade in och kåserade
avslappat och hela tiden intressant. Sättet han gjorde det på ställde nästan innehållet i skuggan. Så har jag aldrig tidigare upplevt Martin och så vill jag minnas honom. Martin Tegen blev 1980 ledamot av denna akademi.

Gunnar Bucht