SVEN-DAVID SANDSTRÖM

Den 10 juni i år avled tonsättaren, professor Sven-David Sandström i en ålder av 76 år.

Han föddes och växte upp i en frireligiös miljö i Borensberg i Östergötland och blev student i Motala. Sandström studerade därpå komposition vid Stockholms Musikhögskola för Ingvar Lidholm och för gästlärare som György Ligeti och Per Nørgård. Han blev själv senare professor i komposition vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och var verksam där 1985–95, liksom vid Indiana University i Bloomington i USA 1999–2008 och 2012–18. Han undervisadeockså i komposition vid Musikhögskolan Ingesund och vid Gotlands Tonsättarskola och startade även en kompositionsutbildning vid Musikkonservatoriet Falun. Han
kallades till hedersdoktor vid Linköpings universitet 1998 och vid Karlstads universitet 2015.

Sven-David Sandström komponerade närmare 600 verk, i en mängd olika kategorier: orkesterverk och verk för smärre ensembler; körmusik; opera; kammarmusik; musik för soloinstrument; filmmusik m.m. Flera av dessa verk har belönats med priser och utmärkelser.

Det internationella genombrottet kom 1972 på ISCM-festivalen i Amsterdam med orkesterverket Through and through. År 1974 erhöll Sandström för detta verk Lilla Christ Johnson-priset. Hans kontroversiella Requiem: De ur alla minnen fallna, som i vissa kretsar har kallats ett av 1900-talets viktigaste svenska musikverk,
uruppfördes 1982 och premierades med Nordiska rådets musikpris 1984. Under 90-talets början skrev han den omfångsrika High Mass för solister, kör och orkester. För detta verk belönades han med Stora Christ Johnson-priset 1995 och en Grammis för bästa klassiska skiva.

På frågan till hustrun Ann-Marie Lysell om vilka verk som hon vet låg honom extra varmt om hjärtat svarar hon: ”Sven-David gjorde ingen skillnad mellan sina verk. Han älskade det stycke han höll på med för stunden mest, men var väldigt stolt över sina större verk: Requiem, High Mass, Ordet, Messiah, Johannespassionen, Matteuspassionen, operorna Staden, Batseba och inte minst Boken, som ännu inte framförts, Five pieces for piano, Konsert för cello och orkester, Drums och ett flertal körstycken.”

År 1994 förärades Sven-David Sandström den kungliga medaljen Litteris et Artibus. År 2009 förlänades han Musikaliska Akademiens högsta utmärkelse: Medaljen för Tonkonstens främjande.

Som pedagog och lärare i komposition var Sandström oerhört uppskattad; genom åren har otaliga bilder på sociala medier publicerats av studenter och elever som stolta och tacksamma poserar tillsammans med sin läromästare. Flera vetenskapliga artiklar och avhandlingar har skrivits runt om i världen om hans person och gärning. En del av partituret till Sven-David Sandströms Bilder för slagverk och orkester finns avbildad på baksidan av den svenska 50-kronorssedel med Jenny Lind-motiv som var i bruk 1996–2016.

Fadern var urmakare och Sven-David återkom ofta till de djupa och bestående intryck han fick av dennes kompromisslösa krav på ordning och reda; innan dagens arbete kunde börja måste var sak – penna, papper, kautschuk – finnas på sin plats, prydligt uppställda på arbetsbordet. Vid ett samtal med Ann-Marie Lysell, någon dag efter Sven-Davids bortgång, intygade hon att hans ordningssinne från barndomen följt honom hela livet: ”När vi kom till gården i Dalarna på somrarna började han rensa ogräs på en gång. Efter en dag var allt perfekt.”

Detta intryck stämmer väl överens med den bild vi alla har av Sven-David: alltid välklädd och elegant i sin svarta sidenkostym och sina svarta lackskor, till synes behärskad, med en lika vänlig och generös men också spjuveraktig blick genom glasögonen. Just därför ger Ann-Maries vittnesbörd om vardagen i hemmet en
extra dimension till hans image: ”Han var alltid till hundra procent engagerad och skrev med hjärtat. Han komponerade från synten med hörlurar och när han var inne i ett stycke spelade han så att det smällde i tangenterna. När han skrev på sina operor ”sjöng” han rollerna med full kraft. Ibland blev jag livrädd när han plötsligt utstötte konstiga läten. Han sjöng med en otrolig intensitet utan tanke på tonbildning.”

Genom hela mitt yrkesliv har Sven-Davids och mina vägar korsats ett oräkneligt antal gånger, och vi är många som på samma sätt som jag ständigt inspirerats av våra möten med honom, inför beställningar av verk och inför framföranden av dem. En ovärderlig ledstjärna vid alla dessa tillfällen var ordet ”förtroende”. Som kollega och vän utstrålade han en fullständig tillit till att interpreten skulle komma att fullfölja intentionerna i partituret på allra bästa sätt. Dock en uppgift under ansvar; för mitt inre kan jag fortfarande höra Sven-Davids lugna röst kommentera vissa metronomanvisningar i noterna: ”Ja, jag vet att fjärdedel = 28 är alldeles för långsamt på det stället och att fjärdedel = 200 är alldeles på tok för snabbt, det är mest en fråga om inriktning, så vad du än väljer, blir det säkert bra”. Eller, på tal om ett förmodat tryckfel i partituret: ”Jag kommer inte ihåg om det ska vara fiss där, men din gissning är lika god som min”.

I maj 2020 kommer uruppförandet av Sandströms stora verk för kör och orkester, Te Deum, att äga rum i Berlin. Inför detta känns det lika ovant, som förkrossande ensamt, att inte kunna ringa Sven-David och diskutera och rådfråga honom om interpretationen av verket – samt få känna hans gränslösa support inför framförandet.

Sven-David bar med sig intrycken från barndomens frikyrkliga miljö genom hela livet, tankar som han ständigt bearbetade. Detta var naturligtvis orsaken till att han ägnade så mycket tid och intresse för komponerandet av kyrkomusik. Liksom sin stora förebild, Johann Sebastian Bach, skrev Sven-David – utöver de stora verken med samma titlar som Bachs – ny musik till kyrkoårets samtliga söndagar under tre årgångar.

Om Bach sade Sven-David: ”Han är stjärnan som man kan lyssna på, som man kan luta sig mot och som man kan vara säker med.” Många av oss som hade förmånen att känna Sven-David skulle kunna säga något liknande om honom.

Sven-David var oerhört kreativ och snabb i sitt komponerande och sina övriga verksamheter hela sitt yrkesverksamma liv och långt in under sjukdomsperioden. Han spelade in sitt Sommarprogram i maj och medverkade i inspelningen av ett dokumentärprogram för Sveriges Radio om Rekviet under våren och komponerade dagligen – liksom alltid med blyertspenna och papper – ända fram till slutet av sin levnad.

Endast ett par dagar före sin död fick Sven-David motta beskedet om att han tilldelats det helt nyinstiftade Kungl. Musikaliska akademiens Tonsättarpris. Trots sitt tillstånd av utmattning och kraftlöshet, gick hans lycka över detta pris inte att ta miste på.

Sven-David Sandström invaldes i vår akademi 1983 som ledamot nummer 845.

Stefan Parkman