PIERRE BOULEZ

Den 5 januari avled tonsättaren, skriftställaren, dirigenten, pianisten och institutionsbyggaren Pierre Boulez i en ålder av 90 år.

Född 1925 i närheten av Lyon kom han i sena tonåren till Paris och dess konservatorium där han bland annat kom att studera för Olivier Messiaen, något som blev livsavgörande. Hos den senare mötte han det utomeuropeiska, icke-västerländska sättet att tänka i musik och konfronterades med andra sätt att gruppera skalor och andra sätt att tänka rytmiskt.

En annan lärdom som den utomeuropeiska musiken gav var de klanger, närmare bestämt klangfärger som alstras av slagverksinstrument vilka dåförtiden kunde upplevas som främmande kroppar inom en traditionell orkester eller ensemble. Andra erfarenheter var mötet med den nya wienskolan och dess musiktänkande, det vill säga Schönberg, Berg och Webern vilket kunde ha sina risker i det av Nazityskland ockuperade Paris, givet inställningen till så kallad ”entartete Kunst”. Alla dessa influenser blev byggstenar i det bestämda avvisandet av de traditionella värden som upplevdes som korrumperade liksom hela den värld som släppt fram nazismen.

Samtidigt med sina studier kom Boulez i kontakt med teaterparet Jean-Louis och Madeleine Barrault och engagerades av dem att komponera och leda musikinslagen i deras föreställningar. Mycket snart utvecklades denna aktivitet till självständiga musikaliska evenemang där Boulez’ dirigentkarriär grundlades och där han kunde lägga tyngdpunkten på framföranden av egen och andras musik. Redan där grundlades det växelbruk som blivit ett utmärkande drag i Boulez’ karriär: dialogen mellan komponerande och dirigerande av de egna verken, något som innehåller både autentisk presentation och revidering.

Hittills har vi uppehållit oss vid Boulez’ 50- och 60-tal men nu är tiden mogen för oss – och honom – att göra språnget ut i den internationella musikvärlden med dess namnkunniga orkestrar och dirigenter och dess fokusering på den gängse repertoaren. Boulez blev en eftersökt dirigent med egna programidéer som inte alltid föll publiken i smaken. Sålunda fokuserade han på förutom egen musik också på modernismens klassiker såsom Stravinskij, Bartók, Schönberg och dennes elever men också på fransk tradition med namn som Debussy och Messiaen. Lite mer överraskande uppträdde han flera gånger i Bayreuth och då inte minst vid hundraårsminnet av det första festspelet med en nyinstudering av Nibelungens ring. Vad han däremot aldrig dirigerade var Tjajkov-skij, Hindemith och Sjostakovitj.

Boulez’ värld är inte bara att få musik att klinga och låta det inre landskapet manifestera sig i tontankar. Den är också i hög grad ett arbete med att skapa materiella förutsättningar för bägge dessa aspekter, kort sagt att bygga institutioner. I kraft av sin kompetens och därmed trovärdighet lyckades han intressera både presidenter och andra politiker för skapandet av Institut de Recherche et de Coordination Acoustique-Musique, i dagligt tal förkortat IRCAM. I stora drag är dess uppgift att underlätta för tonsättare och vetenskapsmän att finna nya vägar för musikskapande med anlitande av de modernaste medel såsom högtalare, datorer, konstruktion av nya instrument med mera.

En kort sammanfattning av Boulez livsverk skulle kunna se ut så här: musiken är större än dess olika delar, varje aktivitet måste ingå i en större helhet som i sin tur reflekterar de mest framtidsdräktiga, ja utopiska dragen inom samhället.

Pierre Boulez blev 1965 utländsk ledamot av denna akademi.

Gunnar Bucht