Wolfgang Rihm

Den utländske ledamoten, tonsättaren Wolfgang Rihm, avled den 27 juli.

Rihm föddes den 13 mars 1952 i Karlsruhe. Inspirerad av tidiga möten med måleri, litteratur och musik började han komponera redan under tidigt 60-tal. Under gymnasieåren tog han kompositionslektioner för Eugen Werner Velte vid Musikhögskolan i Karlsruhe. Senare studerade Rihm för andra kompositionslärare som Wolfgang Fortner och Humphrey Searle. Därefter följde fördjupade studier hos Karlheinz Stockhausen i Köln 1972–73 och från 1973 till 1976 vid Freiburgs musikhögskola med Klaus Huber som lärare i komposition och Hans Heinrich Eggebrecht i musikvetenskap. Rihm blev snabbt en efterfrågad föreläsare och lärare, och ända fram till sina sista år var han en av de mest eftertraktade kompositionspedagogerna i vår tid.

Wolfgang Rihm var en av vår tids mest framstående och originella tonsättare och lämnar efter sig en omfattande produktion på över 500 verk. Rihms tidiga verk ansluter sig till en tradition som sträcker sig från Beethovens sena verk till Mahler och andra Wienskolan. Genom musikens starkt uttrycksladdade subjektiva tonspråk kom hans musik på 70-talet att associeras med nyromantiska strömningar. Rihms skapande omfattade redan vid denna tid allt från stora orkesterverk och operor till kammarmusik och korta soloverk. Musiken tycks ha tillkommit i ett obrutet flöde, något han själv noterade i intervjuer och artiklar, där dubbelstrecken i partituren inte nödvändigtvis var slutpunkter utan snarare andningspauser mellan verken, där de musikaliska tankarna nästan obrutet fortsatte vidare.

Från 1980-talet och framåt utvecklade han en mer koncis och koncentrerad stil för att under de senaste decennierna finna en syntes mellan denna och element från den tidiga expressiva musiken. Bland nyckelverk från denna sena period kan nämnas violinkonserten ”Gesungene Zeit”, komponerad 1992 för Anne-Sophie Mutter, och det omfattande kammarorkesterverket ”Jagden und Formen” som växte fram i vad tonsättaren kallade olika ”stadier” under drygt tio års tid, med det sista ”stadiet” från 2008.

Sedan 90-talet har det knappt funnits en säsongsöppning, en konserthusinvigning eller en prestigefylld festival i Tyskland eller övriga Centraleuropa utan ny musik av Wolfgang Rihm. Ett exempel är det fyrdelade orkesterverket “Nähe fern” – beställt av Lucernefestivalen – vars satser är komponerade som en kommentar till var och en av Brahms’ fyra symfonier. Fragment av och fria associationer till Brahms’ verk flimrar förbi i en dialog mellan två tonsättare från olika tider – musik vilken samtidigt kan upplevas som både är nära och fjärran.

De senaste decennierna arbetade Rihm allt mer med sakral vokalmusik. Här finner man både det stort upplagda Requiem-Strophen från 2016, men även mindre a cappella-verk. I ”Et Lux” för vokalensemble och stråkkvartett, komponerat 2009, bygger texten på fragment hämtade ur den latinska Requiem-liturgin och avsnitten presenteras inte heller i traditionell följd. Verket bygger upp till en säregen helhet av denna mosaik av enstaka ord eller textrader, parallellt med skiftande rent musikaliska processer. Resultatet blir en timslång spänningskurva där Rihms stämväv genomsyras av minnen och kvarlämnade spår ur det förflutna i form av associationer till renässans- och barockmusik.

Rihm erhöll ett flertal utmärkelser för sin musik. Här kan nämnas Ernst von Siemens musikpris 2003, Guldlejonet vid Venedigbiennalen 2010 och Robert Schumann-priset. Innevarande säsong 2024–25 är han postumt composer-in-residence vid Berlinfilharmonikerna.

Staffan Storm