NICOLAI GEDDA

Nicolai Gedda avled den 8 januari i Tolochenaz i Schweiz. Söderkisen på Åsöberget i Stockholm, som med stor musikalisk begåvning, disciplin och talang och ständigt sjungande från 2-3 årsåldern, med tiden blev en av världen absolut främsta lyriska tenorer. Rikt dekorerad med medaljer och allehanda utmärkelser, bland annat akademiens Medalj för tonkonstens främjande. Med tanke på bredden i Nicolais yrkeskunnande skulle jag nog vilja sätta honom som den främste, nej, kanske på delad plats med Jussi Björling. De hade båda så olika kvaliteter. De hade båda sjungit sedan tidiga barnaår. De hade båda haft stränga pappor som drivit på dem sedan de var mycket små. Vi känner alla till hur pappa Björling slog sina söner på vaderna när de sjöng fel. Även Nicolai fick känna hur pappans livrem sved över ryggen vid minsta förseelse. Det var så man uppfostrade sina barn på den tiden.

Om Nicolai, med sina mer än 200 inspelningar av romanser, oratorier, delar ur operetter och operor och 70 hela operor, kan sägas att han ”främjat tonkonsten”. Det är många unga tenorer som via hans inspelningar haft honom som ett oslagbart föredöme för vad som är viktigt – en vacker höjd och ett tränat musiköra, aldrig falsksång, tekniskt fulländad och med beundransvärda språkkunskaper. Han behärskade svenska, ryska, tyska, italienska, engelska och franska. Under årens lopp lär kollegor och andra ha lyssnat på hans språkbehandling och aldrig hört något fel. Han var också oerhört snabb att lära in nya partier. Han lärde sig både den italienska texten till Stravinskijs Oedipus Rex och musiken på ett par dagar.

Mellan 1929 och 1934 bodde familjen i Tyskland. Det var svåra år, de mörka molnen började hopa sig. Pappa fick arbete i Gedächtniskirche i Leipzig, som körledare och kantor. Dit fick den lille Nicolai följa med och han ställdes på en stol för att sjunga med i kören – och med vilken glädje och entusiasm! Han njöt av att få sätta dit sina glänsande höjdtoner. Så blev det komplicerat att bo i Tyskland och mamma, som var svenska, ville åka till Sverige. Hon och sonen gav sig iväg först. Pappa kom senare.

Nicolais sångpedagog i Stockholm blev Martin Öhman och han höll fast vid honom i många år. När han kom in på Operaskolan 1950, fick han Kurt Bendix i musikalisk instudering och Ragnar Hyltén-Cavallius i scenisk framställning, ganska lynnig men mycket bildad och kunnig. Dessa två herrar slog sina kloka huvuden ihop och föreslog Nicolai att sjunga huvudrollen i Postiljonen från Longjumeau av A. Adam. Det blev ett genomslag som det fortfarande talas om. Nicolai blev engagerad vid Stockholmsoperan men till både hans och publikens förvåning dröjde det en tid innan han fick något nytt stort uppdrag. Det blev, som det brukar, småroller. Walter Legge, chef för grammofonbolaget EMI kom till Stockholm för att övervara sin hustrus, Elisabeth Schwarzkopf, gäst spel som grevinnan i Figaros bröllop och leta efter sångare med hyfsad kunskap i ryska och fann Nicolai, som talade ryska flytande. Med detta spelades Boris Godunov in, med bland andra Boris Christoff, Nicolai Gedda och Kim Borg. Detta intresserade även La Scala och Nicolai kalllades ner till Milano för provsjungning. Nu började allt lossna på riktigt och därefter följde engagemangen på varandra. Metropolitan i New York blev så småningom hans huvudscen.

Nicolais efternamn var lite obekvämt. Som barn kallades han av kompisarna på Söder för ”fisken”. Pappas namn var Ustinov och det byttes till mammans namn, Gädda, som Nicolai sedan stavade Gedda. Nu var namnet enklare att använda internationellt.

Nicolai Gedda blev ledamot av denna akademi 1966.

Berit Lindholm