2023

Arnold Östman

Dirigenten, cembalisten, pianisten och konstnärlige ledaren Arnold Östman avled den 15 augusti i en ålder av 83 år. Han föddes i Malmö 1939 och spelade redan under skoltiden orgel i Missionsförbundet, där hans far var pastor. Efter studentexamen i Linköping studerade han konst- och musikvetenskap i Lund, Paris och Stockholm, komposition i Köpenhamn för Niels Wiggo Bentzon och orgel i Paris, innan han 1969 blev lärare på dåvarande Statens musikdramatiska skola, numera Operahögskolan i Stockholm. Han var samtidigt verksam i den nyetablerade Vadstenaakademien och blev dess förste konstnärlige ledare under åren 1971-1981. Målsättningen var att framföra okända äldre operor på ett stilhistoriskt initierat sätt och Arnold var en av föregångarna i Sverige att spela på tidstrogna instrument. En annan vision var att beställa och framföra nyskriven musikdramatik, där vi retrospektivt ser att institutionen sedan dess varit ett föredöme bland konstnärliga institutioner i landet.

Redan 1974 utsågs han till Norrlandsoperans förste konstnärlige ledare och dirigent, trots att han som sådan var autodidakt. Kanske just den egenskapen bidragit till hans okonventionella förhållningssätt till interpretation och uppförandepraxis. Framgångarna, både i Vadstena och i Umeå, ledde till att han 1979 utsågs till teaterchef och även konstnärlig ledare för Drottningholmsteatern åren 1980-1992, där jag främst tänker på den hyllade Mozartcykeln med Göran Järvefelt som regissör och Arnold som dirigent. Dessa operor spelades in både av Sveriges Television och på CD för skivbolaget Decca och medförde internationella priser som lade grunden till en framgångsrik karriär som dirigent, med gästspel på Staatsoper och Volksoper i Wien, Covent Garden i London, L´Opéra Garnier och Opéra Bastille i Paris, Sydney, Edinburgh samt vid andra europeiska och amerikanska opera- och konserthus.

Med sin genuint pedagogiska begåvning var det helt naturligt att han efter sin pensionering under ett antal år ledde operaverksamheten på Confidencen, där unga svenska musiker och sångare fick ta del av hans entusiasm och rika erfarenhet.

Arnold mottog en rad utmärkelser, däribland Expressens kulturpris Spelmannen, Litteris et Artibus, H.M. Konungens medalj, 12:e storleken i högblått band, Riddare av Hederslegionen, Deutsche Schallplattenpreis, samt flera andra internationella medaljer och priser. Han utnämndes också till filosofie hedersdoktor vid Umeå universitet

Jag lärde känna Arnold under hans tid som lärare på nuvarande Operahögskolan 1969 och lade redan då märke till hans speciella musikaliska intuition som lysande romansackompanjatör och cembalist, där han också samarbetat med Drottningholms Barockensemble som både dirigent och cembalist vid skivinspelningar och turneer. Hans vänliga framtoning gjorde honom mycket omtyckt av sina kollegor, men man slogs också av hans skarpa formuleringskonst med ibland lågmält bitska, humoristiska kommentarer om företeelser i musiklivet. Arnold tog egna initiativ, inte endast då det gällde att framföra även okända verk; han stöttade också generöst kollegor i deras karriärer. Hans genuina intresse för andra människor ihop med en personlig charm gör att det varit en ynnest att tillhöra hans vänkrets.

Arnold Östman valdes in i vår akademi 1992 som ledamot nr 877, och mottog år 2017 medaljen för tonkonstens främjande, ”för sina stora insatser inom operakonsten”.

Thomas Schuback

Irène Mannheimer

Konsertpianisten och professorn Irène Mannheimer föddes den 6 juli1931 och växte upp i ett hem i Nacka fyllt av musik. Pappan var en utmärkt pianist och Irenes syskon trakterade olika instrument. Irène fick både undervisning i violin och piano, men koncentrerade sig alltmer på piano ,då hon i början av 40-talet kom i kontakt med den ungerska pianisten Annie Fischer, som flytt till Sverige undan den Nazityska invasionen av Europa. Annie Fischer tog sig an den unga flickan och Irène har själv berättat om hur deras lektioner kunde fortgå i timmar med både tekniska övningar och en bred musikalisk allmänbildning. Hennes framsteg som pianist resulterade i i att hon redan som trettonåring fick debutera med Haydns D-dur-konsert i Konsertföreningen i Stockholm.

Efter att Annie Fischer lämnat Sverige för att återvända till Budapest efter andra världskrigets slut studerade Irène Mannheimer vidare på dåvarande Musikaliska Akademien i Olof Wiberghs solistklass och nu började studier av den stora romantiska repertoaren.

Hon erhöll 1950 ett stort stipendium från franska staten att studera vid Paris-konservatoriet,

där hon fick Vlado Perlemuter som lärare. Denne fantastiske pianist hade haft förmånen att studera in Ravels samtliga pianoverk med kompositören själv och man kan förmoda att Irènes stora intresse för just fransk musik grundlades under denna tid.

Irène kom att stanna i Paris i fem år innan fortsatta studier tog henne till Salzburg och Geza Anda. Hon återvände till Stockholm för att konsertera och undervisa och tog 1963 en pianopedagogexamen på Musikhögskolan, där hon kom att stanna i trettio år med professors namn sedan 1985.

En av hennes många framgångsrika studenter, Bengt-Åke Lundin, vittnar om hennes fokus på klangbehandling och musikalisk arkitektur i sin undervisning.

Maurice Ravel och övrig fransk musik präglade mycket Irène Mannheimers val av repertoar men hon ägnade också mycket intresse åt svenska tonsättare som Ruben Liljefors, Otto Olsson och inte minst Gunnar de Frumerie som blev hennes nära vän och kollega på Kungl. Musikhögskolan.

Hennes kraftfulla och klara spel finns bevarat på ett antal inspelningar med verk för piano och orkester av Wilhelm Stenhammar, Ruben Liljefors och Otto Olsson.

Irène Mannheimer erhöll medaljen Litteris et Artibus år 1988 och Medaljen för Tonkonstens Främjande tre år senare.

Hon valdes in i Kungl. Musikaliska Akademien 1995 som nr 899.

Staffan Scheja

Kaija Saariaho

Den finska komponisten Kaija Saariaho avled 2 juni i år. Det var ett oväntat och lite chockartat besked för många av oss. Få visste att hon drygt två år tidigare diagnosticerats med en obotlig typ av hjärncancer. På läkares inrådan hade hon inte berättat om detta offentligt, för att kunna hålla sinnet positivt och kunna fortsätta fokusera på sitt komponerande så länge som möjligt. ”Varje dag jag inte komponerar, är en förlorad dag,” har hon tidigare sagt i en intervju.

Kaija föddes 1952 i Helsingfors. Hon var den äldsta av tre döttrar till Launo och Touvi Laakanen. Pappan var en välbärgad industriman. Mot slutet av sitt liv donerade Kaija arvet efter honom till en orgel i konsertsalen i Helsingfors Musikhus, en orgel som nu byggs. Den kommer att ha 123 register och får ett annorlunda och spektakulärt utseende. En tävling i hennes namn har också inrättats International Kaija Saariaho Organ Composition Competition. Orgeln invigs 2024, men vinnarna i tävlingen utsågs redan i april i år, så att Kaija kunde sitta ordförande i juryn denna första gång.

Kaija Saariaho studerade komposition vid Sibeliusakademin 1976-80 under Paavo Heininen.

Det var en stark generation de åren, med kända namn som Magnus Lindberg, Jouni Kaipanen och Esa-Pekka Salonen. Tillsammans startade de studentföreningen Korvat Auki! (Öppna Öronen!) som ordnade konserter med ny musik. Från Finland drog Kaija till Freiburg några år för att sedan landa i Paris, där hon blev kvar hela livet. Hon hade ett stort intresse för elektronisk musik och arbetade vid IRCAM flera år. Detta satte djupa spår och blev hennes signum;att kombinera instrumentalt och vokalt med elektronik. Hennes musik är klangskön, rör sig ofta i stora ljudmassor och den tar sin utgångspunkt i spektralskolan. Vid IRCAM träffade hon sin blivande man, tonsättaren Jean Baptiste Barrière. Tillsammans har de två barn.

Kaija har varit oerhört framgångsrik och är, tror jag en av de allra mest spelade nutida komponisterna världen över. Av stycken från 80-talet kan jag nämna Verblendungen för orkester och Lichtbogen för nio musiker och elektronik.

Med operan L’amour de loin år 2000 blev hon känd för en större publik. Den hade premiär under Festspelen i Salzburg och har spelats på många ställen, bl a Metropolitan. De sista 15-20 åren fokuserade hon på opera och hennes Innocence, som handlar om en skolskjutning, beställdes och producerades i samarbete av operor i fem länder.

Hon samarbetade med många stora musiker och dirigenter, Esa-Pekka Salonen förstås, och Susanna Mälki, Dawn Upshaw m fl.

Kaija har fått otaliga priser, bland annat härifrån har hon fått Polarpriset och Schockpriset, Hon har fått Prix Italia, Nordiska Rådets Musikpris med mera med mera.

Vi som är i samma generation träffade Kaija ofta, framför allt när vi var hyfsat unga. Då sågs vi på musikfestivaler och i andra sammanhang i det fina nordiska samarbete vi har. Ung Nordisk Musik för tonsättare under trettio, Nordiska Musikdagar är fortfarande viktiga arenor för inspiration och möten.

Det är en stor förlust att Kaija har gick bort så förhållandevis tidigt. Hennes familj skrev samma dag i sociala medier vad som hänt, så att vi visste varför hon gått bort och hur hennes sista tid var. Trots svår sjukdom kunde hon länge fortsätta komponera.

Kaija var en stor förebild genom sin oehörda kreativitet, sin vackra musik och sin tydlighet som komponist. Hon är också en förebild genom sin framgång. Kaija visar att det är möjligt att tränga igenom dagens samhällsbrus. Det är också fint att se att hennes musik nu programläggs flitigt. Det är alltför vanligt att inte bara en tonsättares gestalt försvinner utan också hens musik, när någon går bort.

Kaija Saariaho blev 70 år. Hon invaldes år 1998 som utländsk ledamot av Kungl. Musikaliska Akademien.

Karin Rehnqvist

Lars Fresk

Violinisten och kvartettprimarien Lars Fresk avled den 24 augusti i jämtländska Sikås, samma ort där han såg dagens ljus för första gången 1942. Han hade på äldre dagar återvänt till sin barndoms Sikås. Där köpte han ett gammalt Missionshus och omvandlade det till en konsertlokal som han med sin karakteristiska humor döpte till Musikhemmet Perleporten.

Lasse kom till det yttre från ganska små omständigheter. Pappan var snickare, murare och sotare, men Lasse beskrev honom som en tystlåten filosof och indian. Det fanns rikligt med spelmän i släkten, morfar var en riktig storspelman. Spelmannen fanns alltid kvar i Lasse, både i personen och i spelet. Tidigt uppmärksammades hans fioltalang och han kom att turnera i Jämtland som ett underbarn. 11 år gammal förärades han Zornmärket i brons för sitt låtspel.

1961 kom Lasse att tas upp i Sven Karpes fiolklass vid Musikhögskolan i Stockholm, och paret Karpes omhändertagande blev betydelsefullt för honom. Under Ackis-tiden hade Lasse även börjat spela kvartett, något som inte självklart ingick i studierna vid den tiden.

Redan 1964 följde hans debutkonsert som blev en stor succé med lysande recensioner i flera tidningar. Som extranummer bjöds publiken en polska av Lapp-Nils. Samma år tog han anställning i Radiosymfonikerna. När Sergiu Celibidache året därpå tillträdde som orkesterns chefsdirigent erbjöd han den unga kvartetten sin hjälp, och under en tid träffade de honom på morgnarna 2 timmar före repetitionernas början.

1967 kom ett erbjudande till Freskkvartetten från Svenska Rikskonserter om en heltidsanställning. Villkoren var lysande: Först fick man ett års utlandsstudier, som ägde rum i Bryssel med lön, utlandstraktamente osv. Därefter reste man runt i hemlandet, och få är väl de orter där man inte satte sin fot. Under de 7 åren som anställda spelade man på ca 800 platser bara i Sverige. Förutom att ge traditionella konserter på högsta internationella nivå gjorde man en banbrytande insats genom vad som på den tiden kallades internkonserter. De kunde äga rum på skolor, vårdinrättningar, fabriker - ja, inga miljöer var omöjliga för Freskkvartetten att hantera. Dessa konserter har öppnat otaliga dörrar för människor som varit ovana vid den sk klassiska musiken. Kvartettens avspända och prestigelösa framtoning var något nytt och befriande för det svenska musiklivet.

När Rikskonserter valde att avsluta Freskkvartettens anställning fortsatte de sin bana som frilansare. Med en begränsad marknad för stråkkvartettkonserter i landet blev en framgångsrik USA-turné kvartettens ekonomiska räddning. Det kom att bli många år med långa turnéer i USA, där kvartetten togs emot av arrangörer och publik med stor värme och entusiasm. Även en lång rad svenska verk kom på detta sätt att lanseras för en amerikansk publik.

För mig personligen var kontakten med Lasse Fresk av avgörande betydelse. Den attityd till stråkkvartettspel han tillsammans med sina kvartettkollegor uppvisade var något för mig alldeles nytt och mycket stimulerande. Där fanns en intellektuell skärpa både i spel och i resonemang, en demokratisk syn såväl på hur man samarbetar bäst i en kvartett som i hur man ser på musikens möjlighet att kommunicera även till de ännu inte invigda. Det är med viss sorg jag noterar hur ytterst kortlivad en musikers ryktbarhet är. Få yngre kollegor vet idag vilka Freskkvartetten var. Deras betydelse för svenskt musikliv kan inte överskattas.

Lars Fresk invaldes år 1984 som ledamot av Kungl. Musikaliska Akademien med nummer 854.

Mats Zetterqvist

Ingemar von Heijne

Musikradioproducenten Ingemar von Heijne föddes i Stockholm den 23 juli 1930 och avled i sitt hem i Djursholm den 17 mars i en ålder av 92 år.

Karriären inleddes med musikvetenskapliga studier i Uppsala i början av 50-talet, varefter han anställdes direkt av dåvarande Radiotjänst. Han var Sveriges Radio trogen hela sitt yrkesverksamma liv, med en anställning där från 1954-1995.

Ingemar ville göra program om musik, inte bara presentera den klingande musiken. En första klassisk intervju med Ingvar Lidholm sänds 1956.

Ingemar blir chef för den så kallade talgruppen inom Musikradion under 60-talet, då med Karl Birger Blomdahl som högste chef.

På 70-talet introduceras ”Opp Amaryllis” med Ingemar som producent och radioröst. 1987 blir han också Riksradions första språkpristagare.

Programtitlar från inte minst 80- och 90-tal lockar till lyssning igen och igen. Vad sägs om ”Mannen bakom pauserna” (om Anton Webern), ”Igorkotten” (musik för barn av bl.a. Igor Stravinskij), ”En baktalad man” (om Jean Baptiste Lully) eller ”Hur fort går Beethovens violinkonsert?”

Särskilt minnesvärda är kanske de 365 avsnitten vardera av Ingemars Mozartalmanacka och serien om Igor Stravinskij – den senare påpassligt och med typisk Ingemar-humor kallad ”Igor idag”?

Ingemar var ständigt nyfiken och på något sätt alltid lekande i alla sina verksamheter. Stående insatser under senare år var den ”veckokurs för lyssnare” som integrerades med Musik vid Siljan och alla dess konserter, jämte Saltö och Saxå. Förstås var han även en engagerad körledare och organist i Djursholms kapell, och under en lång period också bas i Bachkören under Anders Öhrwall. Vi barn och kusinbarn engagerades i ”Kusinkören”, som gjorde små turnéer i Mellansverige, och framträdde på kyrkliga högtider i de kyrkor Ingemar och hustru Ingrid var engagerade, alltid med Ingemar som lättsam konferencier och folkbildare.

År 1995 tilldelas Ingemar von Heijne den kungliga medaljen Illis Quorum av åttonde storleken.

I slutet av 1990-talet bandade Ingemar för akademiens räkning ett antal intervjuer med andra ledamöter, och år 2007 utgavs hans biografi i akademiens tonsättarserie över vännen och tonsättaren Lars Johan Werle. I november 2022 tilldelades Ingemar den Kungliga Medaljen för Tonkonstens Främjande.

Ingemar von Heijne valdes in som ledamot nummer 870 i Kungl. Musikaliska Akademien år 1991.

Fredrik Wetterqvist

Åke Olofsson

Cellisten Åke Olofsson avled den 17 september. Han föddes 18 december 1924 i Herrö, Härjedalens kommun. Han studerade vid Kungl. Musikhögskolan 1943-1945 för Carl Christiansen och Gunnar Norrby. Därefter följde studier för André Navarra och Gaspar Cassadó. Dessutom fick han möjligheten att delta i en sommarkurs med den legendariske Pablo Casals.

Åkes framgångsrika yrkesliv inleddes med anställning som solocellist i Helsingborgs symfoniorkester 1950-1954, medlem av Stockholms Filharmoniska Orkester 1954- 1958 och 1958-1985 solocellist i Sveriges Radios Symfoniorkester.

Han framträdde också som solist, bl.a. med dirigenterna Celibidache, Maazel och Barbirolli. En av många höjdpunkter var 1971 när han framförde Brahms dubbelkonsert med violinisten David Ojstrach under ledning av Stig Westerberg.

I Nationalmusei Kammarorkester ledd av Claude Génetay var Åke Olofsson en av förgrundsgestalterna.

Kammarmusik i olika former och ensembler med bl.a. Leygrafkvartetten, Stockholmstrion och Saulescokvartetten innebar för honom turnéer till Europa, Ryssland och Japan. Många värdefulla inspelningar av svensk och internationell repertoar gjordes för Sveriges Radio och olika grammofonbolag.

Åke brann även för pedagogik och många har tagit del av hans initierade undervisning först på dåvarande Sveriges Radios musikskola och därefter 1968- 1990 på Kungl. Musikhögskolan. Där hade jag glädjen att 1979 bli hans kollega. Han hade alltid något positivt att förmedla och hans osvikliga blick och omdöme för begåvningar bakom ett kanske inte alltid så utvecklat cellospel, t.ex. vid de viktiga inträdesproven, var en trygghet för oss alla i lärarkollegiet.

Jag hade likaledes förmånen att vara Åkes kollega i Sveriges Radios Symfoniorkester. Hans professionalitet, vänlighet och omtanke var omvittnad av alla kollegor och det var enormt betydelsefullt att få uppleva och lära av hans långa erfarenhet, i repertoaren och i dirigentsamarbetet som stämledare.

Soloinsatserna i Brahms Pianokonsert nr 2, i Rosenbergs Louisvillekonserten och Strauss’ Don Quijote är några av de oförglömliga minnen jag med värme bär med mig.

Efter pensioneringen fortsatte Åke under mer än 30 år oförtrutet sin musikaliska resa. Han utforskade än mer Bachs solosviter på djupet, gjorde inspelningar och spelade imponerande många konserter med orgel runt om i vårt land. Det som en gång började på cykeln, oräkneligt antal mil med cellon på ryggen genom Härjedalens skogar, för att få en lektion, fyller oss med tacksamhet.

Han invaldes 1980 som ledamot nr 832 av Kungl. Musikaliska Akademien och tilldelades Litteris et Artibus 1995.

Ola Karlsson

Berit Lindholm

Hovsångerskan och världssopranen Berit Lindholm föddes 1934 och växte upp i Fredhäll i Stockholm men hade sina rötter i Leksand i Dalarna.

Efter studentexamen på latinlinjen avlade hon 1957 folkskollärar- och kantorsexamen. Hon debuterade vid Kungliga Teatern 1963 som Grevinnan i Figaros Bröllop och gjorde 1965 en uppmärksammad rolldebut som Chrysotemis med Birgit Nilsson som Elektra. Därefter kom hon snabbt ut på de internationella scenerna.

