TOMAS TRANSTRÖMER
Den 26 mars i år avled poeten och Nobelpristagaren Tomas Tranströmer. Han föddes i Stockholm den 15 april 1931 och växte upp på Folkungagatan på Södermalm. Under gymnasieåren väcktes hans intresse för poesi och vid debuten, som 23-åring, häpnades kritikerna även hans mognad och samstämmighet med tiden. Hans 17 dikter från 1954 har blivit en klassiker. Han utbildade sig till psykolog, ett yrke som han utövade parallellt med sitt författarskap under de 35 år som han och familjen bodde i Västerås.
Hans koncentrerade diktsamlingar utkom med jämna mellanrum: vart fjärde år, och under 60 och 70-talen växte också hans internationella kontaktyta. Han översattes över hela världen. Idag finns hans dikter på över femtio språk. Hans unika ställning som poet i världslitteraturen ledde fram till att han 2011 tilldelades Nobelpriset i litteratur.
Och mitt i denna stora litterära gärning finns musiken. Ibland dolt som beskrivningar av ljud och klanger, ibland uppenbart i direkta skildringar av musikaliska möten av olika slag. Musiken som del av poesin är ett av hans tydligaste signum. Tomas Tranströmer var pianist, en duktig pianist med en stor begåvning för att spela a vista. Ett stående inslag vid hans många utlandsresor var därför att hitta nya pianonoter av de mest udda och bortglömda nationella tonsättarna. Hans bildning på området var imponerande.
Så många av hans mest kända dikter lutar sig mot musikaliska upplevelser. Känslan av lätthet och ljus efter ett kärleksmöte ger han titeln C-dur. På ett annat ställe heter det: ”Jag spelar Haydn efter en svart dag och känner en enkel värme i mina händer.” När han betraktar New Yorks skyline pendlar bilden mellan det galaktiska och det lilla i vetskapen om att några just då mitt i jättestaden spelar Schubert. Det klingar av klockor genom hans poesi, och hans sista stora diktsamling Sorgegondolen hämtar sin titel från Franz Liszt.
Bakom alla dessa direkta musikaliska associationer kan man också i hans arbetssätt skönja metoder som liknar en musikers. Tranströmer eftersträvar en exakthet som påminner om det som en tonsättare uppnår genom tydlig notation. Fraserna och orden mejslas fram i ett tidsödande detaljarbete, där varje skugga och nyans har betydelse. Vägen från den starka autentiska upplevelsen till återskapandet i dikten är lång, men resultatet av mödan resulterar alltid i en märkligt stark känsla av närvaro och spontanitet. Det blir lätt att dras in i hans bilder.
För egen del fångades jag av Tomas Tranströmer redan under mina gymnasieår, och tog i ungdomligt mod kontakt med honom, något som växte till en vänskap mellan oss. Så fort han kom till Stockholm för uppläsningar fanns jag där för att lyssna. Verkligen lyssna! För det fanns en så starkt nästan musikalisk närvaro i hans sätt att läsa sina dikter. Jag tror inte det undgått någon som hört honom. Nästan som hos en viola sjöng det genom hans sätt läsa.
Jag lovade mig själv tidigt att aldrig tonsätta Tomas Tranströmer. Det som skulle kunna tillföras musikaliskt till dikterna fanns ju redan där. Det behövdes ingen mer musik. Dock blev det så att jag svek mitt löfte. Jag har tonsatt Tranströmer, och alltså klåfingrat mig in i hans exakta och välavvägda värld. Jag är dock i gott sällskap. Ingen svensk poet i modern tid har tonsatts så mycket som Tomas Tranströmer.
När han efter en stroke 1990 förlorade stora delar av sin talförmåga fanns dock musiken ständigt nära honom. Och tonsättare från alla generationer fanns vid hans sida med nyskrivna verk för hans vänsterhand. En rehabiliteringsinsats från svenska tonsättare som saknar motstycke. Det klingade ständigt ny musik från Tranströmers flygel på Stigbergsgatan. Med ett gränslöst stöd från sin hustru Monica levde Tomas Tranströmer ett rikt liv med otaliga möten, resor och besök. Hans dikt lever nu vidare. Inte bara här hos oss i Sverige. Utan över hela världen.
Tomas Tranströmer blev hedersledamot i Kungliga Musikaliska akademien 2011.
Tomas Jennefelt
