THOMAS ANDERBERG

Människor är som musik. Musiken uppstår ur tystnaden och försvinner in i stillheten. Människor finns hos oss, för att sedan vara borta. Nu söker sig våra tankar till Thomas Anderberg, men där han nyss varit så närvarande, med sin lugna röst och sina skarpa reflektioner, finns han inte längre. Han avled den 17 april, 57 år gammal. Filosofen, kritikern, vännen och akademiledamoten Thomas Anderberg har ryckts bort långt innan han kunnat få göra det han borde ha fått göra.

I ett sådant ögonblick är det värdefullt att veta att det också finns sådant som består.

Han må som musikkritiker ha skrivit om förgänglighetens konst i dagskritikens försvinnande snabba form, men på sin bana som sträcker sig från startpunkten i tidningen Idag över Expressen och fram till Dagens Nyheter satte han en nivå som för lång tid framöver kommer att vara ett riktmärke. Han kunde musiken innan han satte sig ner för att lyssna, men han var samtidigt öppen för det som skulle komma. Det som gjorde honom till en så storartad kritiker var att musiken inte lämnade honom efter att den klingat ut. Istället fanns den kvar i hans minne. Många gånger berättade han om hur han efter konserten kunde spela upp musiken igen i det inre. Det om något var ett uppror mot musikens förgänglighet.

Detta drag av motståndskraft var en del av Thomas Anderbergs person. Där så mycket av det fasta förflyktigats envisades han med att vårda det som gav stadga. Där principlöshet börjat härska höll han sig till sina principer. Bakom dem fanns hans filosofiska gärning, skolad som han var inom den analytiska filosofin i Lund, hans första institution. Den akademiska banan skulle leda fram till att han kort tid före sin förtidiga död utnämndes till professor i Uppsala, dit han kom 1993.

I det som kanske är den viktigaste av hans böcker, ”Alla är vi kritiker” från 2009, förenade han sina områden. Estetiken som praktisk filosofi, moralfilosofin och verksamheten som kritiker inom främst musikens och litteraturens områden är ständigt närvarande på sidorna. Här visar han att bedömningen måste vila på en frihet från främmande intressen. Han levde som han lärde. Vid flera tillfällen har hans omdömen gått emot det som för dagen ansetts vara sanningar. Han kritiserade kotterier, också de maktfullkomliga.

Idag är rollen som fristående kritiker hotad, just den roll han intog. Men boken innehåller också insikter som förklarar mycket av den tid vi lever i just nu. Just som bokens titel säger är vi alla kritiker. Den ensamma smakdomaren har ersatts av ett myller av åsikter. Ändå var Thomas Anderberg aldrig någon smakdomare: hans åsikter inbjöd till gensvar, han dikterade inte.

År 2009 valdes Thomas Anderberg in i Kungl. Musikaliska akademien. Då hade han redan spelat en viktig roll för akademiens utgivning av tonsättarbiografier. Här visade han en omtanke som inte bara gällde de texter som skrevs, utan också författarna. Han var en medmänniska som bistod med råd och som var fylld av omsorg om andra. Han var en mentor, inte för en utan för flera.

Det är just som mentor vi nu ska minnas honom. Det gör den djupa saknaden efter Thomas lättare att bära. Det visar att hans insats är bestående.

Erik Wallrup