Berit Lindholm blev mycket uppmärksammad och hyllad för sina tolkningar av Strauss och Wagners stora sopranroller och räknade själv Isolde och Brünnhilde till sina främsta. Hon sjöng ofta vid Festspelen i Bayreuth, Royal Opera House Covent Garden i London, Metropolitan Opera i New York, Bayerische Staatsoper i München, Wiener Staatsoper m fl. På Covent Garden fick hon ett lysande mottagande för sin Brünnhilde i Valkyrian 1975, då hade hon redan sjungit rollen bl a i sex säsonger i Bayreuth, men nu hade hon funnit ny kraft efter en röstkris och teknisk nystart med en sånglärare i New York. Förmodligen var det denna nystart som gjorde hennes karriär i det dramatiska facket så lång.

Nu följde Isolde mot John Vickers Tristan i London, Brunnhilde på Metropolitan samma år, Tosca mot Nicolai Gedda och hela Ringen i Stockholm 1975, Kundry i Parsifal och Färgarfrun i Die Frau ohne Schatten i Zürich 1977, Elektra i Düsseldorf 1981, Salome i Stockholm 1984 och i princip hela återstående högdramatiska facket på stora scener.

Den sista nya rollen för Berit Lindholm blev Klytaimnästra i Folke Abenius Elektra på Kungliga Operan i Stockholm. Klytaimnästras ena dotter, Chrysotemis, sjöng hon för första gången i Paris redan 1964 och i Stockholm 1965, och den rollen blev hennes första internationella genombrott. Den andra dottern, Elektra, porträtterade hon på det som var hennes hemmascen utanför Stockholm, Deutsche Oper am Rhein först 1981, för första gången.

Det är mycket ovanligt, för att inte säga unikt, att ha gjort alla tre kvinnoporträtt i Elektra och de tre rollerna kan sägas representera tre olika faser i Lindholms karriär, den unga växande, den dramatiska mogna sångerskan och den erfarna, kompletta artisten.

Den fantastiskt komplexa rolltolkningen som modern Klytaimnästra i Stockholm kommer ingen att glömma som upplevde det. Här fick hon visa hela den rika paletten av sin gestaltningsförmåga och den rollen blev också den perfekta avslutningen på en 30 år lång karriär, 1993.

Berit Lindholm var långt mycket mer än en sångerska som kunde sjunga det svåra högdramatiska sopranfacket. Hon var en högdramatisk skådespelerska som faktiskt klarade av att trovärdigt gestalta de komplicerade roller som skrivits för hennes rösttyp. Hennes jordnära personlighet och intelligenta, ödmjuka framtoning gjorde kontrasten stor till de bländande, trovärdiga porträtten av hjältinnorna på scen. Med djup musikalisk förståelse av kompositörens uppbyggnad av karaktärerna lyckades hon fylla dessa kvinnor med kött och blod och ställa sin egen person åt sidan. Det är operagestaltning när det är som bäst.

När karriären som gestaltande sångerska var över ägnade sig Berit Lindholm mycket åt att ge vidare av sina kunskaper till kommande generationer sångare. Med värme, humor och underbar stramhet visade hon vägen framåt för många. Hon anordnade dessutom sommarkurser i sitt Leksand. Många är de idag professionella sångare som minns hennes viktiga stöd och klokhet. På så sätt blev det inte bara hon som profiterade på att hon vinnande gick igenom sin röstkris på 70-talet. Hennes erfarenheter blev viktiga för många fler och hon var generös nog att med sin värme och sitt rättframma sätt även tala om det som kan vara svårt i yrket som operasångerska.

Brunnhilde var en av de roller Berit sjöng mest. På scenen har hon hört sin fader Wotan ta avsked av henne i de över 50 ringar hon sjungit, innan han ska lägga henne på Valkyrieklippan. Avskedet till Berit i dödsannonsen avslutades således med Wotans ord:

”Leb wohl, mein kühnes, herrliches Kind!”- ”Farväl, mitt djärva, underbara barn!”

Berit Lindholm blev hovsångerska 1976. Hon invaldes som ledamot nr 850 av Kungl. Musikaliska Akademien år 1984 och var dess vice Preces 1995-1997. År 1988 tilldelades hon Litteris et Artibus och 2005 Medaljen för Tonkonstens Främjande.

Anna Larsson

2022

Lars af Malmborg

Lars af Malmborg var en magnifik människa. Som operautbildad i Italien skred han fram med ett avundsvärt självförtroende. Han var en praktisk man som kunde sina saker: kapellmästare på Operan i 15 år, lysande instuderare som fick sångare att våga gestalta sina roller i såväl ny som gammal opera, översättare av åtskilliga operor. Och han var inte svår att komma in på livet. Tillbakalutad bakom det stora skrivbordet i patriciervillan på gamla Operahögskolan, talade han 1973 entusiastiskt med den mycket unga man jag då var om Per Nørgårds nyskrivna opera Gilgamesh. Lars hade beställt den till studenterna på skolan, men den uppfördes aldrig där. Först 1976 uppfördes den ffg i Sverige på Teknorama. Då med Lars af Malmborg i den perfekta rollen: han personifierade Solen i föreställningen! I en röd mantel vandrade han runt arenascenen som dirigent. Vid det laget hade Nørgård fått Nordiska Rådets musikpris för Gilgamesh.

’Larsa’ – som han alltid kallades för – var också en modig man. Han tog sig an den nya musiken och sökte nya sätt att göra opera även när han mötte starkt motstånd. Tillsammans med sångare, regissörer, dirigenter m fl startade han Sångens makt 1972. Dess uppdrag var att sprida opera under ett årtionde då opera och operaartister var det värsta man kunde tänka sig inom den röda kulturen. Följaktligen sa man hellre musikteater än opera. Sångens makt blev grunden till Norrlandsoperan, en följd av 1974 års kulturreform. En annan av hans idéer var en operabåt som kunde färdas längs Sveriges långa kust för att ge hela landet riktig opera. Han var övertygad om sångens makt.

1984 blev Lars af Malmborg operachef i Stockholm. Inga svenska operor hade satts upp på 80-talet på stora scenen men Folke Abenius hade beställt Christina av Lars Forssell och undertecknad. Det blev Lars af Malmborgs uppgift att ta den fram till premiär. Världsregissören Göran Järvefelt tog sig an uppsättningen som gick av stapeln i oktober 1986. Repetitionerna började redan på våren. Strax innan sommaren tog kormästaren initiativ till ett möte med af Malmborg för att säga att det var omöjligt att uppföra denna svåra opera redan i oktober. Vi var många som satt där på operachefens rum. Efter att sakframställningen var gjord blev det tyst och Lars af Malmborg tittade fram och tillbaka på de församlade en god stund. Sedan svor han högt och sa: ”Vad pratar ni om? Sätt i gång och arbeta!” Därmed var saken avgjord och operan blev förd till succé hos kritiker och publik. Det var en personlig seger för honom.

Lars af Malmborg fick inte njuta länge av framgången. Motsättningarna inom huset var många och svåra. En dag mötte jag honom i en trappa och hans normala tillförsikt var som bortblåst. ’Jag har fått styrelsen emot mig’, sa han kort. Snart utsågs en ny operachef. Personligen beklagar jag att han inte fick sätta mer prägel på svenskt operaliv.

I början på 80-talet var han generalsekreterare i ITI i Paris, en världsomspännande organisation för scenkonst under UNESCO. Han gav ut den lilla skriften Musikens dramaturgi då han blev professor i musikteaterdramaturgi på Operahögskolan. Genom detta intresse blev han en föregångare. Där redovisar han sina personliga utgångspunkter: Verdi och Felsenstein. Målet var att ’söka rätt på verkets egentliga budskap’, ägna sig åt musikens teaterarbete med sången i centrum.

På 90-talet kom hans dotter Paula af Malmborg Ward till Malmös kompositionsklass med den uttalade avsikten att skriva opera. Som professor gav det mig chansen att inrätta en kompositionsutbildning specifikt i opera. Paula, idag ledamot av denna akademi, hade redan en idé: Bombpartyt efter Graham Greene. Jag tog chansen: kan du tänka dig att ha din far som librettist? Så blev det. Och Bombpartyt blev hennes genombrott vid premiären på Göteborgsoperan 1998.

Den magnifike Lars af Malmborg var född 1932 och gift med den dramatiska sopranen Gunilla af Malmborg. Han valdes 1984 in som ledamot nummer 853 i denna akademi.

Hans Gefors

Hans Åstrand

Den 13 augusti avled musikskriftställaren, lektorn i romanska språk och före detta ständige sekreteraren i Kungl. Musikaliska akademien professor Hans Åstrand.

Han föddes i småländska Bredaryd den 5 februari 1925. Efter framgångsrika studier i Lund, avslutade med en filosofie licentiatexamen, var han redan i 50-talets början och sedan ett tjugotal år framåt verksam som språklärare vid skilda skolor i Lund och Malmö, men också, efter hand i ökande grad, som mångsysslande, inflytelserik aktör i det sydsvenska musiklivet. I den senare rollen bland annat som flitig musikrecen-sent i Kvällsposten (en relation som han sedan uppehöll i flera decennier); som grun-dare 1953 och ledare av Kammarkören 53, en ensemble med skiftande sammansätt-ning och orädda ambitioner, inriktad inte minst mot den samtida repertoaren; som programdirektör i Salomon Smiths kammarmusikförening men framför allt som en av initiativtagarna 1961 bakom den kända föreningen för ny musik i Malmö Ars Nova vars ordförande han sedermera blev.

Andra uttryck för hans mångsidighet under 60-talet utgjorde hans kontakter med Sveriges Radio. Förutom medverkan i en mångfald musikprogram hade han under en period också en egen serie korta musikkrönikor, Uppslagsboken, med fredagliga, personliga kommentarer till radions klassiska musikutbud. Han medverkade även i en ny programform stadd i plötsligt växande, musikfrågesporten, vilken senare, inte minst genom tv-mediets tillkomst och Sten Broman som programledare, skulle bli en långlivad, folkkär underhållning.

En efterlämnad tillbakablickande text om sina tidiga verksamhetsår kallar Hans Åstrand ”En slingrig väg till fru Musica”. Två händelser på denna kom så småningom att på ett avgörande sätt förändra hans fortsatta yrkesliv − och detta till ”fru Musicas” fördel. Utnämningen 1966 till statlig representant i Musikaliska Akademiens styrelse och uppdraget 1971 att som huvudredaktör leda arbetet med nyutgåvan av Sohl-mans musiklexikon. Dessa kom att leda till en gradvis, intresseförflyttning mot Stock-holm, till nya kontakter i huvudstadens kulturliv, bland ledamöterna i KMA och till ny gemenskap i en, ungdomlig, förhoppningsfull medarbetarkrets i Sohlmanredaktionen.

1970 invaldes han till ledamot av KMA och utsågs 1972 till dess ständige sekreterare, en befattning som han sedan innehade under hela sexton år.

Hans Åstrands tillträde som ständig sekreterare kom att inträffa samtidigt med en dramatisk förändring av KMA:s uppdrag – från en organisation med åtskilliga myndighetsuppgifter till en roll som fri, oberoende akademi. Framträdande initiativ under de följande åren är produktionen av den omfattande svenska fonogramantologin Musica Sveciae samt sammanställningen av Musiken i Sverige, en översiktlig, brett anlagd musikhistoria. 1975 grundades kulturtidskriften ARTES gemensamt av Svenska Akademien, Konstakademien och Musikaliska Akademien. Hans Åstrand ingick i redaktionen, deltog flitigt i dess arbete och blev ”i tjänsten” dess ansvarige utgivare. Mångfalden internationella engagemang och hängivna insatser för husguden Joseph Martin Kraus fullständigar bilden av en insats präglad av öppenhet och ambitioner att förnya. Han tilldelades professors namn 1983 och blev hedersdoktor vid Lunds universitet 1985.

Betydelsen av Hans Åstrands många oförvägna, idérika bidrag till svenskt musikliv och till verksamheten i en akademi som under hans långa sekreterartid hade att befatta sig med talrika och avgörande vägval är oomtvistlig, bestående.

Bengt Holmstrand

Ingemar Månsson

Kördirigenten och kyrkomusikern Ingemar Månsson avled den 5 oktober 2022. Han föddes den 7 september 1929 och växte upp i Bräkne Hoby i Blekinge. Han kom till Stockholm för studier på Musikhögskolan och avlade högre organistexamen 1960 samt högre kantorsexamen och musiklärarexamen 1963. Dirigering blev ett allt större intresse vilket ledde till studier för bl a Herbert Blomstedt, Helmut Rilling och Eric Ericson.

1964 tillträdde han kyrkomusikertjänsten i den då relativt nybyggda Uppenbarelsekyrkan i Hägersten.
Här fanns framtidsanda och utvecklingsmöjligheter. Han grundade Hägerstens motettkör som blev plattformen för Ingemars nyfikenhet och musikaliska potential. Oförskräckt tog han sig, med denna unga kör, an den stora vokalmusiken av Bach, Schönberg, Poulenc, Reger, Strauss. Han var banbrytande i att låta denna musik ljuda i en förortsförsamling. Hägerstens motettkör utvecklades snabbt till en av Sveriges mest framstående och erkända körer. Den drog till sig många unga, nya kompositörer vilket medförde flera uruppföranden av t ex Sven David Sandström, som också var mångårig medlem i kören.

1995 pensionerades Ingemar Månsson från sin kyrkomusikertjänst, men en ny era tog vid. Han flyttade till Lund och i Lunds Vokalensemble fick han en ny jordmån att här använda sin långa erfarenhet för fortsatt förkovran i närmare 20 år.

Körlivet innebar konserter, turnéer, tävlingar och inbjudningar till prestigefyllda internationella konferenser och festivaler. Hans gärning blev uppmärksammad på många sätt. Gustaf Aulén-priset, Johannes Norrbymedaljen, Hugo Alfvénpriset, Medaljen för tonkonstens främjande samt Litteris et Artibus (2011) 1992 blev han invald i Kungliga Musikaliska Akademien. 2007 blev han utsedd till Årets Körledare, fick Föreningen svenska Tonsättares interpretpris samt Lunds kommuns kulturpris. Ingemar Månsson gjorde 16 skivinspelningar. Den sista kom 2013 med Lunds Vokalensemble ”Immortal fire”. En passande titel också för Ingemar själv – en odödlig eld, en evig passion att alltid i musiken sträva mot nya mål. Ett av hans riktmärken var ett latinskt ordspråk: Semper idem, sed non eodem modo - alltid detsamma, men inte på samma vis.

Ingemar var i ständig relation med sina körpartitur. Musiken analyserades och texternas innebörd tolkades på djupet. Han konsulterade ofta experter kring olika språkområden, teologi, författarskap osv. Dessa djupdykningar och tolkningar resulterade i ett antal skrifter varav tre blev utgivna via bokförlag: Kung Liljekonvalje (Essäer om körmusik) Bach igår, idag, imorgon och Människans ansikte (om Francis Poulencs stora körverk Figure Humaine – ingår också i KMA:s skriftserie) I boken Kung Liljekonvalje kan vi ta del av Ingemar Månssons reflektioner kring konstnärlig kreativitet. Tankar som är sprungna ur ett oupphörligt förhållande till kören som instrument. Jag citerar: ” Hos den kreative finns alltid en spänning mellan strävan efter jämvikt och sökande efter nya upplevelser. Den icke förutsägbara tolkningen blir ofta intressantare än den i förväg bestämda. Det är i ögonblicket musiken skapas. Sekunden efter är det för sent.”

Trots det ovan citerade var Ingemar mycket noga planerad i allt han gjorde. Vid begravnings-gudstjänsten i Lunds domkyrka (i detalj bestämd av honom själv) stod det på programbladet ”Att vara delaktig i ett skapande som gör andra människor lyckliga – kan man ha en finare uppgift?”
Så tjänade han konsten, musiken och kreativiteten ett helt liv.

Kerstin Börjeson

Anders Bondeman

Organisten och professorn Anders Bondeman avled den 18 november. Han föddes 1937 och växte upp i Jönköping. Redan som barn upptäckte han att han vid pianot kunde skapa egen musik i stunden, ännu omedveten om att detta kallas improvisationskonst. Så småningom följde högre studier i kyrkomusik vid Kungl. Musikhögskolan i Stockholm, med Alf Linder som lärare i orgelspel. Efter examen sökte han sig utomlands för vidare studier. Vid denna tid fanns i Sverige ingen systematisk undervisning i orgelimprovisation lik den som förekom i det kontinentala Europa. Anders Bondeman sökte sig till Cor Kee i holländska Haarlem för att få ta del av improvisationsundervisning på högsta nivå. Bachspelet studerade han i Tyskland för Helmut Walcha och blev därigenom bärare av en viktig speltradition. År 1965 vann han som första svensk den berömda orgelimprovisationstävlingen i Haarlem, och förblev sedan dess flitigt anlitad för konserter, masterclasses och juryuppdrag utomlands, inte minst vid de legendariska sommarkurserna i just Haarlem.

Hemma i Sverige följde organisttjänster i Bengtsfors och sedan Eksjö. Under tiden i Eksjö blev Anders Bondeman ofta anlitad som lärare vid sommarkurser i improvisation, vilka kom att bli viktiga som katalysator för denna nästan bortglömda konst. 1971 efterträdde han så Waldemar Åhlén på den prestigefyllda posten som organist i S:t Jacobs kyrka i Stockholm, en tjänst som han med enastående hängivenhet förblev trogen fram till pensioneringen 2002. Han kom att ses som ett föredöme bland organister genom sin omfattande konsertverksamhet där Bach förblev en hörnsten, tillsammans med den franska symfoniska repertoaren. Att ”gå till S:t Jacob och höra Bondeman spela Bach” blev ett begrepp i vida kretsar, och hans orgelkonserter hörde till de bäst besökta i Stockholm. Som improvisatör excellerade han i konsertsammanhang men framför allt i gudstjänstspelet. Hans sätt att extemporera förspel till de olika psalmerna kännetecknades av flödande fantasi och stark sensibilitet, inte sällan kryddad med en glimt i ögat. Samtidigt bar han med sig konsten att med formkänsla och god smak ge struktur åt sina idéer. Föga förvånande blev S:t Jacobs kyrka ett vallfartsmål för kolleger från när och fjärran. Under tre decennier verkade Bondeman vid Musikhögskolan i Stockholm som lärare i liturgiskt orgelspel, så småningom med professors rang. Aldrig tidigare hade så avancerad undervisning i ämnet bedrivits i vårt land. I sin undervisning fokuserade han särskilt på konsten att improvisera inom gudstjänstens ram, en konstart där länder som Tyskland och Frankrike alltid varit framstående men där Sverige var en ödemark. För att förmedla hur musikalisk form och gestik fungerar använde han ett fantasirikt och ofta humoristiskt bildspråk med täta referenser till andra konstarter, inte minst teater. Viktig var också arbetsmoralen – den som praktiserar konsten att extemporera måste ständigt arbeta med sitt hantverk. Här var Anders Bondeman själv ett föredöme i hur gediget han förberedde sig inför varje gudstjänst, hur liten den än månde vara. Under sin långa lärargärning sådde han så fröet till en ny och stark inhemsk improvisationstradition som nu förs vidare av organister och lärare i tredje och fjärde led. Han efterlämnar ett rikt arv av kunskap, inspiration och minnen som redan traderas i den anekdotform han själv så väl bemästrade.

Anders Bondeman valdes in i Kungliga Musikaliska Akademien år 1989 som ledamot nr 866 och tilldelades 2016 Medaljen för tonkonstens främjande.

Mattias Wager

2021

Sölve Kingstedt

Professorn och klarinettisten Sölve Kingstedt 1932–2021. Vår lärare, mentor, vän, kollega och medmänniska Sölve Kingstedt har gått ur tiden 25 januari 2021.

Sölve betydde oerhört mycket för väldigt många och hans bortgång efterlämnar 35 år av minnen. Hans underbara ton som seglade ut i konserthusets stora sal, hans unika kammarmusikaliska egenskaper och kärleken till sitt yrke.

