NIKOLAUS HARNONCOURT

Lördagen 5 mars 2016 gick Nikolaus Harnoncourt ur tiden vid en ålder av 86 år. Med honom har vi förlorat en stor gestalt i vårt musikliv. Hans lysande musikerskap i rollerna som cellist och dirigent hade många spännande ingredienser, där kanske främst hans lidelsefulla inlevelse i den gestaltning han i stunden befann sig i satte starka avtryck hos både medmusiker och publik. Han tilldelades Erasmuspriset år 1980 och Polarpriset år 1994. Den intresserade läsaren hänvisas till hans böcker, där han omfattande dokumenterat många av sina tankegångar i texter, vars intelligenta skärpa och bakomliggande bildning är imponerande.

Sin bok Musik als Klangrede inleder han med sitt tacktal för det honom tilldelade Erasmuspriset 1980. Texten börjar sålunda (min översättning): ”Från medeltiden till franska revolutionen hörde musiken till grundpelarna i vår kultur, i vårt liv. Att förstå den hörde till allmänbildningen. Idag har musiken blivit till blott och bart ett ornament för att garnera tomma kvällar med opera- eller konsertbesök, för att framställa offentlig festlighet eller också för att genom radion fördriva eller liva upp den husliga ensamhetens tystnad. Så har det paradoxala inträffat, att vi idag kvantitativt har mer musik än någonsin förr – ja närapå utan paus – men att den nästan inte betyder något mer för vårt liv: en trivsam liten utsmyckning!”

Ett ledmotiv i Nikolaus Harnoncourt musiksyn var således oron för att musikens komplexa kvaliteter skulle reduceras ner till enbart det vackra, estetiska och underhållande, medan det dramatiska, berörande och uppslitande skulle drunkna i de överväldigande kvantiteterna musik, som idag översköljer oss. Hans arbete med att tackla detta problem har kanske yttrat sig tydligast i hans arbete med historisk musik, en term han definierar som musik av icke längre levande tonsättare. Det komplexa begreppet uppförandepraxis har av honom effektivt tvättats rent från 1970-talets dogmatiska syn på musikaliskt källmaterial, där man såg detta som facit för en oreflekterad interpretation av denna repertoar. Han har i stället bidragit till att få uppförandepraxis att fungera som en kunskapskälla, i vilken musikern finner ett bredare och djupare underlag som grund för sina egna konstnärliga beslut. Detta synsätt har lett dagens musikliv till ett betydligt mer mångskiftande utbud av personliga tolkningar.

I sitt praktiska arbete har Nikolaus Harnoncourt företagit en spännande vandring genom musikhistorien. Han började med barocken, där hans egen 1953 grundade ensemble Concentus Musicus Wien blev ett viktigt verktyg i arbetet med historiska
instrument. Från Monteverdi har tidsresan sedan fortsatt framåt med, bland många andra tonsättare, Bach, Mozart, Beethoven, Schubert, Brahms, Bruckner, Bartók och Alban Berg. I detta koncept har han kunnat lotsa oss genom musikhistorien i dess egen tidsriktning, och därigenom även bidragit till en imponerande utveckling av de historiska instrumenten och musikernas skicklighet i hanteringen av dem.

Nikolaus Harnoncourt invaldes i vår akademi 1983.

Clas Pehrsson