STEN HANSON

Den 1 november avled Sveriges kanske mest färgstarka musikpersonlighet, Sten Hanson. Han var född i Skålan i Klövsjö församling den 15 april 1936. Vägen från den jämtländska Skålan till världens musikcentra var lång och krokig. Han arbetade med vitt skilda saker, som lärarvikarie redan i 17-års ålder i hemkommunen, avskuren från omvärlden under vintertid, arbetade på båt som förde honom ut i världen, och deltog även i fredsarbete som FN-soldat. Han bodde en tid i Paris
där han besökte föreläsningarna på Sorbonne och hemkommen studerade han även på Stockholms Högskola.

Han arbetade också på Norstedts förlag, bland annat som redaktör för uppslagsverket FOCUS och skrev både dikter och noveller. Hans första böcker publicerades av Norstedt, han debuterade med diktsamlingen, Sträv som starren redan 1959, i tät följd av novellsamlingen Bleksommar 1960, samt diktsamlingen En ung poet i Stockholm 1962. Han kom i kontakt med Fylkingen där han i den så kallade Språkgruppen, tillsammans med en grupp av poeter och konstnärer som Ilmar Laaban, Åke Hodell, Lars-Gunnar Bodin, Bengt-Emil Johnson, experimenterade med vad som kom att kallas text-ljud-komposition och blev ansvarig för de under många år återkommande Text-ljud-festivalerna.

Genom arbetet med text-ljud-kompositioner, han kallade dem även för ljuddikter, kom han i kontakt med den experimentella, i första hand den elektroakustiska musiken. Tidigt insåg han bandspelarens betydelse för poesins förnyelse, och att text-ljud-kompositioner kunde bryta den isolering en författare inom ett litet språkområde ofta kände.

Han turnerade själv flitigt både som föreläsare och som artist och framträdde med egna kompositioner runt om i världen. De tidiga verken var ofta korta och slagkraftiga montage av text och ljud med ett socialt och politiskt engagerat innehåll, Che, Western Europe, Revolution. I andra verk, Coucher et souffler, How are you, låg tonvikten mera på det humoristiska planet. I kompositioner som Fnarp(e) och L’Inferno de Strindberg (1971) har texten genomgått en mer omfattande elektroakustisk bearbetning, liksom i den tänkvärt humoristiska The flight of the Bumblebee.

Förutom elektroakustiska verk ägnade sig Sten Hanson åt både instrumental-, och vokalkompositioner. John Carter Song Book är komponerat för fyra sångstämmor och elektroniska klanger, Wienerlieder för sopran, piano och tonband, i en serie – Play Power – har han exploaterat ett instruments möjligheter i förening med en bandstämma, Five Stones in the River är skrivet för koreansk flöjt.

Han har varit ledamot i styrelserna för ett flertal både svenska och internationella föreningar: Fylkingen, EMS, STIM, College compositeur de GMEB (Groupe de Musique Expérimentale de Bourges), ISCM och inte minst Kungl. Musikaliska akademien. Och han var FST:s (Föreningen Svenska Tonsättare) ordförande 1984-94.

Sten Hanson personifierade det mest radikala inom den svenska musiken. Och många kände nog en viss tvekan inför hur han som ordförande skulle kunna företräda de som komponerade traditionell musik, symfonier eller kyrkomusik. Men det visade sig att Sten Hanson var en betydligt mer sammansatt och kompetent person än många anat. Dessutom hade han förmågan att hitta medarbetare, som var helt olika honom men kanske just därför ledde samarbetet till bra resultat. Han lyckades förankra idéer som var hans men tog också emot andras som blev hans genom detta samarbete.

Under Sten Hansons ordförandeskap förbättrades tonsättarnas ekonomiska förutsättningar. Inom STIM har han försvarat och förbättrat den konstnärliga musikens möjlighet att ge intäkter till upphovsmännen. Genom betydande satsningar inom Svensk Musik ökades möjligheten för att få flera framföranden och nå en större publik. Men bakom resultaten fanns ett hårt arbete av förhandlingar. Det var i kraft av sin person, sin oslagbara formuleringsförmåga och sitt direkta tilltal som han både överraskade och övertygade sina motparter. Att förhandla tillsammans med Sten Hanson var alltid ett äventyr.

Den respekt som han förde med sig var till stor del grundad i den konstnärliga integritet som han satte så högt. Han var en trovärdig representant för konstnärliga yrkesutövare, även om hans berättarkynne ibland for iväg i riktningar som ingen kunnat ana. Det var ju som författare han gjorde sin debut på slutet av 1950-talet. Men detta ursprung hindrade honom aldrig från att strida för musiken och dess upphovsmän i många sammanhang. I det internationella samarbetet var han en självklar mittpunkt. Han hade kontakter över hela världen. Vart man än kom inom den samtida konstmusikens olika förgreningar var det Sten Hanson som alla kände till. Med sin djupa förankring i framförallt den elektroakustiska musiken var han en strålande ambassadör för svenskt nyskapande. Och som performanceartist har han för alltid skrivit in sig i den gränsöverskridande konstens historiebok.

Han blev invald i Kungl. Musikaliska akademien 1993.

Miklós Maros