Sölve Kingstedt föddes 1932 i byn Solbacka utanför Söderhamn, Hälsingland.
Han studerade vid Kungliga Musikhögskolan 1953–1958, var solist i Gävleborgs läns orkesterförening (nuvarande Gävle Symfoniorkester) 1961–1964, verkade som klarinettist och saxofonist i Sveriges Radios Symfoniorkester 1964–1976, som solist i Kungliga Hovkapellet 1976–1979 och i Kungliga Filharmoniska Orkestern från 1979 till pension. Kingstedt var också lärare vid Kungliga Musikhögskolan från 1964 till pension.

Sölve hade således en lång karriär, men det är framförallt minnet av hans mänsklighet som jag kommer att bära med mig.

Sölve ägde en förmåga att få elever att slappna av och spela, musicera och genom sin mänsklighet nådde han oräkneligt många elever och kollegor. Han var öppen med sina tillgångar och sina tillkortakommanden, om en klok djungelbjörn vägledde han sin klass, sina kollegor och sina elever.

Personligen var de oerhört viktiga de där studieåren där det inte problematiserades så mycket utan musicerades. Vi som studerade för honom kom igenom enormt mycket repertoar och hans spelglädje var smittande. Samtidigt kunde han ställa krav.

Chaplin sa en gång att den dagen man börjar tala från scen så dör magin. Som en stor beundrare av Chaplin tänker jag på att det kanske ibland också gällde Sölve och hans undervisning. Sölve kunde låta bli orden. Kanske omedvetet. Han kunde titta på en och peka och säga: ….här…. Så… förstår du…Du vet …bra … Du vet vad jag menar…..

Han var en vägvisare och framförallt någon som gick bredvid och lade armen om en och sa att det kommer ordna sig. Från första studiedagen till sista.

Sölve Kingstedt valdes in som ledamot i Kungl. Musikaliska Akademien år 1987 med nummer 860.

Martin Fröst

Lars-Gunnar Bodin

Den 10 maj 2021 avled Lars-Gunnar Bodin, akademiledamoten och pionjären för elektroakustisk musik, i sitt hem i Gnesta. Han blev 85 år gammal.

Som kompositör blev Lars-Gunnar internationellt erkänd och en uppskattad företrädare för svensk elektroakustisk musik. Inte bara för sina mästerliga kompositioner utan också genom sitt engagemang i en rad organisationer.

Under åren 1956 till 1960 studerade han komposition för Lennart Wenström-Lekare. Samtidigt var han saxofonist i flera orkestrar, bland annat Lasse Bodin Band.

Han deltog i Internationale Ferienkurse für Neue Musik i Darmstadt där han studerade komposition för Karlheinz Stockhausen och György Ligeti. Där väcktes hans nyfikenhet för kompositioner som byggde på tal och text. Tillsammans med kollegan Bengt Emil Johnson etablerade de termen text-ljudkomposition. Det är en konstform i gränslandet mellan elektronmusik och konkret poesi/ljudpoesi och deras arbete spreds snabbt över världen.

Lars-Gunnar medverkade under 1960-talet vid Fylkingens uppmärksammade konserter på Moderna Museet tillsammans med artister som John Cage och David Tudor. Han var även Fylkingens ordförande 1969–1972. Han arbetade även framgångsrikt för att Sverige skulle bygga sin första elektronmusikstudio. Detta resulterade i att man 1964 kunde öppna Elektronmusikstudion (EMS) i Sveriges Radios tidigare lokaler på Kungsgatan 8. Detta blev starten på en kreativ period där man lade grunden för den svenska elektroakustiska musikens starka ställning som snart kom att bli internationellt ryktbar.

År 1972 blev Lars-Gunnar den första läraren i elektroakustisk musik vid Kungliga Musikhögskolan. Fyra år senare, 1976 gick han in som tillförordnad chef för EMS och kom att leda verksamheten fram till 1989.

Lars-Gunnar satt med i ledningen för den anrika festivalen för elektroakustisk musik i Bourges, Frankrike. Arbetet där ledde till att han var med och grundade International Confederation for Electroacoustic Music (ICEM). Han var också svensk delegat i International Society for Contemporary Music (ISCM).

Som poet publicerade han flera diktsamlingar. Dessutom var han en av de första i Sverige som skapade bildkonst med hjälp av datorer och hans konst finns representerad på Moderna Museet.

År 1978 valdes Lars-Gunnar in som ledamot av Kungl. Musikaliska Akademien där han var styrelseledamot 1984–1990. Inom ramen för akademiens verksamhet var han ordförande i Nämnden för elektroakustisk musik 1989–1995, vilket blev en framgång för konstformen. Man lyckades bland annat med bedriften att finansiera Sveriges första högkvalitativa multikanalssystem.

Han fick under åren mottaga en rad priser och utmärkelser. Bland dem kan nämnas: Rosenbergpriset -1984, Litteris et Artibus -1991 och Atterbergpriset -2004. År 2017 blev han den förste att ta emot Kungl. Musikaliska Akademiens tonsättarpris.

I våra samarbeten blev jag överväldigad av hans nyfikenhet och hans inspirerande och vänliga förhållningssätt. Detta oavsett om vi diskuterade professionella sammanhang, eller barnbarnens framträdanden på Kulturskolan som han med glädje besökte.

Vi kommer att med värme minnas Lars-Gunnar som en ödmjuk person som alltid välkomnade och uppmuntrade vänner och kollegor och generöst delade med sig av sina gedigna kunskaper.

För oss som känner till hans oskattbara gärning inom svenskt kulturliv är det inte svårt att förstå att han alltid omnämns med största uppskattning och respekt av vänner och kollegor runt om i världen.

Han valdes in som ledamot av Kungl. Musikaliska Akademien år 1978 med nummer 821.

Jörgen Pettersson

Bengt Göransson

Bengt Göransson, kultur- och utbildningsministern, folkbildaren, hedersdoktorn och hedersledamoten i Kungl. Musikaliska Akademien sedan 2014, gick den 16 juni 2021 ur tiden.

Bengt Göransson föddes 1932 i Stockholm och utbildade sig till latinlärare vid Stockholms högskola. Han arbetade som lärare och reseledare och var ledare för RESO kongresstjänst samt chef för Folkets Hus-föreningarnas Riksorganisation. Han var kulturminister i Olof Palmes regering 1982-1986 och utbildningsminister 1989-1991 – en politiker med en passion för kultur, demokrati, utbildning och folkbildning, en betydelsefull röst i svensk kulturdebatt under hela sin livstid. Han var en uppskattad talare runtom i Sverige som med retorisk skärpa och värme kunde inspirera och dela med sig av sitt brinnande intresse för kulturliv och bildning - och han hävdade med emfas alltid konstens och kulturens egenvärde. Han var en stark röst för barn och ungas rätt till kultur genom kulturskolan och de estetiska ämnena i skolan.

Bengt såg kulturpolitikens roll som att sätta ramarna för kulturlivet och sedan ge konstnärerna fria tyglar. Han hävdade att ett skapande på en beställares villkor aldrig leder till nyskapande. I sin bok ”Tankar om politik” från 2010 försvarar han konstens integritet, lång borta från nytto-, kund- och vinstkrav.

”Kulturpolitik ska vara ett organiserat kaos! Jag förstår inte dagens resonemang om att kultur ska vara så himla nyttig (…) Kultur ska tvärtom kunna vara både oväntad och oönskad”, säger han också i en intervju 2015.

Bengt var ledamot av filmutredningen, radioutredningen och ordförande på flera poster i kulturlivet bland annat i Riksteatern. Han var också ordförande i den stora demokratiutredningen ”En uthållig demokrati” som lämnade sitt slutbetänkande år 2000. Stor vikt lades i utredningen vid ”argumentationens och samtalets fundamentala betydelse för demokratin". ”Deltagardemokrati ” var honnörsordet och man betonade medborgarens värde som social varelse och som för att kunna utveckla sin potential behöver leva i gemenskap med andra i en anda av jämlikhet, tillit och gemensamma intressen.

År 2006 promoverades Bengt till hedersdoktor vid Göteborgs universitet och innehade under 2010 gästprofessuren till minne av Torgny Segerstedt, vid samma lärosäte, där han föreläste under temat ”Politik, folkbildning och kulturfrågor”.

Bengt Göransson beskrivs ofta som en nyfiken person, spirituell och med ett öppet intellekt som hade lätt för att inspirera andra. Han hade ett stort människointresse och lyssnade alltid intresserat på andras åsikter och perspektiv, samtidigt som han stod tryggt i sin egen övertygelse. Han har av många kallats ”Sveriges bästa kulturminister genom tiderna” och han röst kommer att saknas i kulturlivet, kulturpolitiken och den offentliga debatten.

Han valdes in som hedersledamot av Kungl. Musikaliska Akademien år 2014 med nummer 010.

Anna Lindal

Ole Hjorth

Spelmannen, violinisten och fiolpedagogen Ole Hjorth 1930-2021 har gått ur tiden vid en ålder av 91 år.

Ole Hjorth var sedan 1950-talet en av de främsta utövarna av svensk folkmusik, som inspirerat generationer genom sitt spel. Han har också på många andra sätt starkt bidragit till ge spelmansmusiken den ställning den har idag. Ole blev elev till storspelmannen Hjort Anders Olsson redan som tonåring, i en tid då det inte var så många unga som ägnade sig åt spelmansmusik. Tillsammans med sin far Bror Hjorth engagerade han sig för att spelmän och spelmansmusik skulle erkännas för sina konstnärliga kvaliteter bl.a. genom instiftandet av Gås Anders-medaljen. Därigenom kom han att lyfta fram olika betydelsefulla folkmusiker från hela Sverige, som t.ex. den jämtländske spelmannen Olle Falk.

Ole utbildade sig till violinist bl.a. genom studier för Charles Barkel och Max Rostal och kom så småningom att arbeta i Kungliga Hovkapellet. Samtidigt medverkade Ole till att folkmusiken kom till uttryck i helt andra sammanhang genom samarbete med t.ex. vissångare som Herr T och hans spelmän och senare bl.a. Allan Edwall, samt genom både dokumentära och konstnärligt högtstående skivproduktioner och filmprojekt, som t.ex. TV-filmer om Hjort Anders och Blank Anders i samarbete med filmaren Karsten Wedel.

Ole utbildade sig till violinpedagog under 1970-talet och verkligt epokgörande var hans initiativ till och ledning av utbildningarna för folkmusiker vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm 1976-1995. Många av landets mest namnkunniga spelmän har utbildat sig under Ole Hjorths ledning och hans genuina engagemang för fiolpedagogik har fått efterföljd, exempelvis genom de fiolpedagogiska kurserna på Malungs folkhögskola. I hela Sverige arbetar musiklärare som inspirerats av och bär med sig Ole Hjorths pedagogiska förhållningssätt, där människans, musikerns, utövarens uttryck står i centrum – oavsett musikstil, instrumentalteknik eller tradition. Det skulle kunna beskrivas som en slags musikalisk humanism.

Oles konstnärskap lever vidare genom hans elever och efterföljare, men också genom inspelningar och flera av de konstnärligt sett mest framstående skivproduktionerna kom till under senare. Exempelvis soloskivan Hjort Anders låtar där Oles expressivitet, integritet och angelägna musikaliska berättande kommer till uttryck.

Ole Hjorth erhöll Zornmärket i guld 1995 för mästerligt spel i Hjort-Anders tradition. Han blev invald i Kungl. Musikaliska Akademien år 1997 med nummer 910 och erhöll medaljen för Tonkonstens främjande 2011 för sina insatser för svenskt musikliv.

Sven Ahlbäck

Eva Nässén

Professorn, sångpedagogen och sångerskan Eva Nässén 1946–2021.

Eva Nässén föddes i Lund där hon växte upp i ett enkelt men kärleksfullt hem. Hon sjöng gärna och uppmuntrades av sin lärare Britta Medelius. Tidigt – i en skolkonsert – fick hon sjunga Grevinnan i Figaros bröllop. Med tiden tog hon musiklärarexamen vid Malmö musikhögskola.

Efter en kyrkokonsert i Lund träffade hon en av de hänförda lyssnarna: Bengt Nässén, ögonläkare från Eskilstuna med passion för barockmusik och sång. Bengt kom att livet igenom bli en trogen inspiratör och kollega i musicerandet och sökandet inom den tidiga musiken. De gifte sig 1970, flyttade till Göteborg där Eva tog sångpedagogexamen och 1974 blev anställd som lärare vid dåvarande SÄMUS (Särskild ämnesutbildning i musik), en musiklärarutbildning som senare kom att bli en del av Musikhögskolan.

Senare blev hon också sånglärare i musikerutbildningen samt i ämnet sångmetodik. I sin tjänst hade hon flera ledningsuppdrag, bland annat som studierektor för musikerutbildningen och under de sista åren av sin anställning som prodekan vid konstnärliga fakulteten.

Vid sidan av sitt pedagogiska arbete konserterade Eva gärna tillsammans med sin make och andra musiker. Deras hem blev efterhand en välkänd plats för konserter och musikstunder med framförallt tidig musik. Vid sidan av det göteborgska hemmet kunde också föräldrarnas fritidsstuga, vid Vombsjön nära Lund, bjuda på arbetsro när hon senare i livet arbetade med sin doktorsavhandling.

År 2000 disputerade hon i musikvetenskap vid Göteborgs universitet med avhandlingen ”Ett yttre tecken på en inre känsla – studier i barockens musikaliska och sceniska gestik.” Avhandlingsarbetet startade – med Evas egna ord – ”med frågan om recitativs relativa tråkighet” men kom att omfatta inte bara konstnärliga utan även historiska och pedagogiska problem.

I praktiska experiment som konserter och föreställningar prövade hon olika tillvägagångssätt i analyserade och uppförda verk och tre av dessa redovisades i avhandlingen: delar ur Poppeas kröning (Monteverdi) kantaten Amarilli vezzosa (Händel) och delar av Alcione av Marin Marais.

År 2004 blev Eva Nässén professor i sång vid Göteborgs universitet, och många är de som fick ta del av hennes öppna och positiva pedagogik. Elisabeth Belgrano berättar om tydlighet, enkelhet och öppenhet och om hur processandet blev vägen de gick tillsammans. Genom deras samtal blev de små sanningarna till nya verkligheter, till översättningar och till nya variationer på temat ”hur gestaltar en röst genom kropp och själ?”

”Våra samtal innehöll så mycket, eftersom temat alltid bottnade i INTET – begreppet som på 1600-talet likställdes med rösten och dess förmåga att gestaltande beröra. Eva var den lyssnande, relationella, öppna och gestaltande pedagogen.”

På samma sätt vittnar sångerskan Maria Keahone, student på Artisten i Göteborg 2000 om en lyssnande och lyhörd lärare. ”Eva jobbade grundligt med teknik och med en vid repertoar. Att det senare visade sig att vi båda hade en speciell kärlek till den tidiga musiken blev en extra bonus. Eva intresserade sig inte endast för sina elever som de sångare de skulle bli, utan för de människor de var.

En dag mitt i terminen sa hon till mig att åka hem till skogen, mina älskade hästar och bara vara. Hon sa: ’jag ser din saknad, sorg och hemlängtan till din andra passion.’ Så jag åkte hem och kom tillbaka rätt snabbt med ny energi, hunger på kunskap och ännu mer tillit till Eva. Vid ett flertal tillfällen kom vi att arbeta i hennes vackra hem. Där blev det inte bara musik som kom på tal. Design, litteratur, konst, trädgård, hundar och livet i allmänhet.

Efter att jag slutat studera för Eva fortsatte vi hålla kontakt och hon hjälpte mig med instuderingar. Eva lärde mig att sången inte handlar om en vacker röst. Den är en spegelbild av livet och alla dess nyanser. Hon lärde mig att var modig och aldrig sluta vara nyfiken.”

Susanne Rydén berättar också om sina studier och sin vänskap: "För den som i Sverige under 1980-talet och framåt visade intresse för den tidiga vokalmusiken var det självklart att ta kontakt med Eva Nässén. Under mitt sista år på Kungl. Musikhögskolan blev hon den som introducerade mig till Caccina Grandi och andra italienska mästare, och med stor tacksamhet minns jag resorna till Göteborg för att förkovra mig i den tidiga sångstilen hemma hos Eva i Långedrag. Många goda samtal med en omsorg om musiken och hela dess kontext gav mig och många andra en god grund att stå på.

Senare fick vi dela konsertscen, utbyta erfarenheter om pedagogisk verksamhet och gestik och så småningom också arbeta tillsammans i Kungl. Musikaliska Akademiens styrelse, där det goda samtalet med intresset för musiken och människan fortsatte. Det känns både overkligt och sorgligt att det samtalet nu tystnat.”

Efter att i början 2000-talet blivit allt mer engagerad i forskarutbildningen i musikalisk gestaltning vid Göteborgs universitet (ursprungligen uppbyggd av prof. Magnus Eldénius inom Konstnärliga fakulteten) övertog Eva rollen som ämnesföreträdare från våren 2008. Tillsammans skapade de en mängd kontakter i samarbeten med forskarutbildningar med inriktning mot musikalisk gestaltning i Europa.

Efter pensioneringen var Eva bland annat under många år aktiv inom Göteborgs kammarmusikförening, också som ordförande.

Jag som skriver den här texten arbetade aldrig nära Eva i min yrkesroll som körledare, men lärde känna henne tidigt som den välklingande rösten i Gösta Ohlins vokalensemble, en kör i Göteborg som vid den tiden kärleksfullt förvaltade den tidiga körmusiken. Från alla följande år kommer jag att minnas den positiva, energiska och glada Eva som alltid var redo för små samtal när vi möttes på Artistens personalrum eller i korridorerna. Jag gläds vid tanken på vad hon fick betyda för så många i sitt liv.

Eva Nässén valdes in som ledamot av Kungl. Musikaliska Akademin år 2003 med nummer 953 och ledamot av styrelsen 2011–2016.

Gunnar Eriksson

Lennart Åberg

Jazzmusikern och kompositören Lennart Åberg 1942–2021 avled i Uppsala den 30 september. Han blev 79 år.

Kan man sammanfatta en människa med några ord på några få rader? Naturligtvis kan man inte det. Ändå vill jag påstå att Lennart, sammanfattningsvis, var en optimistisk och inspirerande person. Han utstrålade vänlighet och bestämdhet i väl avvägda proportioner.

Musiken fanns tidigt på plats i hans liv. I familjen i Helsingborg utmärkte han sig vid mycket unga år som sångare och dragspelare. Han fick småningom viss undervisning på detta instrument, vilket också var den enda formella, lärarledda musikundervisning han kom att utsättas för. Dragspelet fick snart ge vika för tenorsaxofonen, vars inneboende möjligheter han utforskade på egen hand. Jazzmusiken kom tidigt in i hans liv – i de lägre tonåren började han bekanta sig med musiken via skivor med de amerikanska stjärnorna. Att lyssna, härma och försöka utveckla något eget var den väg som gällde för aspirerande jazzmusiker i hans generation. Många år senare skriver Lennart tillsammans med instrumentkollegan Gunnar Lindgren i förordet till deras gemensamma lärobok från 1976: Jazz- och rockimprovisation – grunderna för dig som vill spela själv:

”En grundläggande egenskap i den improviserade jazzen och rocken är det egna skapandet, och det kanske kan tyckas paradoxalt att försöka lära ut hur man improviserar. Men lika lite som en Mozart stiger fram som ett skapande geni ur tomma intet gör en Charlie Parker eller en Jimi Hendrix det. Det finns alltid en tradition bakom, ett visst tonspråk, som visar sig i vissa ’regler’ eller konventioner, som är gemensamma för en stor grupp musiker under en viss period. Det rör sig om rytmisk uppfattning och gestaltning. Det rör sig också om individuella och kollektiva byggstenar, som ett visst tonförråd, en viss ensembletyp osv. Även nyskapande musiker står i något slags förhållande till denna tradition.”

Det är lika kloka som tänkvärda formuleringar.

När familjen Åberg flyttade till Gävle kom tonårspojken Lennart i kontakt med den rutinerade trombonisten Kurt Järnberg och spelade i hans kvintett. Skolan kan inte ha varit något problem eftersom Lennart 18 år gammal begav till Uppsala universitet för studier i nordiska språk, litteraturhistoria och musikvetenskap. Han uppmuntrades att fortsätta på den akademiska banan, men jazzen kom i vägen.

