Per Nørgård

Den 28 maj i år avled Per Nørgård i sin födelsestad Köpenhamn. Han är möjligen efterkrigstidens mest betydande nordiska tonsättare. Nørgård har skrivit hundratals verk i alla genrer, både mycket stora och mycket små, från den älskade sången Du skal plante et træ till den tredje symfonin med körfinal. Nørgård väckte både begeistring och motstånd under sin långa karriär och i Danmark (och Sverige) finns en grupp människor från olika professioner som troget följt honom genom åren. Det gör att det finns gott om utgivna böcker, skivor, skrifter och en portal på Det Kongelige Bibliotek om Nørgård. Han blev 92 år gammal.

De här minnesorden blir mycket personliga, eftersom Per var min vän, lärare, mentor och välgörare sedan sommaren 1972, då han just fyllt 40 år och var dubbelt så gammal som jag. Den generöse Nørgård hade bjudit in mig till sitt sommarhus på Langeland. Jag utbildade mig och bodde i Danmark i mer än tio år och kom att älska hela den danska musikkultur som Nørgård var en central gestalt i tillsammans med sina generationskamrater Ib Nørholm och Pelle Gudmundsen-Holmgreen.

Efter ett gemensamt besök på ISCM i Köln 1960 förde dessa tre tonsättare den musikaliska modernismen till Danmark. De som hade följt Vagn Holmboe-eleven Nørgård genom 50-talet då han framhävde ’det nordlige sinds univers’ blev nog väldigt förvånade när han började utveckla en helt egen seriell metamorfosteknik som efter många år blev den berömda oändlighetsserien. Kompositionstekniken har fört till ett heltäckande systembygge under namnet Den Hierarkiske Musik, en syntes av melodi, rytm, harmoni och tempo. Men minst lika viktigt: till en stor samling fraktala mönster, alla utvecklade ur den allra enklaste ∞-serien på två toner – ljus och mörk – samlade i Trommebogen från 1999. Idémässigt var han en svuren anti-reduktionist som alltid lika nyfiken sökte sig mot en holistisk förståelse: allt hänger ihop. Därav intresset för öppna hierarkier och hur parallella skikt i musiken kombinerar frihet med samarbete. Tvåtons-serien la grunden till Den afbrudte sang (1977) för en stor ensemble av både proffs och amatörer: musiker, körsångare, dansare och skolklasser.

I orkesterverket Voyage into the Golden Screen från 1968 blev ∞-serien presenterad i ren form och i Symfoni nr 2 med nimbus. Oändlighetsserien blev sedan basen i hans komponerande fram till 1980.

Det fanns en förkunnare i Per Nørgård som kom till syne när han 1974 fick Nordiska Rådets Musikpris för operan Gilgamesh och höll ett tal till Nordens samlade toppolitiker med titeln: Känsligheten är en revolutionär plikt. Det var en plädering för att seriös musik visar på människans djupa förmåga till medvetenhet. Det finns också en kraftfull miljöappell i talet. Och han sa att det musikaliska mästerverket bär på en visdom som vi aldrig får svika. Ord som dessa har gjort ett djupt och bestående intryck på mig.

När man ser tillbaka på Nørgårds karriär så märker man hur han flera gånger går in i nya perioder, växlar mellan ordning och kaos. Efter det hierarkiska kosmos som byggde på ∞-serien så kom Wölfli-perioden. En mängd verk från 80-talet utgår ifrån den schizofrene schweiziske konstnären Adolf Wölfli, t ex ett av Nørgårds mest älskade körverk med titeln Trauermarsch mit einem Unglücksfall, där en stackars sångare förgäves försöker bli en del av musicerandet. Oförglömligt.

Till hans 80-årsdag 2012 anordnades en tonsättarfestival i Konserthuset i Stockholm, där hans nyligen avslutade åttonde och sista symfoni uppfördes. Och 2016 fick han som första nordbo det stora Ernst von Siemens Music Prize.

Per Nørgård valdes 1976 in som utländsk ledamot nr 367 i vår Akademi.

Hans Gefors, 14 oktober 2025

Jag tycker att det passar att läsa den första versen i Piet Heins gruk (= kortdikt) Du skal plante et træ, som Per Nørgård sa var den enda musik han hade drömt och sedan skrivit ner.

Du skal plante et træ

Du skal plante et træ.
Du skal gøre én gerning,
som lever, når du går i knæ.
Én ting, som skal vare
og være til lykke og læ.

Piet Hein