MAURICE KARKOFF

Den 20 januari avled Maurice Karkoff i en ålder av nästan 86 år. Under senare tid hade han varit sjuklig men det förunnades honom att stilla somna in. Det är inte alldeles lätt att porträttera honom trots att hans verksamhet praktiskt uteslutande kom att kretsa kring detta att vara tonsättare. Skälet är dels att hans produktion är synnerligen omfattande och därför svåröverskådlig, dels att han sällan syntes i mer offentliga sammanhang där en annan typ av avtryck hade kunnat göra sig gällande.

Utan att ha stått honom särskilt nära finns det dock några förhållanden som gör att personliga minnen av ett speciellt slag aktualiseras vid ett tillfälle som detta.

Saken är den att Maurice och jag var klasskamrater under de två sista gymnasieåren och att vi tog studenten samma dag. Då ska man veta att vi två inte var de enda som i tidernas fullbordan skulle väljas in i Kungl. Musikaliska akademien. I parallellklassen gick Lars Johan Werle, även han student samma år som vi andra, och i en klass högre återfanns Gunnar Larsson, sedermera ständig sekreterare i vår akademi. Maurice var i förhållande till oss andra särpräglad, gjorde och sade saker som för oss föreföll aparta. Samtidigt var han musikaliskt mycket utvecklad, spelade piano med bravur och fungerade tidvis som dirigent för skolans orkester där jag själv trakterade blockflöjt. Han var en uppmärksam orkesterledare och mer än en gång fick både jag och övriga medverkande veta att vi levde. Redan då bedrev han kontrapunktstudier med sikte på en tonsättarkarriär.

Åtta år senare träffades vi ånyo, denna gång i Rom och på Capri där Maurice hade en arbetsvistelse inom ramen för Stiftelsen San Micheles verksamhet. Han inbjöd mig till en veckas besök och vi kamperade ihop, där dagarna – eller snarare nätterna – fylldes av diskussioner kring kompositoriska problem, i synnerhet sådana relaterade till tonsättning av en text. Ytterligare tjugo år fram i tiden möttes vi igen, denna gång på Gotland där Maurice brukade tillbringa några sommarveckor och där jag själv blivit lycklig husägare. På senare år blev jag bjuden till jämna födelsedagar ute i Ulvsunda där Maurices skämtlynne blommade och träffsäkra imitationer av musiklivets olika koryféer blev ett stående inslag. Vid ett sådant tillfälle gjorde jag en överraskande upptäckt: Maurice visade sig vara medlem av Militärhistoriska Sällskapet, en intresseinriktning bland tonsättare som jag trodde mig ha varit ensam om.

Hur gestaltade sig då Maurices musikaliska bana? Jag har nämnt att han redan under gymnasietiden bedrev kontrapunktstudier. Lärare var Karl-Birger Blomdahl och efter studenten sökte han sig till Musikhögskolans kompositionsklass där LarsErik Larsson just hade blivit professor. Man märker här Maurices strävan att söka stimulans hos vitt skilda tonsättartyper, och han överbryggade därigenom med ett slag den inbillade eller verkliga klyfta som i dåtidens svenska musikliv rådde mellan tradition och modernitet. Men också som professionellt verksam komponist fortsatte han med att söka handledning hos äldre och mer erfarna kolleger och detta långt upp i åren. Lärarnas namn ger en föreställning om bredden av kontakter: André Jolivet, Max Deutsch, Wladimir Vogel, Hans Holewa samt flera till. Man kan ana ett slags rastlöshet hos Maurice där det gällde att inte gå miste om det minsta guldkorn och man kan spekulera över orsaken. Kanske en kombination av vetgirighet och osäkerhet? Eller kan det ha varit ett stort kontaktbehov med likasinnade? Under alla omständigheter blev han på detta sätt den kanske mest erfarne bland svenska tonsättare vad det gäller att bedöma lärare och jämföra dem med varandra.

Jag har tidigare antytt hans personliga egenheter och vetskapen om hans senare solitära liv kan förleda oss till att tro att han var avskuren från annat liv än musikskapandet. Detta är emellertid ett misstag. Tvärtom var Maurice under mer än tre decennier verksam som lärare vid Stockholms kommunala musikinstitut, låt vara att undervisningen från tid till annan bedrevs i hans hem. Undervisningsämnena var det som man brukar sammanfatta under rubriken ”musikteori”, dvs. harmonilära och kontrapunkt till vilket Maurice själv tillfogade komposition. Flera av hans elever har sedermera skapat sig ett namn inom vårt musikliv, exempelvis Jonas Forssell och Kerstin Jeppson. Stimulansen mellan elever och lärare bör ha varit ömsesidig – som så ofta sker.

Hur låter Maurice Karkoffs musik, vad står den för? Som tidigare antytts är frågan inte helt lätt att besvara och jag får nöja mig med att i korta ordalag antyda några iakttagelser. En sida av Maurices skapande återfinns i verk där rösten spelar en central roll, alltså i sånger och sångcykler. Genomgående är där ett säkert handlag
med medlen där den instrumentala beledsagningen antingen det gäller ett ensamt piano eller en större ensemble, exempelvis orkester, aldrig tillåts att skymma texten och där sångstämman förenar klarhet med uttryck. Öppna intervall och genomskinlighet är utmärkande drag inom denna verkgrupp.

Andra egenskaper framträder när vi vänder oss till orkesterverken och framför allt då de tolv symfonierna. Några axplock: den nionde symfonin med titeln ”Dolorous Symphony” artikulerar smärtan med hjälp av enbart stråkar där långa expressiva melodier varvas med andningspauser och uppflammande partier som sedan sjunker tillbaka. Den tio år senare tillkomna elfte symfonin med tillnamnet ”Sinfonia della vita” är en stark kontrast: som framgår av namnet är det ljus musik med tydliga tonala inslag där mörkare stråk då och då dyker upp och där den avslutande satsen har intermezzokaraktär där man anar lite av den senare Stravinskijs pausteknik.

En tredje grupp av verk tar sin utgångspunkt i det som brukar kallas ”det judiska ödet” både med och utan text där poeten Nelly Sachs är central. I sådana ögonblick anknyter musiken till vad man kan kalla en totalkromatisk tradition med rötter i andra wienskolan. Nyare tekniker i ett liknande tonspråk dyker upp i ”Epitafium för nonett” där intryck från den judiska kyrkogården i tjeckiska Brno gestaltas rent instrumentalt.

Ytterligare om inte en verkgrupp så dock ett verk bör här nämnas eftersom det avviker från och nyanserar bilden av Maurice som allvarsam och fylld av smärtsamma minnen. Jag tänker på ”Capriccio över fotboll” för piano där varje ny vändning i musiken så att säga förklaras av en i noterna inskriven fotbollsterm och där de enda som saknas är hörna och nick. Musikens gestik och klang är kongenial mot det oförutsedda i fotbollsmatchen och där till och med domarens visselpipa fått en drill i bägge händer.

Det är som sagt svårt att bringa detta livsverk in under en formel och därför väljer jag att knycka Kungl. Musikaliska akademiens motivering för att år 2006 tilldela Maurice det stora Christ Johnsonpriset: ”för en halvsekellång tonsättargärning innefattande många betydande orkesterverk på hög och jämn konstnärlig nivå”.

Maurice Karkoff blev 1977 ledamot av denna akademi.

Gunnar Bucht