I Uppsala blev Lennart omgående god vän med en annan ”akademisk jazzmusiker”, nämligen den något äldre trumpetaren Bosse Broberg. Tillsammans inledde de ett musikaliskt partnerskap som av och till och i olika sammanhang pågick livet ut. På nationer och andra ställen utvecklades ett livaktigt musik- och jazzliv där paret Åberg-Broberg ådrog sig en betydande uppmärksamhet och medverkade i radio och TV. Familjebildning kom in i bilden, och Lennart fann sin Rose-Marie Mohlin, en duktig sångerska från Grängesberg, som blev hans ledsagarinna och dialogpartner genom alla år. De fick två döttrar: Lena och Lisa.

Lennart kom snabbt med i de stora sammanhangen. 1965 var han en av de svenska musiker som spelade med den berömde George Russell som hade slagit sig ned här. Och året därpå vann han solistpris i den stora internationella tävling för unga musiker som anordnats i Wien av den jazzkunnige, klassiska pianisten Friedrich Gulda. Lennart Åberg erbjöds en professur vid musikhögskolan i Graz med hög lön och villa för sig och familjen. Efter ett noggrant övervägande avböjde Lennart eftersom han ville medverka i de sammanhang i Stockholm där Jan Johansson framstod som en innovativ kompositör och pianist vid jazzens frontlinje i den nybildade Radiojazzgruppen.

Lennart Åberg hade tidigt intresserat sig för indisk och afrikansk musik och även för musik från Balkanländerna. Denna nyorientering låg i tiden, och flera svenska jazzmusiker blev nyfikna och inspirerades av nya musikvärldar med deras rytmiska och melodiska konfigurationer, udda taktarter, olika skalsystem, andra formella ramar och strukturer. Lennart kom att fördela sin vakna tid mellan å en sidan sina tre instrument: tenorsaxofonen, sopransaxofonen och flöjten – å andra sidan komponerandet, administrerandet och i familjen i Uppsala.

I kvartetten Rena Rama, som bildades 1972, utforskade Lennart och hans spelkamrater (bland dem slagverkaren Bengt Berger och pianisten Bobo Stenson) olika spelterränger, och bandet uppnådde hög status med flera inspelningar under de kommande åren: turnéer, och framträdanden utomlands, även i Indien. Lennart medverkade på 70-talet också i andra mindre ensembler som Häxmjölk och Oriental Wind, och han spelade i olika sammanhang med Red Mitchell, Lars Gullin, Nils Lindberg, Arne Domnérus och många andra. 1987 efterträdde han Arne Domnérus som ledare för Radiojazzgruppen.

Särskilt viktiga personer för Lennarts musikaliska upptäcksresa genom åren var George Russell, som han kom att samarbetade med i många projekt alltifrån mitten av 60-talet. Vidare Jan Johansson, Gil Evans och ”allmusikanten” Don Cherry, vars fria och varma etniska rum verkade befriande.

Lennart var på 70-talet en drivande kraft i tillkomsten av Fasching, en viktig insats eftersom jazzen vid den tiden var hemlös. Han blev också ordförande i Föreningen Sveriges Jazzmusiker (FSJ). Dessutom undervisade han i jazzhistoria på olika håll, bl.a. på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Lennart Åberg hörde i hög grad till dem som medverkade till att jazzen etablerades organisatoriskt och institutionellt i Sverige och därmed blev en mer integrerad del av svenskt musik- och kulturliv. Han var en viktig förespråkare för jazzen i sin egenskap som ledamot i Kungl. Musikaliska Akademien. För många yngre musiker kom han att bli något av en mentor och förebild.

Lennart Åberg var bildad, mångkunnig och nyfiken på olika områden. Han väckte tidigt internationell uppmärksamhet och framträdde med många av de mest namnkunniga på jazzscenen. Hans personliga spelsätt på sin sopransax lockade den legendariske kompositören och musikanten Bob Brookmeyer att skriva ett större verk för honom (Suite for Soprano Saxophone and 16 players), inspelad med Norrbotten Big Band 2007. Själv komponerade Lennart åtskilliga verk för ensembler i olika format, från storband till mindre konstellationer: Partial Solar Eclipse (1977), Green Prints (1985-86), Seven Pieces (1999-2001). Det är musik med mycket stor spännvidd, oerhört infallsrik, mångfacetterad och dynamiskt varierad. Bland många solister som medverkar märks den danske trumpetaren Palle Mikkelborg. Vidare satte Lennart ljuset på vibrafonen/marimban genom den unge Mattias Ståhl, och han lanserade gärna pianisten Daniel Karlsson som solist liksom sin gamle vän Palle Danielsson på bas. Med sin dialogpartner genom alla år, pianisten Bobo Stenson, framträder han i ett prisat duoalbum: Bobo Stenson / Lennart Åberg (2004).

På albumet Free Spirit (2006) medverkar den mycket ansedde, amerikanske trumslagaren Peter Erskine som i albumtexten skriver:

“Lennart Åberg´s music is worth getting on an airplane and flying 8, 873 kilometers for…there aren´t too many other musicians I can think of whose projects merit the same respect (or hours in a jet seat). I truly look forward to every occasion we might work together; I think Lennart´s music brings out the best in my playing.”

Lennart erhöll många utmärkelser och priser. Han valdes in som ledamot i Kungl. Musikaliska Akademien år 1995 med nummer 904.

Erik Kjellberg

MARGARETA HALLIN

Hovsångerskan Margareta Hallin avled den 9 februari 2020 i en ålder av 88 år.

Född i Karlskoga 20 februari 1931 flyttade hon senare till Stockholm och studerade som operaelev vid Kungliga Teatern där hon debuterade 1955, fortfarande som elev, med huvudrollen Rosina i Rossinis Barberaren i Sevilla. Hon blev sedermera anställd 1956.

Margareta blev Kungliga Operan trogen i 30 år och kom att sjunga ett 60-tal roller. Hon tillhörde det så kallade ”järngänget” under 50- och 60-talen, som formades av regissören Göran Gentele och dirigenten Sixten Ehrling och i princip bar upp teaterns hela repertoar.

I Karl Birger Blomdahl och Harry Martinsons rymdepos Aniara som uruppfördes 1959 sjöng Margareta huvudrollen som Den blinda poetissan med stor framgång. Det finns en bredd i hennes repertoar som hörde ihop med hennes ständiga nyfikenhet att pröva sina egna gränser och utforska både sig själv som gestaltare av olika karaktärer och tonsättarens musikaliska intentioner. Självklara partier som Zerbinetta, Sophie, Gilda, Violetta växlade med dramatiska roller som Amelia, Norma, Medea. De förenades med nyskrivna verk som till exempel den åldrande Christina i hans Gefors och Lars Forssells opera Christina 1986 och Therese i Drömmen om Therese av Lars Johan Werle 1964.

Parallellt med att hon stannade som fast anställd vid Kungliga Operan i 30 år hann Margareta med att gästspela i betydande operahus som Glyndebourne, Wien, London, Hamburg med fler. När hon gick i pension från Operan 1984 inleddes en ny konstnärlig karriär då hon som självlärd tonsättare debuterade med tonsatta dikter av Ferlin, Martinson och Aspenström till att i nästa steg tonsätta Strindbergs Fröken Julie som kammaropera 1999. Sammanlagt finns ett drygt 30-tal tonsättningar av Hallin.

Texter spelade en avgörande roll för Margareta och hon framförde gärna själv tonsatta dikter av Fröding, Ferlin, Ekelöf och Tranströmer vid musikaliska salonger – med samma förmåga att trollbinda en publik vid 80 års ålder som vid debuten.

2006 tilldelades hon Gunn Wållgrens stipendium med motiveringen: ”Margareta Hallin är en av Kungliga Operans mest lysande artister under 1900-talet. I egenskap av operasångerska, kompositör, talskådespelare framstår hon som en av det svenska kulturlivets centralgestalter.” Precis så kommer vi som lärde känna Margareta och hennes karriär alltid att minnas henne. Hennes personlighet kunde uppfattas som lättsam och vän, men under ytan fanns en mycket målmedveten och stark person som emellanåt kämpade med ett mörker inom sig.

Margareta Hallin utnämndes till hovsångerska 1966 och 2001 till professor. År 1976 tilldelades hon Litteris et artibus och 1995 Medaljen för Tonkonstens Främjande.

Hon valdes in som ledamot av Kungl. Musikaliska akademien 1972 med nummer 769.

Birgitta Svendén

KRZYSZTOF PENDERECKI

Tonsättaren och dirigenten Krzysztof Penderecki föddes i Dębica i Polen 1933 och avled den 29 mars 2020. Han var yngsta barnet i en advokatfamilj. Som ung studerade han violin och musikteori vid Jagellonska universitetet och komposition vid musikhögskolan i Kraków. Därefter blev han lärare vid sistnämnda institution. Vid den här tiden lättade stalinismen i Polen, och inflytandet från Webern och de unga kompositörerna i Darmstadt påverkade den musikstil som raskt utvecklades. Genom öststaternas viktigaste musikfestival, Warszawa-hösten, blev en hel generation polska tonsättare kända i väst.

Penderecki är den främste företrädaren för den generation polska tonsättare som föddes kring 1930. År 1959 vann han de tre första priserna i tonsättarföreningens tävling för unga tonsättare där verken hade skickats in anonymt. Året därpå skrev han sitt internationella genombrottsverk, Threnos för Hiroshimas offer. Det är ett relativt kort verk för 52 stråkar men med överväldigande verkan, byggt på bland annat klustereffekter och med nya spelarter och notationssätt. Verket uruppfördes vid Warszawa-hösten 1961 och har förblivit ett portalverk i efterkrigstidens nya musik. Till exempel börjar 12 violiner unisont på ett e och fyller under en angiven tidsrymd i glissando ut en stor septima med mycket expressivt resultat. När jag på 70-talet studerade komposition i Danmark talade man beundrande om den polska ”plakatstilen” – musik lika slagkraftig som en affisch.

Mycket snart började den unge Penderecki göra sig ett namn som skapare av stora religiösa verk, trots den påbjudna ateismen i öststaterna. Han första stora verk var Lukaspassionen, färdig 1966. Här

blandas avantgardismens tekniker med barockens, klustren med rena treklanger. Just denna blandning av kompositionstekniker skulle komma att känneteckna den mogne Penderecki. Hans karriär fortsatte mer sällan inom avantgardets festivaler, utan utspelade sig främst i de stora konsertinstitutionerna, ofta med honom själv som dirigent.

Penderecki besökte flera gånger Sverige. År 1993 framfördes det stora Ett polskt rekviem under hans tonsättarfestival i Stockholms Konserthus. Detta verk hade börjat med ett Lacrimosa tillägnat Solidaritets ledare Lech Wałęsa och fullbordades först 2005 som ett oratorium över döda genom hela den polska historien. År 2008 var Penderecki gäst vid Östersjöfestivalen och dirigerade egna verk med Sinfonia Varsovia. Mitt eget starkaste minne av Pendereckis musik är uppförandet av Utrenja för fem sångsolister, två körer och orkester med ett enormt slagverk som ägde rum i Blå hallen i början av 70-talet. Verket är inspirerat av ortodox liturgi och mycket färgstarkt. Penderecki gav den nya musiken en ny dimension genom att med stor auktoritet sätta den i tjänst hos den religiösa erfarenheten.

Krzysztof Penderecki har skrivit fyra operor, åtta symfonier, över 30 orkesterverk, ett 20-tal konserter, kammarmusik, vokalverk och soloverk. Han har blivit allmänt känd genom att hans musik använts i berömda skräckfilmer, till exempel Exorcisten och The Shining. Under senare år skrev han också konserter för välkända solister i ett slags romantisk anda. Pendereckis betydelse för den polska musikkulturen nationellt och internationellt var monumental.

Han valdes in som utländsk ledamot av Kungl. Musikaliska akademien 1975 med nummer 371.

Hans Gefors

KERSTIN MEYER BEXELIUS

Hovsångerskan, professor Kerstin Meyer Bexelius föddes den 3 april 1928 i Stockholm och avled den 14 april 2020, några dagar efter sin 92-årsdag.

Kerstin studerade sång vid Kungl Musikhögskolan i Stockholm direkt efter studentexamen och blev därefter erbjuden anställning vid Kungliga Teatern, som skulle bli hennes fasta scen i två långa perioder, 1952-1961 och 1969-1981.

Kerstin debuterade vid Stockholmsoperan som en sensationellt ung Azucena i Il Trovatore. 24 år gammal gestaltade hon modern till den då 48-årige Seth Svanholms Manrico. Men hennes stora genombrott kom två år senare i Göran Genteles uppmärksammade produktion av Carmen, där hon skapade en starkt dramatisk gestaltning av flickan från Andalusien. Den nyskapande uppsättningen med Kerstin Meyer i spetsen blev hyllad av både press och publik, även om den mer konservativa falangen uppfattade tolkningen som väl fräck. Hon porträtterade en trovärdig Carmen som på många sätt utmanade de operakonventioner som rådde.

En stark gestaltningsförmåga i kombination med en mörkt färgad mezzo tog henne ut i världen. Kerstin framträdde vid festivalerna i Bayreuth, Glyndebourne och Salzburg, och hade på 60-talet ett fastare engagemang vid Hamburgoperan. Hon gästspelade förutom på Metropolitan vid La Scala, Covent Garden, Wiener Staatsoper, Deutsche Oper och Parisoperan. Hon var enormt arbetsam och sjöng alla sitt röstfacks glansroller, som Octavian i Rosenkavaljeren, Glucks Orfeus, Klytämnestra i Strauss Elektra, Brangäne i Tristan och Isolde samt Fricka, Erda och Waltraute i Wagners Ring. Hon medverkade vid ett stort antal skivinspelningar och samarbetade med sin tids stora dirigenter som Herbert von Karajan, Karl Böhm, Sir Georg Solti och John Barbirolli.

1981 avslutade Kerstin sin nära 30 år långa sångarkarriär, och blev 1984 rektor för Statens Musikdramatiska skola i Stockholm. Hennes varma, fasta hand vid juryarbetet i intagningarna var enormt viktig. Hon kunde se och känna en sökandes uttrycksvilja och tog in elever som hade något i sin gestaltning som vittnade om att de kunde bli artister, inte bara sångare. Det stora kontaktnätet med landets olika scener möjliggjorde att eleverna vid ”scenskolan utan egen scen” ändå fick tillfällen att göra sina roller med orkester varje termin och Kerstins omhändertagande sätt gjorde att många elever höll kontakten med henne långt efter att studierna avslutats. Det är ett gott betyg på hennes arbete att den större delen av de operasångare som idag ingår i vårt lands stora sångarexport har haft Kerstin Meyer som högt respekterad rektor.

Med ödmjukhet och inre styrka blev denna enkla Stockholmsflicka en av våra största operaartister i världen. Hon verkade aldrig vara intresserad av att bara sjunga starkt eller imponera med sin resonansrika röst. Det var gestaltning bortom konventionerna, överraskningar, ett levande artisteri i en stel och ofta manierad konstart som var ledstjärnan. Hon gjorde det genom att generöst ständigt ge av sig själv.

Hon valdes in som ledamot i Kungl. Musikaliska akademien 1963 med nummer 713.

Anna Larsson

ANDERS R ÖHMAN

Advokaten Anders R Öhman föddes 10 september 1925 och avled 9 maj 2020. Akademiens tidigare preses, advokaten Anders R. Öhman har avlidit vid en ålder av 94 år. Anders var en mångkunnig man, men närmast hans hjärta stod litteraturen och musiken. Advokat blev han något motvilligt, hävdade han själv. Studiehågen låg åt annat håll, men som nybakad jur. kand. ärvde han sin fars respekterade advokatbyrå och fann snart yrket både stimulerande och givande.

Men det var annat som dominerade hans liv. Ett starkt litteraturintresse väcktes tidigt. Anders fördjupade sig i sonettkonsten och var själv en mästare. Den sengustavianske poeten Franz von Franzim, orättvist bortglömd, höll han högt. Intresset på förlagshåll för en nyutgåva befanns emellertid klent, och då fick det egna förlaget Dictum se dagen. Flera samlingar och en biografi följde, och på Anders äldre dagar kröntes verket med en sonettkrans av Franzim. En kollega i branschen var Shakespeare, vars sonetter Anders kärleksfullt översatte och gav ut.

I Samfundet De Nio efterträdde han på stol nr 3 Hjalmar Gullberg, en annan sonettmästare. Där var Anders verksam i 55 år, länge som sekreterare och skattmästare. I denna litterära miljö kände han sig hemma och gjorde en omfattande insats.

Men det var musiken som stod hans hjärta närmast. Hans Eppstein blev tidigt en mentor, och efter en början med pianostudier blev det klarinetten som tog över. Anders blev en skicklig amatör, lika hemma i den klassiska repertoaren som i jazzens värld. I Mazerska kvartettsällskapet var han en aktiv och uppskattad medlem.

Musikrecensent på allvar blev han vid några och tjugo, först med en utförlig skivspalt i Svenska Dagbladet, där den då föga omfattande svenska skivutgivningen granskades och bedömdes. Snart skrev han jazzrecensioner både i Svenska Dagbladet och i Orkesterjournalen. Efter en tid blev det också klassiska musikanmälningar. I Sveriges Radio blev Anders något av en rikskändis för sina regelbundet återkommande jazzkåserier.

Det gavs ut för lite svensk jazz på skiva, ansåg Anders. Om inget grammofonbolag ville ställa upp fick man väl starta ett eget, och Phontastic såg dagen, med många inspelningar av Putte Wickman, Arne Domnérus, Bengt Hallberg, Monica Zetterlund och andra. Även konsertturnéer arrangerades. Under etiketten Nostalgia blev det också en förnämlig rad inspelningar av jazzens stora klassiker med Benny Goodman i täten.

Med tiden blev det även klassisk utgivning med etiketten Artemis, alltid av högsta kvalitet. Där samarbetade Anders med Claude Génetay, Janos Solyom och andra. Han var ledamot av Kungl. Musikaliska akademien under 36 år, ordförande i dess förvaltningsnämnd och en uppskattad preses under nio år. Med sin musikaliska bredd vidgade han akademiens vyer och breddade rekryteringen av ledamöter. Stor möda fick han lägga på introduktionen och konsolideringen av Polarpriset, som då hade sin hemvist inom akademien. I sin syn på nya musikriktningar var han öppen, men krävande. Ett preses-tal vid en högtidsdag uppmärksammades för sitt starka betonande av kvalitetskravet även inom underhållningsmusiken.

Under hans tid som ordförande i förvaltningsnämnden konsoliderades akademiens ekonomi och dess egna kapital fick ett betydande tillskott.

Vi har förlorat en osedvanligt rikt utrustad människa, som dessutom var ödmjuk, empatisk och generös.

Han valdes in som ledamot av Kungl. Musikaliska akademien 1984 med nummer 856.

Gunnar Petri

ALF NILSSON

Alf Nilsson föddes 1940 i Boden och avled 6 juni 2020. Hans far var anställd vid Bodens fästning, där familjen också hade sin bostad. Musiken kom tidigt in i Alfs liv genom att båda föräldrarna var musikaliska. Hans far var bland annat oboist i den militära blåsorkestern där.

Alf började sina studier vid Kungl. Musikhögskolan som 16-åring. Redan efter ett par år hade Alf utvecklats till en närmast färdig musiker och fick regelbundet vikariera i Hovkapellet. Efter några år blev han en rekordung ny solooboist i samma orkester. 1961 erövrade han positionen som solooboist i Kungl. Filharmonikerna, en post han behöll till pensioneringen 2003.

Från 1973 var Alf huvudlärare i oboe vid Kungl. Musikhögskolan, sedermera med professorstitel. Generationer av svenska oboister har skolats in i yrket under Alfs ledning. På det sättet kan man säga att Alfs varma ton och musikaliska ideal förs vidare av alla hans elever som nu sitter på framträdande platser i många svenska symfoni- och operaorkestrar. 1988 fick han mottaga Litteris et Artibus.

I kraft av sin unika musikalitet och sin starka personlighet var Alf en profil som var välkänd av alla som var engagerade i det svenska musiklivet. Jag är övertygad om att vi är många som under åren lämnat Stockholms konserthus efter en konsert med Filharmonikerna där hans spel varit en av kvällens starka upplevelser som vi i minnet bar med oss hem på vandring genom Stockholmsnatten.

Alf var en person med stark personlig integritet. Han utsökta spel och starka personlighet gjorde att han behandlades med stor respekt av dirigenter och kolleger. När han gjorde entré på podiet var det något av en enmansprocession som skred in och intog sin plats. Som ofta är fallet med starka personligheter cirkulerar en mängd anekdoter om hans liv och leverne. Flera av dem har jag tagit upp med Alf själv och funnit att det ofta var en fjäder som blivit en höna. Fast det är kanske inte så konstigt att en orkestermusiker som genom sitt idoga arbete kunde finansiera såväl magnifik våning, Rolls Royce och MG som lustjakt blir föremål för fantasier.

Alf är legendarisk för sina tolkningar av oboerepertoaren både på konsert och på skiva. Hans inspelning av Richard Strauss oboekonsert under Neeme Järvi är vida berömd. När jag själv förflyttade mig från Stockholms konserthus till Göteborgs var det självklart att tidigt inbjuda Alf att vara solist i just den konserten med Göteborgs Symfoniker. Hans strålande framförande talades det länge om efteråt.

Alf var ständigt verksam med konserter och pedagogisk verksamhet. Han var solist vid många olika sammanhang och medverkade i flera andra orkestrar som Stockholms Sinfonietta, Nationalmusei kammarorkester, Musik på slottet liksom i olika kammarmusikaliska grupperingar.

Tyvärr fördunklades Alfs sista år av sjukdom som gjorde att han drog sig tillbaka från det sällskapsliv där han tidigare varit en självklar medelpunkt och generös värd. Med Alf Nilsson har en av de stora personligheterna i det svenska symfoniska musiklivet gått ur tiden. Minnet av hans insatser kommer att leva länge, länge.

Han valdes in som ledamot i Kungl. Musikaliska akademien 1985 med nummer 837.

Sture Carlsson

IB LANZKY-OTTO

Valthornisten Ib Lanzky-Otto föddes i Köpenhamn den 8 juli 1940 och avled 30 augusti 2020. Med sin familj flyttade han 1946–1951 till Reykjavik på Island, där hans far Wilhelm Lanzky-Otto undervisade i både horn och piano vid Reykjaviks konservatorium, samtidigt som han var solohornist vid Islands symfoniorkester. Ib började studera horn för sin far vid 16 års ålder och fortsatte senare sina studier vid Kungl. Musikhögskolan i Stockholm 1957, fortfarande med sin far som då var valthornslärare där.

1958 anställdes Ib vid Hovkapellet och 1961 som alternerande solohornist vid Kungliga Filharmonikerna, där hans far var solohornist. När hans far senare gick ner till fjärde horn 1967 tog Ib över som solohornist. Han var internationellt känd för sin mästerliga teknik, musikalitet och exemplariska ton, vilken han lyckades behålla under hela sin långa tid vid Kungliga Filharmonikerna. Han gick i pension från orkestern 2007.

Svenska kompositörer som Gunnar de Frumerie, Åke Hermansson, Yngve Skjöld och Sixten Sylvan har skrivit verk som tillägnats Ib Lanzky-Otto. Han gjorde ett antal inspelningar med sin far vid pianot.

Som solist har Ib ofta framträtt i de nordiska länderna, samt Tjeckoslovakien, Tyskland, Österrike, Frankrike, Schweiz, Kanada och USA. Länder där han även framträtt som uppskattad hornpedagog.

Han valdes in som utländsk ledamot 1992, och blev sedan svensk ledamot år 2000 med nummer 934.

Bengt Belfrage

TORLEIF LÄNNERHOLM

Oboisten Torleif Lännerholm föddes 22 januari 1923 och avled 6 november 2020, efter ett långt och rikt liv.

Torleif växte upp på Rindö i Stockholms skärgård, där familjen med sju barn bodde på regementet. Modern sjöng i Operakören, fadern var flöjtist och militärmusiker. Vid den tiden fanns på Rindö två musikkårer. I en av dem verkade Georg Pegel, oboist, associé och senare ledamot av Kungl. Musikaliska akademien. Han undervisade Torleif i oboespel och blev som en andra far för honom. Som 15-åring fortsatte han studierna i oboe på Musikkonservatoriet med Pegel som lärare. Torleif belönades med Jetong för sina strålande studieresultat.

Torleifs underbart slanka oboeton, säkra teknik och lugn förde honom till en lång rad orkestrar. Först som solo-oboist i Gävle Symfoniorkester och därefter Kungl. Hovkapellet, för att 1946 få positionen som förste oboist och stämledare i Radioorkestern, sedermera Sveriges Radios Symfoniorkester. Lönen höjdes då med 50 kr till 500 kr i månaden.

Torleif blev ett nav och en samlande kraft, inte bara för träblåssektionen. Hela orkestern påverkades av hans fina personlighet, värme och oboespel på högsta nivå. Det blev en strålande utveckling för orkestern under denna tid, inte minst under Sergiu Celibidache, men också med fantastiska ledare som Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen.

Det var alltid lätt att musicera med Torleif, var en mycket fin kammarmusiker. En höjdpunkt i hans karriär var utan tvekan som solistpartner med David Oistrakh i verk av Bach och Haydn. Han tilldelades Litteris et artibus 1994.

Familj, segling, skärgård och hundar, var omistliga delar i Torleifs liv. Lamböra blev en tillflyktsort efter det slitsamma arbetet i orkestern. Med berättigad stolthet talade Torleif till exempel gärna om det fantastiska timmerhus han byggt på ön av egenhändigt fällda träd.

Vi minns en mycket uppskattad vän, kollega och medmusiker!

Han valdes in som ledamot av Kungl. Musikaliska akademien 1974 med nummer 790.

Bernt Lysell

LENNART HALL

Professor Lennart Hall föddes 22 mars 1938 och avled den 9 november. Lennart var värmlänning, legendarisk föreläsare och musikpedagogisk förnyare. Han blev 82 år.

Lennarts studier vid Kungl. Musikhögskolan på 1960-talet inträffade under en period av intensiv samhällsdebatt och oupphörliga reformkrav. Den skulle redan under det följande årtiondet leda till paradigmatiska förändringar − för den högre musikutbildningens vidkommande bland annat inträde i den svenska högskolan, inrättandet av nya självständiga musikhögskolor, en genomgripande utbildningsreform och plötslig tillgång till för flertalet väsensfrämmande forskningsresurser.

Jag träffade Lennart första gången i en nystartad musikpedagogisk försöksverksamhet inriktad mot den kommande högre musikutbildningens väntade behov på ett område som redan, anspråksfullt, benämndes ”musikteori”. Vi blev nära vänner. Bekantskap med nya analysmetoder, förförande idéer om ämnesintegration och repertoarstyrd, yrkesrelaterad studieplanering blev snart nog allvar. Som handledare kom vi under dessa år att få några av de personer som snart skulle få avgörande inflytande i kommande reformarbete. Bland dessa den idérike gehörsläraren Lars Edlund och lektorn i musikhistoria och formlära, visionären Bo Wallner. I deras hägn utvecklades bland annat ämnena interpretationsanalys och strukturlyssning som sedan skulle komma att utgöra det framgångsrika navet i Lennarts lärargärning. Hans uppenbara begåvning visade sig så tidigt som här både i elevarbeten och undervisningspraktik. Kvitto på sina talanger fick han redan innan studierna var avslutade genom en anställning som lärare vid institutionen för musikvetenskap i Uppsala.

Efter examen och en tid som lärare vid Folkliga musikskolan Ingesund tillträdde Lennart 1972 ett lektorat vid den nyinrättade Musikhögskolan i Göteborg. I en stad som nu i decentraliseringens tid var på väg att, också på musikens område, flytta fram sina positioner visavi Stockholms sekelgamla dominans. I denna process bidrog Lennart aktivt på sitt område, dels i arbetet med att vid musikhögskolan radikalt förverkliga de nya utbildningsmålen, dels genom insatser för att skapa en fördjupad, i landet ännu unik, relation mellan den unga institutionen för musikvetenskap och musikhögskolan. Det senare ledde bland annat till en bestående och korsbefruktande vänskap med professorn och själsfränden Jan Ling.

Ett exempel på den radikalitet med vilken man vid musikhögskolan prövade sig fram var projektet Gestaltning, kommunikation och samspel. Detta var inspirerat av den då uppmärksammade amerikanska ”Julliard-rapporten” som handlade om långtgående lärarsamverkan och integration av teori och praktik vid utbildning av yrkesmusiker. Lennart förmådde i detta sammanhang skolledningen att regelmässigt, varje tisdag och torsdag kl 13–15, avlysa all undervisning på musikerlinjen. Detta för att ge en mångkunnig grupp lärare och skiftande elevensembler möjlighet att träffas och under hans ledning tillsammans befatta sig med gränsöverskridande interpretationsanalys kring skilda, strategiska ”nyckelverk” och annan aktuell repertoar.

Utgivningen 2013 av samlingsvolymen Repliker – ett representativt urval av Lennarts inlägg i det ständigt pågående samtalet om musikalisk form – säkrar nu en möjlighet, även för framtida debattörer, att blicka in i hans häpnadsväckande musikaliska värld. Dess genuina kännetecken: den oväntade färdplanen, helhetsperspektivet, det korta steget till lyriken.

Han valdes in som ledamot i Kungl. Musikaliska akademien 1995 med nummer 903.

Bengt Holmstrand

INGEMAR BERGFELDT

Pianisten Ingemar Bergfeldt föddes 22 december 1931 och avled den 13 december. Han var huvudlärare i pianospel vid Musikhögskolan i Göteborg 1959–93.

Ingemars musikaliska fostran började tidigt. Redan i sjuårsåldern spelade han sina första konserter, och vid fyllda tolv vann han första pris vid en pianotävling där alla tävlande spelade samma stycke: Beethovens Appassionata.

Efter studier för Gottfrid Boon och Tor Ahlberg gick utvecklingen raskt framåt och vid endast 16 års ålder debuterade han med egen pianoafton i Stockholm. 1952 tilldelades han Kungafondens stipendium som möjliggjorde fortsatta studier för Carlo Zecchi vid Sankta Cecilia-akademien i Rom. Detta kompletterades med finslipning hos Bruno Seidlhofer, professor från Wien, vid Masterclasses i Stockholm 1954 och 1955. En intensiv period som konserterande pianist följde, som kulminerade 1966–69 med tre turnéer till Sydafrika.

Ingemars pedagogiska gärning var betydande. Han utbildade en lång rad pianister där flera nådde framträdande positioner både som lärare och solister i det svenska musiklivet – även internationellt. I sin undervisning betonade han vikten av att vara trogen tonsättarens intentioner så långt den egna förmågan mäktade. Ingen möda sparades för att uppnå bästa möjliga resultat.

Ingemar var en uppskattad och mycket anlitad duopartner bland internationella artister som gästspelade i Göteborg, men även i turnésammanhang. Den berömde tjeckiske violinisten Josef Suk hade Ingemar som sin favoritpianist i Norden.

En av mina tidigaste kammarmusikupplevelser från mitt första Göteborgsår var en recital i Stenhammarsalen 1974 då Ingemar spelade med den ungerska violinisten György Pauk. 2002, nästan 30 år senare, träffade jag Pauk i juryn vid Prinsessan Astrids musikpris i Trondheim, och vid ett tillfälle berättade jag för honom om min upplevelse av deras i konsert i Göteborg. Han blev positivt överraskad och kom mycket väl ihåg konserten med Ingemar som han uppskattade som person och musiker.

Kammarmusiken intog rangplatsen i Ingemars liv som musiker och han etablerade ett duosamarbete med den danske violinisten Kai Laursen, som under flera år på 1950–60-talen var konsertmästare i Göteborgs symfoniker.

Jag hade själv nöjet att vid ett tillfälle musicera tillsammans med Ingemar vid en kammarmusikinspelning för Sveriges Radio 1983. Det var Vagn Holmboes Trio för valthorn, violin och piano – hornstämman spelades av dåvarande solohornisten i Göteborgs symfoniker Albert Linder. Ingemar var en naturbegåvning av det slag som utan svårighet kunde anpassa sig till olika musikers temperament och spelstil. Precision och sensibilitet för musikens karaktär gick hand i hand med varandra. Genom detta sätt att nalkas musiken blev han den sammansvetsande länken i denna trio. Trots att vårt samarbete ligger så långt tillbaka i tiden minns jag en musiker med stark integritet, stort kunnande och med en intelligent skärpa och tydlighet i spelet.

En fruktbärande insats i karriären var definitivt duon med hustrun Elisif Lundén Bergfeldt. Tillsammans gjorde de hundratals konserter och radioinspelningar i musik för fyrhändigt piano och två pianon, i en repertoar som inte så ofta hörs på konsertestraderna.

Ingemar var inte de stora gesternas man. Hans musikfilosofi i samklang med hög bildning inom konst och kultur gjorde honom till en person med stark lyskraft.

Han valdes in som ledamot i Kungl. Musikaliska akademien 1984 med nummer 847.

Christer Thorvaldsson

2019

ATLI HEIMIR SVEINSSON

Den 21 april 2019 avled den utländske ledamoten nr 411, den isländske tonsättaren Atli Heimir Sveinsson. Han föddes i Reykjavik den 21 september 1938. Efter pianostudier i hemstaden flyttade han till Köln för att studera komposition för Günter Raphael och Bernd Alois Zimmermann, och tog sin examen i komposition och teori år 1963.

Under sommarkurserna i Darmstadt lärde Atli känna bland andra Oliver Messiaen, Pierre Boulez, György Ligeti och Bruno Maderna – och i Köln även Karlheinz Stockhausen och Henry Pousseur. 1965 studerade han elektronisk musik för Gottfried Michael Koenig i Bilthoven, Holland, och har sedan dess bott i Reykjavik. Atli grundade kompositionklassen på Reykjaviks Musikhögskola, och flera av hans elever är etablerade komponister idag. Han arbetade även som producent på den Isländska Radion, och var ordförande för Islands Komponistförening (Tónskáldafélag Íslands) åren 1972–83. Han arrangerade festivalen och generalförsamlingen för ISCM (International Society for Contemporary Music) på Island 1973 och var ordförande för Nordiska Komponistrådet 1974–76. Dessutom organiserade han de Nordiska Musikdagarna i Reykjavík 1976.

Som första isländska tonsättare tilldelades Atli Heimir Sveinsson det Nordiska Musikpriset år 1976 för sin flöjtkonsert. Från 1992 innehade han statlig inkomstgaranti, och var en av de internationellt mest spelade isländska komponisterna. Listan på hans kompositioner är lång och innehåller många betydande verk. Han skrev sex symfonier och nio solokonserter. Dessutom balett och flera operor, bland annat tv-operan Vikivaki som var en nordisk samproduktion och kunde ses även i Sverige. Han samarbetade ofta med musiker från andra länder, även svenskar. Flera av hans verk skrevs på beställning från olika svenska institutioner och uruppfördes i Sverige.

Atli var en mycket kär kollega och en god vän, som jag träffade många gånger under de gångna 45 åren. Han var lika bevandrad i litteratur och i bildkonst som i musik. Han kunde hålla långa föredrag om enstaka isländska målare eller den senaste isländska diktsamlingen. Genom Atli lärde jag känna flera isländska författare personligen. Han hade samarbetat med de flesta.

Atli tog ofta med sig nya verk på sina många resor – exempelvis om han ville att de skulle framföras även i Reykjavik. I slutet av 70-talet bevistade han Svensk Musikvår, som han blev mycket imponerad av. Han ville omedelbart ordna en liknande festival i Reykjavik. Sverige hade våren som ledstjärna, men han tyckte att för Island är det den långa mörka vintern som är mest typisk. Därför skulle festivalen ordnas i januari och kallas för Myrkir Músikdagar, Mörka musikdagar. Den första festivalen ägde rum redan 1980 med tio konserter, inspelningar och ett program om isländskt musikliv som sändes i västtysk tv. Den spelades in av ett tv-team som skickades enkom för detta till Island. Personligen är jag stolt över att min Cembalokonsert uruppfördes också under den första upplagan av Mörka musikdagar för snart 40 år sedan. Festivalen lever ännu och arrangeras fortfarande varje år. Atlis förmåga att organisera var fantastisk, oavsett om det var några möten eller en festival. Hans egen beskrivning av det var att man inte organiserar på Island, utan man improviserar. Han samlade goda krafter kring sig och fick alla att dra åt samma håll. Han var stolt över sitt Island och
ville visa att ett litet land kunde åstadkomma saker som de stora inte kunde göra. Den redan omtalade ISCM-festivalen 1973 hade avsagts med kort varsel av Holland. Atli såg det genast som en möjlighet och lovade att ta över. Han hade inte mycket tid, antagligen inte någon ekonomi heller – men han övertygade alla vänner och bekanta att vara med och det blev en minnesvärd festival för alla.Atli Heimir Sveinssons kompositioner lever. De framförs av alltifrån skolbarn, amatörkörer och unga musiker till professionella solister och symfoniorkestrar. Och så kommer det att förbli. Hans verk är en stor och betydande del av den isländska musikhistorien. Atli Heimir Sveinsson valdes 1993 till ledamot av Kungl. Musikaliska akademien.

Miklós Maros

LEO BERLIN

När Leo Berlin lämnade oss den 13 april 2019 gick en av de sista violinisterna ur en lång och gedigen violintradition, med rötter i förrförra seklet, ur tiden. Hans gärning som solist, konsertmästare, kammarmusiker och pedagog var mycket betydelsefull och gav starka avtryck i svenskt musikliv under en lång tid. Han var en lysande violinist som med sin utstrålning och levande gestaltning kunde trollbinda publiken.

Leo Berlin föddes 1927 i Finland men började som trettonåring sina studier i Stockholm. Hans lärare var till en början Julius Ruthström och Tage Broström, därefter följde studier utomlands för Georg Kulenkampff, Wolfgang Schneiderhahn och Henri Temianka. Genom dessa lärare fick han kontakt med den långa kontinentala klassiska violintraditionen som återspeglades i hans klassiska, briljanta och chosefria violinspel. Leo Berlin var 1958-61 förste konsertmästare i Radioorkestern. Från 1961 blev han förste konsertmästare i Stockholms filharmoniska orkester där han under sina nästan trettio år kom att bli legendarisk. Han spelade på den till orkestern donerade Stradivariusviolin som hade valts ut av honom själv. Berlin uppträdde ofta som solist i Konserthuset och runtom i världen med den klassiska violinrepertoaren, men gjorde framförallt ett stort avtryck genom sina uruppföranden och framföranden av en rad betydande svenska violinverk av bland andra Lars-Erik Larsson, Lille Bror Söderlundh, Hilding Rosenberg, Bengt Hambraeus, Ingvar Lidholm och Gunnar Bucht.

Han spelade in en mängd skivor, både med dessa soloverk men också tillsammans med sina kammarmusikpartners – exempelvis i den länge aktiva Stockholmstrion med Lars Sellergren och Åke Olofsson samt i det mångåriga samarbetet med pianisten Greta Erikson. Leo Berlin erhöll ett flertal gånger Svenska Grammofonpriset för sina inspelningar. Från 1970 till 1993 var Leo
Berlin lärare på Musikhögskolan i Stockholm, och erhöll 1981 professors titel. Han har varit mycket betydelsefull för en stor mängd framgångsrika elever; violinister som nu verkar runtom i landets orkestrar och ensembler. Berlin delade som pedagog generöst och engagerat med sig av sin egen djupa musikaliska och violinistiska erfarenhet som solist, kammarmusiker och konsertmästare. Leo Berlin valdes in i Kungl. Musikaliska akademien år 1970 som ledamot nr 742. År 1983 erhöll han medaljen Litteris et Artibus och 2005 medaljen för Tonkonstens
främjande. Leo Berlin hade hela livet en ungdomligt rättfram karaktär utan förkonstling – precis så som han också framstod som interpret: lysande klar och briljant med stark personlig utstrålning. Han var betydelsefull och påverkade många positivt i de sammanhang där han verkade och var varmt uppskattad av sina kollegor, kammarmusikpartners och elever. Hans bortgång har lämnat ett stort tomrum i det svenska musiklivet. 

Anna Lindal

MARTIN TEGEN

Den 17 april avled docenten och musikforskaren Martin Tegen i en ålder av 100 år sånär som på 11 dagar. Hans önskan var att få fira hundraårsdagen med besök av och samtal med några av de människor som stått honom nära i yrkeslivet och där arbetsgemenskapen vidareutvecklats till personlig vänskap. Av detta blev nu intet men personurvalet speglar väl Martins levnadsbana. Hans föräldrar var professor i praktisk filosofi, Einar Tegen och författarinnan Gunhild Tegen och man kan lätt
föreställa sig den intellektuella miljö och öppenhet mot omvärlden som ett sådant föräldrapar kunde skapa. Faderns inriktning mot sociologi speglas i sonens val av ämnet för doktorsavhandlingen med titeln ”Musiklivet i Stockholm 1890-1910”. Disputationen år 1955 hade på sedvanligt sätt föregåtts av akademiska studier i ämnet musikforskning vid Uppsala universitet under ledning av lärostolens förste innehavare professor Carl-Allan Moberg. Den renderade honom rang och värdighet som docent i musiksociologi, något som sedermera omvandlades till motsvarande titel i musikvetenskap. Jämsides med forskarutbildningen arbetade Martin under ett antal år vid Musikaliska akademiens Bibliotek eller den ofta använda förkortningen MAB, föregångare till Statens Musik- och Teaterbibliotek. Man kan föreställa sig att han där fick både översikt av och djupgående kunskaper i källorna till svensk musikhistoria, något som senare skulle visa sig i hans forskning i äldre svensk operahistoria.

Martin Tegens stora insats i svenskt musikliv är uppbyggnaden av en musikvetenskaplig institution vid Stockholms universitet, en verksamhet som jag under olika perioder kunde följa på nära håll. Redan från början kunde man se en vilja att i verksamheten inkludera det allra nyaste nya. Sålunda pågick under hösten 1959 en seminarieserie kring Karl-Birger Blomdahls då rykande färska opera Aniara som småningom utmynnade i en uppsats av Martin Tegen där en analys av verket presenteras som står sig än idag. Detta pekar också mot en annan alltmer framträdande aspekt av verksamheten vid institutionen, nämligen kurserna i musikanalys där spännvidden i repertoarval var stor. En speciell inmutning gjordes med det område som kallas musikantropologi eller utomvästerländsk musik, där institutionen under flera år var Sverigeledande i kursutbudet. Till allt detta räcker icke en enda lärare till utan Martin lyckades dels med att få universitetet att ställa upp med nödvändiga ekonomiska resurser, och dels med att engagera lärare som behärskade så olika ämnen. En universitetsinstitution skall bedriva inte bara undervisning utan också forskning och under Martins tid som institutionsprefekt och huvudlärare såg en strid ström av så kallade 3-betygsuppsatser dagens ljus. Ämnena skiftade, men en klar röd tråd var sådana som avhandlade olika aspekter av svensk musikhistoria. Dettavar naturligt givet Martins egen forskarinriktning. Just det sistnämnda fick också konsekvenser för undervisningen på lägre nivåer. En av Martins viktigaste insatser var framställningen av undervisningsmaterial som i detta fall resulterade i antologin Svensk musikhistoria, en läsebok.

Efter pensioneringen fick han möjlighet att utvidga och fördjupa denna aspekt därigenom att han blev huvudredaktör för tredje bandet av den av akademien initierade Musiken i Sverige, ett band som omfattar perioden 1810-1920.

När Martin Tegen avgick med pension lämnade han efter sig en blomstrande institution som fortsatt att vidareutvecklas, nu också med full forskarutbildning för erhållande av doktorsgraden. Även Martin blommade upp och fick många år av skapande, intressant nog icke endast inom musik utan framför allt på andra områden. Där finns inte minst en rad översättningar som började med den första svenskspråkiga versionen av Oswald Spenglers på sin tid ryktbara Untergang des Abendlandes i två tjocka band, där Martin enligt förläggaren kom upp från gatan och presenterade det färdiga manuskriptet! Han fortsatte med tolkningar av Rilke, Heine och framför allt Shakespeares sonetter som enligt sakkunskapen har en synnerligen hög kvalitet. På sistone har man upptäckt en rad kompositioner av hans hand som stammar från 40-talet och det begynnande 50-talet och som det numera föreligger en förteckning över. Det är inte ovanligt att musikforskare också komponerar, men med några få undantag brukar denna aktivitet på ett tidigt stadium läggas till handlingarna.

Så icke med Martin: sent i livet återkommer han till komponerandet med melodramen Medeas brott, en tonsättning av Bengt Lidners dikt för talröst/recitation och slagverk som framfördes i Börssalen. Till saken hör att Martin i yngre dagar publicerade en uppsats om den svenska melodramen där Erik Drake, tidvis vår akademis sekreterare, stod i centrum. Det förflutna och det nutida stämmer möte! Avslutningsvis vill jag försöka att med några ord karakterisera människan Martin Tegen. Hans framtoning var oglamorös i förening med en viss naivitet som ibland kunde förbrylla. Samtidigt var han förbluffande seg och uthållig, gav trots svårigheter aldrig upp. Men framför allt skulle jag
vilja peka på hans förmåga till klarsynthet i bedömning av såväl forskningsresultat som människor. Under sextio års bekantskap och vänskap har jag sett åtskilliga prov på detta men vill ändå avrunda med en annan minnesbild: i akademiens ledamotssal höll Martin för många år sedan ett föredrag vars ämne jag glömt. Men inte Martins performance! Han närmast släntrade in och kåserade
avslappat och hela tiden intressant. Sättet han gjorde det på ställde nästan innehållet i skuggan. Så har jag aldrig tidigare upplevt Martin och så vill jag minnas honom. Martin Tegen blev 1980 ledamot av denna akademi.

Gunnar Bucht

SVEN-DAVID SANDSTRÖM

Den 10 juni i år avled tonsättaren, professor Sven-David Sandström i en ålder av 76 år.

Han föddes och växte upp i en frireligiös miljö i Borensberg i Östergötland och blev student i Motala. Sandström studerade därpå komposition vid Stockholms Musikhögskola för Ingvar Lidholm och för gästlärare som György Ligeti och Per Nørgård. Han blev själv senare professor i komposition vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och var verksam där 1985–95, liksom vid Indiana University i Bloomington i USA 1999–2008 och 2012–18. Han undervisadeockså i komposition vid Musikhögskolan Ingesund och vid Gotlands Tonsättarskola och startade även en kompositionsutbildning vid Musikkonservatoriet Falun. Han
kallades till hedersdoktor vid Linköpings universitet 1998 och vid Karlstads universitet 2015.

Sven-David Sandström komponerade närmare 600 verk, i en mängd olika kategorier: orkesterverk och verk för smärre ensembler; körmusik; opera; kammarmusik; musik för soloinstrument; filmmusik m.m. Flera av dessa verk har belönats med priser och utmärkelser.

Det internationella genombrottet kom 1972 på ISCM-festivalen i Amsterdam med orkesterverket Through and through. År 1974 erhöll Sandström för detta verk Lilla Christ Johnson-priset. Hans kontroversiella Requiem: De ur alla minnen fallna, som i vissa kretsar har kallats ett av 1900-talets viktigaste svenska musikverk,
uruppfördes 1982 och premierades med Nordiska rådets musikpris 1984. Under 90-talets början skrev han den omfångsrika High Mass för solister, kör och orkester. För detta verk belönades han med Stora Christ Johnson-priset 1995 och en Grammis för bästa klassiska skiva.

På frågan till hustrun Ann-Marie Lysell om vilka verk som hon vet låg honom extra varmt om hjärtat svarar hon: ”Sven-David gjorde ingen skillnad mellan sina verk. Han älskade det stycke han höll på med för stunden mest, men var väldigt stolt över sina större verk: Requiem, High Mass, Ordet, Messiah, Johannespassionen, Matteuspassionen, operorna Staden, Batseba och inte minst Boken, som ännu inte framförts, Five pieces for piano, Konsert för cello och orkester, Drums och ett flertal körstycken.”

År 1994 förärades Sven-David Sandström den kungliga medaljen Litteris et Artibus. År 2009 förlänades han Musikaliska Akademiens högsta utmärkelse: Medaljen för Tonkonstens främjande.

Som pedagog och lärare i komposition var Sandström oerhört uppskattad; genom åren har otaliga bilder på sociala medier publicerats av studenter och elever som stolta och tacksamma poserar tillsammans med sin läromästare. Flera vetenskapliga artiklar och avhandlingar har skrivits runt om i världen om hans person och gärning. En del av partituret till Sven-David Sandströms Bilder för slagverk och orkester finns avbildad på baksidan av den svenska 50-kronorssedel med Jenny Lind-motiv som var i bruk 1996–2016.

Fadern var urmakare och Sven-David återkom ofta till de djupa och bestående intryck han fick av dennes kompromisslösa krav på ordning och reda; innan dagens arbete kunde börja måste var sak – penna, papper, kautschuk – finnas på sin plats, prydligt uppställda på arbetsbordet. Vid ett samtal med Ann-Marie Lysell, någon dag efter Sven-Davids bortgång, intygade hon att hans ordningssinne från barndomen följt honom hela livet: ”När vi kom till gården i Dalarna på somrarna började han rensa ogräs på en gång. Efter en dag var allt perfekt.”

Detta intryck stämmer väl överens med den bild vi alla har av Sven-David: alltid välklädd och elegant i sin svarta sidenkostym och sina svarta lackskor, till synes behärskad, med en lika vänlig och generös men också spjuveraktig blick genom glasögonen. Just därför ger Ann-Maries vittnesbörd om vardagen i hemmet en
extra dimension till hans image: ”Han var alltid till hundra procent engagerad och skrev med hjärtat. Han komponerade från synten med hörlurar och när han var inne i ett stycke spelade han så att det smällde i tangenterna. När han skrev på sina operor ”sjöng” han rollerna med full kraft. Ibland blev jag livrädd när han plötsligt utstötte konstiga läten. Han sjöng med en otrolig intensitet utan tanke på tonbildning.”

Genom hela mitt yrkesliv har Sven-Davids och mina vägar korsats ett oräkneligt antal gånger, och vi är många som på samma sätt som jag ständigt inspirerats av våra möten med honom, inför beställningar av verk och inför framföranden av dem. En ovärderlig ledstjärna vid alla dessa tillfällen var ordet ”förtroende”. Som kollega och vän utstrålade han en fullständig tillit till att interpreten skulle komma att fullfölja intentionerna i partituret på allra bästa sätt. Dock en uppgift under ansvar; för mitt inre kan jag fortfarande höra Sven-Davids lugna röst kommentera vissa metronomanvisningar i noterna: ”Ja, jag vet att fjärdedel = 28 är alldeles för långsamt på det stället och att fjärdedel = 200 är alldeles på tok för snabbt, det är mest en fråga om inriktning, så vad du än väljer, blir det säkert bra”. Eller, på tal om ett förmodat tryckfel i partituret: ”Jag kommer inte ihåg om det ska vara fiss där, men din gissning är lika god som min”.

I maj 2020 kommer uruppförandet av Sandströms stora verk för kör och orkester, Te Deum, att äga rum i Berlin. Inför detta känns det lika ovant, som förkrossande ensamt, att inte kunna ringa Sven-David och diskutera och rådfråga honom om interpretationen av verket – samt få känna hans gränslösa support inför framförandet.

Sven-David bar med sig intrycken från barndomens frikyrkliga miljö genom hela livet, tankar som han ständigt bearbetade. Detta var naturligtvis orsaken till att han ägnade så mycket tid och intresse för komponerandet av kyrkomusik. Liksom sin stora förebild, Johann Sebastian Bach, skrev Sven-David – utöver de stora verken med samma titlar som Bachs - ny musik till kyrkoårets samtliga söndagar under tre årgångar.

Om Bach sade Sven-David: ”Han är stjärnan som man kan lyssna på, som man kan luta sig mot och som man kan vara säker med.” Många av oss som hade förmånen att känna Sven-David skulle kunna säga något liknande om honom.

Sven-David var oerhört kreativ och snabb i sitt komponerande och sina övriga verksamheter hela sitt yrkesverksamma liv och långt in under sjukdomsperioden. Han spelade in sitt Sommarprogram i maj och medverkade i inspelningen av ett dokumentärprogram för Sveriges Radio om Rekviet under våren och komponerade dagligen – liksom alltid med blyertspenna och papper – ända fram till slutet av sin levnad.

Endast ett par dagar före sin död fick Sven-David motta beskedet om att han tilldelats det helt nyinstiftade Kungl. Musikaliska akademiens Tonsättarpris. Trots sitt tillstånd av utmattning och kraftlöshet, gick hans lycka över detta pris inte att ta miste på.

Sven-David Sandström invaldes i vår akademi 1983 som ledamot nummer 845. 

Stefan Parkman

2018

2017

HARALD THEDÉEN

Professorn och violinisten Harald Thedéen avled den 2 december 2017. Han föddes i Nyköping 1923 och växte upp i Härnösand. Han studerade vid Musikhögskolan för Charles Barkel, och även i Bryssel för Arthur Grumiaux. Han var mångårig medlem av Kungliga Filharmonikerna, professor vid Kungliga Musikhögskolan, ordförande i Svenska stråklärarförbundet (SSF) och mycket, mycket annat.

Beskedet om Haralds bortgång var knappast oväntat, vilket inte betyder att tomheten och sorgen är mindre påtaglig. Dock lever de ljusa minnena av honom, och nog kan man säga att han hade ett enormt rikt och fullödigt 94-årigt liv i musikens tjänst, med hustru Gunnel och de fyra sönerna som bas i tillvaron. Harald var en genuint varm och generös person, man kunde vända sig till honom i vilken situation som helst för att få råd. Han var så mycket mer än en lärare: en mentor, en extra-farfar. Han var full av historier, med djupa bottnar, som gjorde stort intryck på oss ungdomar. Med Harald som guru i våra liv lärde vi oss inte bara att spela fiol, utan faktiskt vad det innebär att vara människa.

Att beskriva hans pedagogiska talang är svårt, men som jag ser det var en av styrkorna att han, när han såg att en student kunde arbeta självständigt och hade egna starka konstnärliga idéer, så att säga ”lät den hållas”. Harald tryckte aldrig på sin egen uppfattning – hans undervisning var helt anpassad till den enskilda elevens behov. Han var också en mästare i att se ens personlighet och hur långt han kunde gå i sin kritik. Ett lysande pedagogiskt grepp. Jag minns när jag en gång hade gjort ett mindre lyckat framträdande vid en elevkonsert på Musikhögskolan. Dagen efteråt hade vi lektion och han inledde med orden ”Du spelade INTE bra igår!!!” (vilket var helt sant). Inte roligt att höra, men han visste mycket väl att jag kunde handskas med kritiken och att den skulle få rätt effekt. Jag stängde in mig, övade långsamt och metodiskt, och ett par dagar senare spelade jag samma stycke betydligt bättre vid en viktig stipendieprovspelning.

Harald var en arbetsnarkoman av stora mått. När jag började för honom på Musikhögskolan hade han precis gått i pension från sin tjänst i Filharmonikerna. Hur han fick ihop sitt liv när han även hade denna tjänst begriper jag inte. Det berättas om hur han kunde ge en lektion före dagens orkesterrepetition, för att efter densamma hasta till Musikhögskolan för tre-fyra lektioner till... Lägg därtill hans omtalade sommarkurser på Biskops-Arnö,jury-uppdragen vid akademien, Järnåkerstiftelsens styrelse, ordförandeskapet i SSF, privatelever och mycket annat…

Men ofattbart nog lyckades han alltid stänga ute denna ständiga stress från lektionsrummet. Därinne rådde alltid lugn, och jag har svårt att tänka mig att han någonsin avslutade en lektion på utsatt tid.

En av de mest fascinerande aspekterna av Harald var hans stora bildning. Han var en äkta renässansmänniska och visade alltid på paralleller med andra konstarter. Han hade studerat måleri för Isaac Grünewald, och tog oss med både till Nationalmuseum och Moderna museet. Möjligen hade han inte alltid total förståelse för den modernaste konsten. En underbar episod upplevde jag en gång på Prins Eugens Waldemarsudde, då han gick fram och med foten föste undan ett hopprep som låg i en hög på golvet. Personalen blev inte glad – det visade sig att det var en installation…

Haralds sista år förmörkades av den stroke som drabbade honom år 2005 och berövade honom talförmågan. Trots detta var han vid gott mod när man hälsade på honom och han var alltid oerhört glad över att se sina gamla elever. Glimten i ögat fanns kvar. Han älskade sina elever och vi älskade honom.

1984 invaldes Harald Thedéen som ledamot av akademien. 

Patrik Ringborg

2016

GEORG RAYMOND

Violinisten, konsertmästaren Georg Raymond avled den 13 december 2015. Han hade belgiska rötter, var född i Bryssel den 25 januari 1922. Vid två års ålder kom han till Sverige, där han växte upp. Senare återvände han till Belgien för musikstudier. I violinklassen vid Musikkonservatoriet i Bryssel tog han examen i violin 1945, kammarmusikklassen 1947, båda examina med ”Premier Prix”. Han var konsertmästare i konservatoriets studentorkester och blev efter studierna under ett par år lärarassistent.

År 1951 kom Georg Raymond genom familjens vän Claude Génetay tillbaka till Sverige, där han blev konsertmästare i Örebro Orkesterförening. Gästande musiker från Norrköping och inte minst kapellmästaren i Norrköping, Heinz Freudenthal, uppmärksammade hans skicklighet och såg till att han 1955 anställdes som konsertmästare i Norrköpings symfoniorkester. På denna position blev han sedan kvar i 30 år, tills han med överansträngd axel lämnade konsertmästarrollen vid utgången av 1985.

När Raymond kom till Norrköping 1955 bestod orkestern av 30 musiker och konserterade i Norrköpings Hörsal, så som den gjort ända sedan sin start 1914. Då han tre decennier senare lämnade podiet ägde konserterna fortfarande rum i Hörsalen, men orkestern hade nu börjat växa kraftigt och var på väg upp mot dagens status som en av Nordens främsta symfoniorkestrar, därtill i ett nybyggt, förnämligt konserthus. För den starka kvalitativa utveckling som samtidigt ägde rum var Georg Raymond med sitt stora kunnande och sin långa erfarenhet som konsertmästare en betydelsefull faktor. Medan chefdirigenter växlade var han den sammanbindande konstnärliga kraften. Med sin ljusa, fasta violinton och sitt tydliga ledarskap var han en ledfyr för orkesterns medlemmar, och han torde ha medverkat vid så gott som samtliga konserter under alla sina år som konsertmästare i Norrköping.

Sitt första soloframträdande med orkestern gjorde han när han 1956 spelade Brahms dubbelkonsert tillsammans med orkesterns solsocellist Tore Kyndel. Därefter hade han under i det närmaste varje säsong fram till 1980 en eller flera solouppgifter i konserter av Prokofiev, Chatjaturian, Vivaldi, Mozart, Aulin med flera. Georg Raymond var starkt intresserad av svensk 1900-talsmusik och spelade bland annat verk av Rosenberg, Rangström, Carlstedt och Karl-Erik Welin.

En stor insats för kammarmusiken gjorde Georg Raymond som primarie i den av honom skapade Norrköpingskvartetten. Under 1960- och 70-talen framträdde denna högklassiga stråkkvartett inte bara i Norrköping utan också på andra orter i landet. Den gjorde dessutom många radioprogram. År 1970 spelade man in en LP med kvartetter av Jan Carlstedt, Hans Eklund, Maurice Karkoff och Bo Linde. Deras inspelning av Eklunds tredje stråkkvartett finns också på en cd från 1988 med musik enbart av denne tonsättare. Raymond hade höga mål för kvartetten och starka krav på sina medspelare. Det berättas att ensemblen träffades för att öva tillsammans klockan åtta på mornarna, före orkesterrepetitionerna.

Under 1960-talet bildade och ledde Georg Raymond också en större ensemble, Norrköpings kammarorkester. Han stod själv för allt instuderingsarbete och ledde vid konserterna orkestern från konsertmästarpulten. Man turnerade till olika orter i Östergötland och spelade bland annat Corelli, Vivaldi, Bartók och Hindermith.

Ytterligare ett intressant initiativ tog Georg Raymond genom att några år under tidigt 1970-tal arbeta med ensemblen Grupp fem – fem av orkesterns musiker som gav en konsert om året med enbart improvisationer!

Georg Raymonds insatser för svenskt musikliv bedrevs till största delen utanför landets tre största städer. Hans gärning visar hur mycket en enskild framstående musiker kan betyda för den region där han är verksam. Georg Raymond invaldes 1973 i denna akademi.

Bengt Olof Engström

PIERRE BOULEZ

Den 5 januari avled tonsättaren, skriftställaren, dirigenten, pianisten och institutionsbyggaren Pierre Boulez i en ålder av 90 år.

Född 1925 i närheten av Lyon kom han i sena tonåren till Paris och dess konservatorium där han bland annat kom att studera för Olivier Messiaen, något som blev livsavgörande. Hos den senare mötte han det utomeuropeiska, icke-västerländska sättet att tänka i musik och konfronterades med andra sätt att gruppera skalor och andra sätt att tänka rytmiskt.

En annan lärdom som den utomeuropeiska musiken gav var de klanger, närmare bestämt klangfärger som alstras av slagverksinstrument vilka dåförtiden kunde upplevas som främmande kroppar inom en traditionell orkester eller ensemble. Andra erfarenheter var mötet med den nya wienskolan och dess musiktänkande, det vill säga Schönberg, Berg och Webern vilket kunde ha sina risker i det av Nazityskland ockuperade Paris, givet inställningen till så kallad ”entartete Kunst”. Alla dessa influenser blev byggstenar i det bestämda avvisandet av de traditionella värden som upplevdes som korrumperade liksom hela den värld som släppt fram nazismen.

Samtidigt med sina studier kom Boulez i kontakt med teaterparet Jean-Louis och Madeleine Barrault och engagerades av dem att komponera och leda musikinslagen i deras föreställningar. Mycket snart utvecklades denna aktivitet till självständiga musikaliska evenemang där Boulez’ dirigentkarriär grundlades och där han kunde lägga tyngdpunkten på framföranden av egen och andras musik. Redan där grundlades det växelbruk som blivit ett utmärkande drag i Boulez’ karriär: dialogen mellan komponerande och dirigerande av de egna verken, något som innehåller både autentisk presentation och revidering.

Hittills har vi uppehållit oss vid Boulez’ 50- och 60-tal men nu är tiden mogen för oss – och honom – att göra språnget ut i den internationella musikvärlden med dess namnkunniga orkestrar och dirigenter och dess fokusering på den gängse repertoaren. Boulez blev en eftersökt dirigent med egna programidéer som inte alltid föll publiken i smaken. Sålunda fokuserade han på förutom egen musik också på modernismens klassiker såsom Stravinskij, Bartók, Schönberg och dennes elever men också på fransk tradition med namn som Debussy och Messiaen. Lite mer överraskande uppträdde han flera gånger i Bayreuth och då inte minst vid hundraårsminnet av det första festspelet med en nyinstudering av Nibelungens ring. Vad han däremot aldrig dirigerade var Tjajkov-skij, Hindemith och Sjostakovitj.

Boulez’ värld är inte bara att få musik att klinga och låta det inre landskapet manifestera sig i tontankar. Den är också i hög grad ett arbete med att skapa materiella förutsättningar för bägge dessa aspekter, kort sagt att bygga institutioner. I kraft av sin kompetens och därmed trovärdighet lyckades han intressera både presidenter och andra politiker för skapandet av Institut de Recherche et de Coordination Acoustique-Musique, i dagligt tal förkortat IRCAM. I stora drag är dess uppgift att underlätta för tonsättare och vetenskapsmän att finna nya vägar för musikskapande med anlitande av de modernaste medel såsom högtalare, datorer, konstruktion av nya instrument med mera.

En kort sammanfattning av Boulez livsverk skulle kunna se ut så här: musiken är större än dess olika delar, varje aktivitet måste ingå i en större helhet som i sin tur reflekterar de mest framtidsdräktiga, ja utopiska dragen inom samhället.

Pierre Boulez blev 1965 utländsk ledamot av denna akademi.

Gunnar Bucht

NIKOLAUS HARNONCOURT

Lördagen 5 mars 2016 gick Nikolaus Harnoncourt ur tiden vid en ålder av 86 år. Med honom har vi förlorat en stor gestalt i vårt musikliv. Hans lysande musikerskap i rollerna som cellist och dirigent hade många spännande ingredienser, där kanske främst hans lidelsefulla inlevelse i den gestaltning han i stunden befann sig i satte starka avtryck hos både medmusiker och publik. Han tilldelades Erasmuspriset år 1980 och Polarpriset år 1994. Den intresserade läsaren hänvisas till hans böcker, där han omfattande dokumenterat många av sina tankegångar i texter, vars intelligenta skärpa och bakomliggande bildning är imponerande.

Sin bok Musik als Klangrede inleder han med sitt tacktal för det honom tilldelade Erasmuspriset 1980. Texten börjar sålunda (min översättning): ”Från medeltiden till franska revolutionen hörde musiken till grundpelarna i vår kultur, i vårt liv. Att förstå den hörde till allmänbildningen. Idag har musiken blivit till blott och bart ett ornament för att garnera tomma kvällar med opera- eller konsertbesök, för att framställa offentlig festlighet eller också för att genom radion fördriva eller liva upp den husliga ensamhetens tystnad. Så har det paradoxala inträffat, att vi idag kvantitativt har mer musik än någonsin förr – ja närapå utan paus – men att den nästan inte betyder något mer för vårt liv: en trivsam liten utsmyckning!”

Ett ledmotiv i Nikolaus Harnoncourt musiksyn var således oron för att musikens komplexa kvaliteter skulle reduceras ner till enbart det vackra, estetiska och underhållande, medan det dramatiska, berörande och uppslitande skulle drunkna i de överväldigande kvantiteterna musik, som idag översköljer oss. Hans arbete med att tackla detta problem har kanske yttrat sig tydligast i hans arbete med historisk musik, en term han definierar som musik av icke längre levande tonsättare. Det komplexa begreppet uppförandepraxis har av honom effektivt tvättats rent från 1970-talets dogmatiska syn på musikaliskt källmaterial, där man såg detta som facit för en oreflekterad interpretation av denna repertoar. Han har i stället bidragit till att få uppförandepraxis att fungera som en kunskapskälla, i vilken musikern finner ett bredare och djupare underlag som grund för sina egna konstnärliga beslut. Detta synsätt har lett dagens musikliv till ett betydligt mer mångskiftande utbud av personliga tolkningar.

I sitt praktiska arbete har Nikolaus Harnoncourt företagit en spännande vandring genom musikhistorien. Han började med barocken, där hans egen 1953 grundade ensemble Concentus Musicus Wien blev ett viktigt verktyg i arbetet med historiska
instrument. Från Monteverdi har tidsresan sedan fortsatt framåt med, bland många andra tonsättare, Bach, Mozart, Beethoven, Schubert, Brahms, Bruckner, Bartók och Alban Berg. I detta koncept har han kunnat lotsa oss genom musikhistorien i dess egen tidsriktning, och därigenom även bidragit till en imponerande utveckling av de historiska instrumenten och musikernas skicklighet i hanteringen av dem.

Nikolaus Harnoncourt invaldes i vår akademi 1983.

Clas Pehrsson

SIR PETER MAXWELL DAVIES

Sir Peter Maxwell Davies avled den 14 mars 2016 vid 81 års ålder i sitt hem på Orkneyöarna och lämnar efter sig en rik produktion. Han etablerade sig som en av sin generations främsta modernister och breddade sitt tonspråk efter att ha bosatt sig på Orkneyöarna. Han var en socialt engagerad tonsättare som undervisade och var mån om att arbeta med barn och ungdomar.

Davies föddes 1934 i Salford vid Manchester och började tidigt att komponera. Han studerade vid the Royal Northern College of Music, där han vara studiekamrat med bland andra Harrison Birtwistle, vidare i Rom för Petrassi samt i Princeton för Milton Babbit och Roger Sessions.

1967 bildade han och Harrison Birtwistle ensemblen Pierrot Players, senare The Fires of London, för vilken han skrev en rad verk, däribland Eight Songs for a Mad King 1969, ett halsbrytande porträtt av en galen kung George iii, gestaltat med extrem vokal virtuositet i en chockerande, parodisk stil som korsar gatuteater med avantgardemodernism. Verket skrevs för röstkonstnären Roy Hart utan tanke på att andra någonsin skulle kunna göra rollen. Trots detta har det blivit en modern klassiker. I Sverige har rollen framförts av flera sångare, särskilt Olle Persson har sedan 1990 gjort den åtskilliga gånger, åter aktuell hösten 2016.

Peter Maxwell Davies är mest känd för sin musikdramatik. Redan 1956 skisserade han librettot och de första musikaliska idéerna för en opera om 1500-tals-tonsättaren John Taverner. Tolv år senare var operan färdig. Den bygger på autentiska brev och dokument, men även musik av Taverner, och handlar om när tonsättaren under reformationen anklagas för kätteri, räddas och slutligen själv blir domare.

1971 flyttade Davies till Orkneyöarna. Musiken påverkades, han tonade ner det avantgardistiska, och knöt an till traditionen och bygden. Kammaroperan the Martyrdom of St Magnus från 1976, markerar banden med befolkningen på Orkneyöarna och den kultur som finns där.

The Lighthouse från 1979 är hans mest spelade opera. Den liknar en kriminalhistoria och utgår från en verklig och mystisk händelse: fyrväktarna på Flannan Islands är spålöst försvunna. Operan anses vara hans mest effektiva verk. Den avlägset belägna fyren slocknade förresten under premiären.

Davies trodde på tonsättarens sociala ansvar och på musiken som en social kraft. Han undervisade på the Royal Academy of Music, ledde Dartington Summer School, startade en sommarkurs på Orkneyöarna och initierade projekt för unga skotska tonsättare. Hans sista stora verk,the Hogboon (op. 335), är en opera för barn som uruppförs av barn tillsammans med the London Symphony Orchestra och Simon Rattle under 2016.

Vi som studerade komposition på Ackis 1984 fick själva uppleva Peter Maxwell Davies intresse för unga tonsättare. Taverner och Fyren gavs samtidigt på Operan, han var i Stockholms och ville träffa oss under informella former. En minnesvärd kväll kom han på besök i sällskap med den brittiska kulturattachén och en låda vin.

Peter Maxwell Davies adlades 1987. 2004-14 innehade han ämbetet Master of Queen’s Music, 2014 tilldelades han the Royal Philharmonic Society Gold Medal. I samband med firandet av hans 80-årsdag samma år uruppfördes hans 10:e symfoni, komponerad huvudsakligen på the University College Hospital i London, där han behandlades för leukemi.

Sir Peter Maxwell Davies blev utländsk ledamot av vår akademi 1993.

Henrik Strindberg

BO JOHANSSON

Kördirigenten, pedagogen och inspiratören Bo Johansson har gått bort. Han avled stilla i sömnen natten den 10:e maj. Bo, alltid kallad Bosse, var verksam in i det sista. Veckan innan kom han hem från Neerpelt i Belgien, där han varit jurymedlem i en körtävling. Han var som alltid upplivad och glad när han befann sig i körsammanhang och ville berätta och diskutera.

Det är en centralgestalt, ett nav och en förnyare inom svenskt körliv som gått bort. Hans påverkan inom hela vårt musikliv har varit och kommer fortsatt att vara enormt, då han under sina nästan 40 år som pedagog och körledare vid Adolf Fredriks Musikklasser undervisat drygt 4000 elever. Många är idag professionella musiker; instrumentalister och sångare, andra återfinns inom vårt fantastiskt rika amatörkörliv.

Adolf Fredriks Flickkör grundade Bosse 1972 och ledde den sedan i 38 år. Kören blev snabbt en topp-ensemble, känd för sin speciella klang och kreativa programsättning. Bosse och kören fick tidigt internationellt rykte, i början genom körtävlingar, något de snart slutade med eftersom de med Bosses ord ”alltid kom bättre än tvåa”. De blev istället inbjuden kör till symposier, konvent, och turnéer världen över, bland annat var de som första europeiska barnkör inbjuden till Kina 1998.

En konsert med Adolf Fredriks flickkör var alltid en upplevelse. Den var alltid konstnärligt intressant, utförd med briljans och den hade alltid charm. Den charmen utgick från Bosse! Med 42 underbara och begåvade flickor är detta kanske inte så svårt tänker ni, men en kör är alltid oerhört präglad på sin ledare. En spegel.

En konsert var som sagt en upplevelse, likaså en repetition, där Bosse alltid lockade fram nya påhittiga sätt att angripa svårigheter. Ja, till och med uppsjungningsövningarna var ett äventyr: De syftade alltid till att frigöra, både individen och det sångliga. Cluster, sjunga egen tonart, eget tempo, stå ansikte mot ansikte med en körkompis i stället för i vanlig köruppställning med mera. Bosse ville ha en kör av starka individer. Den sociala gemenskapen och det individuella är båda grunden till en bra kör. Dessutom ledde övningarna direkt in till den nya konstmusiken, som var Bosses stora intresse. Hans recept för att skapa en bra kör var: 1. Man väljer bra repetoar. ”Den goda musiken” utvecklar en kör. 2. Man samarbetar med begåvade tonsättare som tvingar oss till nya och spännande upptäckter. Tonsättare som ibland får oss att göra det omöjliga, hitta nya klanger och uttrycksmedel; från viskningar till rop.

Bosse är upphov till att mycket musik skrivits! Hans nyfikenhet och uppmuntran inspirerade många tonsättare. Och han förde alltid ut svensk konstmusik på den internationella scenen; på konserter, masterclasses, på konvent, där han ofta ledde många sångare. Det var inga problem. Bosse nådde alltid fram till varje sångare med sin speciella förmåga till kontakt, sin speciella förmåga att locka fram det bästa hos var och en och tillsammans.

Käre Bosse, det blir lite tråkigare här på jorden utan dig, det blir det. Vi är många som sörjer, men mitt i sorgen finns också en stor glädje över vad vi fick vara med om genom dig. Tack.

Bo Johansson blev ledamot av denna akademi 1999.

Karin Rehnkvist

EINOJUHANI RAUTAVAARA

Om ett berömt ögonblick i Jean Sibelius femte symfoni brukar det sägas att en svanflocks läten inspirerat till temat. I stället för att som så många tidigare generationer av finska tonsättare stanna i Sibelius skugga tog Einojuhani Rautavaara ett steg till, ut i ljuset. I Cantus Arcticus från 1972 lät han den fulla orkesterklangen kombineras med fågelsång, inspelad ute i nordliga kärrmarkerna. Det skulle bli ett av hans mest berömda verk, ursprungligen en promotionskantat för Uleåborgs universitet, men till skillnad från flertalet kompositioner skrivna för liknande tillfällen fick Rautavaaras musik egna vingar. Redan 1975 blev han utländsk ledamot av vår akademi.

Den 27 juli i år avled Rautavaara i Helsingfors efter en sjukdomsperiod som sträcker sig ända tillbaka till 2008. Han föddes i samma stad den 9 oktober 1928 och var därför vid sin död en nestor i den finska musiken. 1957 tog han sin examen på Sibeliusakademien efter studier för bland andra Aarre Merikanto, men redan dessförinnan hade han vunnit musiktävlingen Thor Johnson Contest 1954 med A Requiem in Our Time. Det ledde honom till ett stipendium, påskyndat av just Sibelius, vid Juillard School i New York där han han fick lektioner av Vincent Persichetti, men därutöver tog han också tog lektioner för Roger Sessions och Aaron Copland.

Själv kom Rautavaara att bli en av efterkrigstidens mest framstående lärare vid Sibeliusakademien, professor från 1976 till 1990. Bland eleverna finns namn som Esa-Pekka Salonen, Kalevi Aho och Magnus Lindberg.

Som tonsättare tillhörde Rautavaara dem som förändrades med tidens gång. Han var neoklassicist, men också en av de tidigaste finska tonsättarna att ta sig an serialismen samtidigt som han på 70-talet blev nyromantiker.

Det skulle bli sju operor och åtta symfonier, för att inte tala om solokonserterna och kammaroperorna. Men honom förunnades också det internationella genombrottet. Den sjunde symfonin, Angel of Light från 1994, kanske inte blev en finsk motsvarighet till Henryk Góreckis tredje symfoni men kunde med sin blandning av religiositet och landskapsklang attrahera vida lyssnarkretsar
över världen. Läser man minnesorden över Rautavaara i finländsk press kan man ana en viss ironi över hans framgångar. Han fick ett finländskt skivbolag att gå riktigt bra. Det kan bara betyda att framgången var att ta på allvar. Han blev den mest spelade finske tonsättaren efter den evige Sibelius.

Jag fick själv vara med om uruppförandet i Finland av en av hans operor, Aleksis Kivi, under en av festivalerna på Nyslott, den 1997. Det var, får jag erkänna, en erfarenhet av att lära känna något främmande. Men det som då stod klart var att det kan vara just så något egenartat formuleras. Ett av de omtalande avfallen från Rautavaaras klass var när Magnus Lindberg istället valde Paavo Heininens mer renodlat modernistiska linje. Det talas om det ännu. Rautavaara valde en annan väg, och den gick i ängelns tecken.

Erik Wallrup

2015

GUSTAF SJÖKVIST

Gustaf Sjökvist, lämnade oss hastigt, vårvintern 2015. Det blev hastigt, för vi räknade alla med att denne kämpe skulle klara sin sjukdoms resa och alltid vara där. Han som lätt klarade av flera uppdrag samma dag, som trots trötthet alltid var närvarande och gjorde allt med noggrannhet. Hans person var musik, och musiken bar honom genom livet, och med dess inneboende styrka hjälpte den honom att hantera sin sjukdom under de många år han fick leva med den.

Han föddes den 7 december 1943 i Varberg. Denna födelsedag firades ofta i Storkyrkans sakristia under Messiaskonserterna eftersom han oftast arbetade på sin födelsedag. Han växte upp i en musikerfamilj i Hälsingland. Hans far var kantor, men hans första möte med musiken, skulle bli jazzen. Gustaf – en man med många namn; vän, mentor, kollega, dirigent, professor, den kloke, rådgivaren. Men även med mycket humor, bus och underfundighet, gärna när man inte var beredd, och alltid med en vänlig glimt i ögat.

Under sina tidiga år i Storkyrkan bjöd Gustaf in jazzmusiken och ville införliva den i kyrkorummet. Gustaf kom att arbeta med många av de främsta jazzmusikerna och de skulle följa honom genom hans karriär. Georg Riedel, Jan Johansson, Putte Wickman, Arne Domnérus var några av dem som han samarbetade med. Olle Adolphson blev en annan sångare och tonsättare som kom att betyda mycket för Gustaf och ofta möttes de vid konserter och inspelningar tillsammans med Gustafs kör. Dirigenter som Eric Ericson och Herbert Blomstedt kom att bli förebilder och kollegor.

Vi minns hans många år i Storkyrkan, med bland annat Händels Messias, kungabegravning, kungabröllop, dop och vigslar, konserter för behövande, ja listan är lång, mycket lång, och med en stor palett målade han sin musikaliska värld. Han var en engagerad person i sin gärning och den genuina kvalitén var sig alltid lik oavsett om det gällde en begravning eller en stor konsert. 44 år skulle Gustaf ge till Storkyrkan, den blev en fast punkt där hans gärning kunde få plats. Storkyrkans kör följde honom under alla år och spelade en betydande roll vid alla högmässor, nyskriven musik och konserter, och alltid med en hög kvalité i sina framträdanden.

I projektet nyskriven kyrkomusik för hela kyrkoåret sammarbetade Gustaf med SvenDavid Sandström. Det skulle komma att bli ett 70-tal stycken för hela kyrkoåret. Att införliva nyskriven kyrkomusik var något som Gustaf ständigt arbetade för. I detta kom han tidigt att nära sammarbeta med tonsättare som Ingvar Lidholm, Lars Edlund, Eskil Hemberg och Sven-Erik Bäck för att nämna några. Det följde den naturliga delen av Gustafs strävan; att ständigt förnya, så att det nya blev tradition och igenkännande, och knöt samman det gamla med nuet in i det nya.

Gustaf var som ett nav, han knöt samman musiker och sångare, tonsättare och arrangörer. Han var en sann visionär, och hans kontakter med tonsättare om ny musik, och musik i funktion, var ständigt närvarande. Han ville beröra med musiken och bli berörd. Han ville nå människor med just musiken, där det talade ordet tar slut. Det var Gustafs vision och uppgift.

Han var biträdande domkyrkoorganist i Storkyrkan i Stockholm 1967–1981 och dess domkyrkoorganist 1981–2011. 2000 utnämndes han till Hovorganist. 1991 utnämndes han till professor. Han erhöll Litteris et Artibus 1998.

Det blev många gästspel vid orkestrar och körer, i hela världen. En flitigt anlitad musiker och dirigent var han, och aldrig främmande för det nya. Det är snudd på omöjligt att räkna upp alla de platser, turnéer, konserter, skiv-, radio- och TV-inspelningar, som Gustaf hann med. Nämnas bör hans samarbete med Radiokören i München, som skulle bli långt och kärt. Han var chef för Radiokören mellan åren 1986-1994. Gustaf Sjökvists kammarkör bildades 1994. Gustaf Sjökvist var ledamot av Kungliga Musikaliska akademien sedan 1988 och dess preses sedan 2012.

Det tomrum som Du, Gustaf lämnar efter dig är stort, fyllt med minnen av djupa tolkningar i stor musik, genom din bredd som musiker och människa, i stilar, möten och vänskap. Jag minns all den glädje du gav, alla skratt och finurliga blickar under konserter, nya projekt och idéer. Just lusten att väcka till skratt och viljan att driva musiken till nya höjder, blir mitt minne, av en, för oss alla, mycket kär vän. Gustaf blev 71 år gammal och lämnade oss den 15 februari 2015. Hans begravning ägde rum i Storkyrkan den 7 mars. Över 800 gäster kom för ett sista farväl, omfamnat av musik och ord, hand i hand.

Så som Gustaf själv sa, att där orden tar slut tar musiken vid, och den finns kvar för att beskriva den saknad, du Gustaf lämnade oss med. Tack Gustaf!

Karl-Magnus Fredriksson

TOMAS TRANSTRÖMER

Den 26 mars i år avled poeten och Nobelpristagaren Tomas Tranströmer. Han föddes i Stockholm den 15 april 1931 och växte upp på Folkungagatan på Södermalm. Under gymnasieåren väcktes hans intresse för poesi och vid debuten, som 23-åring, häpnades kritikerna även hans mognad och samstämmighet med tiden. Hans 17 dikter från 1954 har blivit en klassiker. Han utbildade sig till psykolog, ett yrke som han utövade parallellt med sitt författarskap under de 35 år som han och familjen bodde i Västerås.

Hans koncentrerade diktsamlingar utkom med jämna mellanrum: vart fjärde år, och under 60 och 70-talen växte också hans internationella kontaktyta. Han översattes över hela världen. Idag finns hans dikter på över femtio språk. Hans unika ställning som poet i världslitteraturen ledde fram till att han 2011 tilldelades Nobelpriset i litteratur.

Och mitt i denna stora litterära gärning finns musiken. Ibland dolt som beskrivningar av ljud och klanger, ibland uppenbart i direkta skildringar av musikaliska möten av olika slag. Musiken som del av poesin är ett av hans tydligaste signum. Tomas Tranströmer var pianist, en duktig pianist med en stor begåvning för att spela a vista. Ett stående inslag vid hans många utlandsresor var därför att hitta nya pianonoter av de mest udda och bortglömda nationella tonsättarna. Hans bildning på området var imponerande.

Så många av hans mest kända dikter lutar sig mot musikaliska upplevelser. Känslan av lätthet och ljus efter ett kärleksmöte ger han titeln C-dur. På ett annat ställe heter det: ”Jag spelar Haydn efter en svart dag och känner en enkel värme i mina händer.” När han betraktar New Yorks skyline pendlar bilden mellan det galaktiska och det lilla i vetskapen om att några just då mitt i jättestaden spelar Schubert. Det klingar av klockor genom hans poesi, och hans sista stora diktsamling Sorgegondolen hämtar sin titel från Franz Liszt.

Bakom alla dessa direkta musikaliska associationer kan man också i hans arbetssätt skönja metoder som liknar en musikers. Tranströmer eftersträvar en exakthet som påminner om det som en tonsättare uppnår genom tydlig notation. Fraserna och orden mejslas fram i ett tidsödande detaljarbete, där varje skugga och nyans har betydelse. Vägen från den starka autentiska upplevelsen till återskapandet i dikten är lång, men resultatet av mödan resulterar alltid i en märkligt stark känsla av närvaro och spontanitet. Det blir lätt att dras in i hans bilder.

För egen del fångades jag av Tomas Tranströmer redan under mina gymnasieår, och tog i ungdomligt mod kontakt med honom, något som växte till en vänskap mellan oss. Så fort han kom till Stockholm för uppläsningar fanns jag där för att lyssna. Verkligen lyssna! För det fanns en så starkt nästan musikalisk närvaro i hans sätt att läsa sina dikter. Jag tror inte det undgått någon som hört honom. Nästan som hos en viola sjöng det genom hans sätt läsa.

Jag lovade mig själv tidigt att aldrig tonsätta Tomas Tranströmer. Det som skulle kunna tillföras musikaliskt till dikterna fanns ju redan där. Det behövdes ingen mer musik. Dock blev det så att jag svek mitt löfte. Jag har tonsatt Tranströmer, och alltså klåfingrat mig in i hans exakta och välavvägda värld. Jag är dock i gott sällskap. Ingen svensk poet i modern tid har tonsatts så mycket som Tomas Tranströmer.

När han efter en stroke 1990 förlorade stora delar av sin talförmåga fanns dock musiken ständigt nära honom. Och tonsättare från alla generationer fanns vid hans sida med nyskrivna verk för hans vänsterhand. En rehabiliteringsinsats från svenska tonsättare som saknar motstycke. Det klingade ständigt ny musik från Tranströmers flygel på Stigbergsgatan. Med ett gränslöst stöd från sin hustru Monica levde Tomas Tranströmer ett rikt liv med otaliga möten, resor och besök. Hans dikt lever nu vidare. Inte bara här hos oss i Sverige. Utan över hela världen.

Tomas Tranströmer blev hedersledamot i Kungliga Musikaliska akademien 2011.

Tomas Jennefelt

JOHN-EDWARD KELLY

John-Edward Kelly, föddes den 7 oktober 1958 i Fairfield, Kalifornien. Han studerade saxofonspel för den legendariska saxofonisten Sigurd Raschèr och blev tillfrågad att ta över hans plats i Raschèr Saxophone Quartet när Sigurd drog sig tillbaka. Där var John-Edward Kelly verksam 1981 - 1991 innan han valde att satsa fullt ut på sin karriär som solist och dirigent. Hans kollegor beskriver honom som en fenomenal saxofonist med en naturlig musikalitet och en stark närvaro i allt som han tog sig för. ”Den konstnärliga nivå han presterade kommer kanske aldrig att överträffas. Han har inspirerat generationer av unga klassiska saxofonister och internationellt framstående kompositörer över hela världen”.

Merparten av sitt yrkesverksamma liv tillbringade han i Europa där hans verksamhet som musiker tog honom till många av världens mest prestigefyllda konserthus och festivaler. Han kom att uruppföra inte mindre än 200 verk skrivna direkt till honom varav 30 av dessa var saxofonkonserter. John-Edward Kelly hade ett genuint intresse för svensk musik och kom att samarbeta med en rad svenska tonsättare. Miklos Maros, SvenDavid Sandström, Anders Eliasson, Jan Sandström Werner Wolf Glaser, Maurice Karkoff, Ingvar Karkoff är bara några av de kompositörer som kom att skriva för honom. 1999 blev han invald som utländsk ledamot i Kungl. Musikaliska akademien. Detta värderade han högt och det var något som han såg som en av de mest prestigefyllda utmärkelser som kunde ges till en musiker.

John-Edward Kelly var verksam som professor i nutida kammarmusik vid Robert Schumann Academy of Music i Düsseldorf 1996-2003 samt professor i saxofon och kammarmusik vid Norges Musikhögskola 2000-2005. Som lärare var han hundra procent hängiven sina elever och hade en enorm arbetskapacitet. De fick skriftliga omdömen i allt från musikhistoria, gehörslära, musikteori och solospel utifrån deras prestationer på lektionstimmarna även om dessa ämnen fanns på schemat utanför de individuella lek-tionerna. De beskriver honom som godhjärtad, omtänksam och känslofull.

Hans temperament kunde skifta snabbt, allt ifrån att vara rasande till överlycklig med glädjetårar i ögonen. Han missade aldrig att ringa för att gratulera dem på deras födelsedagar. En av hans elever berättar när John-Edward Kelly sent på kvällen på Musikhögskolan i Oslo ringde och frågade om han fortfarande var kvar på skolan, vilket han var. Kelly frågade om han ville komma upp på kontoret för att spela duetter. Skolan skulle just stänga och när säkerhetsvakten kom för att tömma skolan på folk betalade John-Edward vakten, med pengar ur egen ficka, för att hålla öppet några timmar till. Detta för att han skulle få musicera tillsammans med sin elev.

Kelly kom alltmer att koncentrera sig på dirigering. Han bildade 2005 den kritikerrosade Arcos Orchestra i New York vilken han var konstnärlig ledare för. Kellys programfilosofi för denna ensemble var samma som han haft under hela sin karriär, att framföra nutida musik samt äldre verk som av någon anledning fallit i glömska.

John-Edward Kelly gick bort alltför tidigt, endast 56 år gammal, den 12 februari 2015, i Florida. Vi är många som är honom djupt tacksamma för hans konstnärliga insatser som musiker, dirigent, pedagog och för många en god vän och inte minst för hans engagemang i vårt svenska musikliv.

Jörgen Pettersson

ELISIF LUNDÉN-BERGFELT

Mitt första möte med Elisif var sent 70-tal som stand in vid en triokonsert i Malmö. Andra gången jag spelade med henne var inför vår kommande skivinspelning för Musica Sveciae av Emil Sjögrens karaktärsstycken för violin och piano. Detta var 1985. Elisif tog sig an uppgiften med stor entusiasm – som hon alltid gjorde – hon var ju en äkta musikant med stark vilja och en brinnande energi. Detta genomsyrade hela hennes personlighet.

Efter ett intensivt repetitionspass (som för det mesta var i hennes och Ingemars vackra hem i Långedrag) var det dags för en stunds återhämtning i form av en stark kopp kaffe och kaka, med Elisifs målande beskrivning av sina personliga upplevelser av det göteborgska och svenska musiklivet som inramning. Vi kämpade på mot vårt gemensamma mål och under denna högintensiva period lärde jag också känna Emil Sjögrens färgrika och besjälade kammarmusik mycket tack vare Elisifs uttrycksfullt nyanserade spel.

Nu skulle många år passera innan vi återigen skulle förenas i kammarmusiken. Det var en ledamotskväll i november 1999 i Ledamotssalen på akademien. Jag kom resande med tåg denna mycket blåsiga dag från Helsingborg, flera timmar försenad men just i tid för att kunna genomföra en snabbrepetition före konserten. Huvudnumret var Cesar Franks Adursonat i sällskap med två av Tor Aulins Akvareller (Idyll och Humoresk) och två satser ur Jan Carlstedts sonat för soloviolin. Om jag inte minns fel så spelade Elisif också pianomusik av Stenhammar. Det blev en mycket lyckad kväll med uppskattande kollegor och ledamöter.

Sista gången vi spelade tillsammans var 2001 vid en recital i Stenhammarsalen. Det var ett stort och mäktigt program med Mozarts B-dursonat, Hilding Rosenbergs Svit i D-dur, Emil Sjögrens Poème och Cesar Francks A-dursonat. Detta är en av de få konserter som har etsat sig fast i mitt minne på ett alldeles speciellt sätt, av flera skäl. Här kommer några: Programmets tyngd. Vi spelade för ett utsålt hus. Känslan av kontroll och att allt sitter som det ska.

Elisif var mycket uppskattad i sin hemstad och detta var säkert en bidragande orsak till att Stenhammarsalen var utsåld denna kväll. Hon var en hängiven och stor musiker. Orädd och utåtriktad personlighet med glimten i ögat. En vän och kollega som man aldrig glömmer.

Christer Thorvaldsson

2014

GUNNAR LARSSON

Gunnar Larsson, som avled den 6 januari, var en av svensk musikhistorias ledande musikforskare och administratörer. Han studerade för vår förste professor i ämnet, Carl-Allan Moberg, vid Uppsala universitet och avlade fil. licentiatexamen 1961 med avhandlingen Studier i Rigas musikhistoria under polska tiden (1582-1621) och fortsatte forskning i baltisk musikhistoria och om svensk musik särskilt under 1500- och 1600-talen, med en rad uppsatser i skilda dithörande ämnen. Bland de många uppdragen kan nämnas sekreterare i föreningen Fylkingen för ny musik 1953-58, musikkonsulent inom ABF 1958-63, lärare vid institutionen för musikvetenskap vid Uppsala universitet 1963-66 och på Birkagårdens folkhögskola i Stockholm 1960-65 samt tjänsten som ständig sekreterare vid Kungl. Musikaliska akademien 1964-73. Därefter blev han chef för Musikmuseet 1973-81 och så åter till akademien som forskningssekreterare 1982-90. I en rad andra sammanhang hade han ledande funktioner, bland annat i Comité International des musées et collections d´ínstruments de musique från 1974, vice ordförande i Baltiska institutets styrelse från 1974 framöver och styrelseledamot i Nordiska samfundet för campanologi (om stora ”spelande” klockor). Han var också ledamot av Stockholms kulturnämnd, styrelsemedlem i Stockholms kommunala musikskolor och Stockholms konserthusstiftelse.

Jag har haft glädjen att samverka med Gunnar Larsson i en lång rad år och många sammanhang, bland annat som hans efterträdare vid akademien, och vid flera vidsträckta utlandsresor – alltifrån Ryssland långt öster om Moskva till Främre Orienten. En varm vänskap innebar också att vi, efter våra pensioneringar, träffades flitigt, särskilt vid 11-kaffe varje tisdag hemma hos Gunnar på Tomtebogatan, till fortsatta, lika fängslande tankeutbyten och projektplaneringar. Gunnar Larsson var en storslagen musikforskare och sant levande människa.

Gunnar Larsson blev ledamot av denna akademi 1969.

Hans Åstrand

ANNA LENA HOLM

Efter en längre tids sjukdom somnade Anna Lena Holm stilla och rofyllt in den 14 januari. Vi har saknat henne här under de år hon inte kunnat delta i våra sammankomster – hennes värme, vänlighet, spiritualitet och härliga humor. Så även på Musik- och teaterbiblioteket, där vi under decennier vant oss vid att vända oss till henne med allehanda frågor om den musik vi sökte, men som för oss var mer eller mindre dold. Med sin enastående kännedom om musikalierna var hon till ovärderlig hjälp som vägvisare och kunskapskälla för musiker såväl som forskare.

Musiken fanns redan tidigt med i Anna Lenas liv. Hon gick i Adolf Fredriks musikskola, sjöng i flera körer och sökte sig efter studenten till Uppsala Universitet, där hon studerade musikforskning för Ingmar Bengtsson och därtill litteraturhistoria och religionshistoria. Efter sin fil. kandexamen knöts hon 1966 till Musikaliska akademiens bibliotek (MAB) som assistent till Cari Johansson inom RISM-projektet – den väldiga, internationella källkatalogen över musikhandskrifter från tiden före 1800. Samtidigt arbetade Anna Lena också deltid som arkivassistent på Musikhistoriska museet. Den svenska RISM-sektionens primära katalogiseringsarbete avslutades 1977 och Cari Johansson gick då i pension. Sedan dess var Anna Lena ensam ansvarig för allt efterarbete med RISM-förteckningarna – med kompletteringar, revideringar och information. Hon lyckades därtill genom åren identifiera tonsättarna till en rad anonyma verk – nu som förste bibliotekarie vid MAB och som ansvarig för handskriftsavdelningen och raritetssamlingen. För Cari Johansson var RISM-projektet en livsuppgift, som hon grep sig an med yttersta noggrannhet. Anna Lena följde i hennes spår och hennes verksamhet ligger alltigenom på samma höga nivå, vilket inneburit att det svenska RISM-materialet vunnit hög internationell aktning. Både Cari och Anna Lena har därtill publicerat en rad artiklar kring det svenska källmaterialet i inhemska och utländska tidskrifter.

En central del av Anna Lenas verksamhet var under många år genomgången av Johan Helmich Romans musik – den stora Romansamlingen på MAB, men också spridda Romanverk i andra arkiv och samlingar. Av den svenska musikens fader fanns då – och finns fortfarande – skamligt få verk tillgängliga i notutgåvor. Och
fortfarande gällde Ingmar Bengtssons fråga ”Vad är Roman hos Roman?” – de svåra äkthetsproblemen kring de verk som tvivelaktigt tillskrivits Roman. Med sin banbrytande avhandling Johan Helmich Roman och hans instrumentalmusik hade Ingmar genomgripande klarlagt Romans instrumentala produktion med bland annat verkförteckning och klarläggning av äkthetsförhållanden. Hans planer och längtan var att efter pensioneringen kunna publicera ett motsvarande verk om Romans vokalmusik, något som han dessvärre inte hann med före sin alltför tidiga bortgång. Men han hade då redan tagit kontakt med Anders Lönn och Anna Lena, för att bland annat diskutera dispositionen, utformningen av tematisk förteckning och kommentarer till äkthetsproblemen och hade också lämnat över ett första utkast till detta verk.

Ingmar Bengtsson högaktade Anna Lena, hennes akribi och djupa kunnande, och han både rådgjorde och samarbetade ofta med henne. ”I detta sammanhang” – skrev han i sin artikel om Roman-forskningens läge – ”kan inte nog framhållas betydelsen av den svenska RISM-sektionens inventerings- och katalogiseringsarbete”.

Romans vokala produktion är stor och spelar en minst lika viktig roll som den instrumentala. Men vad gäller äkthetsbedömningarna har vokalmusiken varit något av en snårskog. Av de projekt som Ingmar inte hunnit avsluta bedömdes därför arbetet med en volym om Romans vokalmusik som det viktigaste. Självskriven som utgivare av den volymen var naturligtvis Anna Lena – med sin unika erfarenhet av källmaterialet, av dess proveniens, dess pikturer och vattenmärken med mera. Från början var volymen tänkt som en renskrift av Ingmars manusutkast, med vissa bearbetningar och tillägg. Men allteftersom arbetet fortskred förändrades inriktning och omfattning och den färdiga, tungt vägande volymen är i allt väsentligt ett verk av Anna Lena. Hon har gjort en minutiös genomgång av hela källmaterialet, vilket hon sedan utifrån sitt grundliga bibliografiska kunnande strukturerat och redovisat. De flesta av Ingmar Bengtssons obesvarade frågor kring vokalmusiken har också därigenom fått sitt svar.

Så kom Anna Lena att ägna all sin verksamma tid åt vårt musikarv, åt att lyfta fram och tillgängliggöra den musikens rikedom, som legat svåråtkomlig och ofta okänd i skilda arkiv och samlingar. Det gällde inte minst i arbetet med handboksvolymerna ”Musiken i Sverige” och i projektet ”Musica Sveciae”, där hennes förmåga att inte bara leta fram utan också granska och bedöma musikalierna till den musik som skulle finnas med på skivorna, var ovärderlig.

Man skulle önska att Anna Lena fått uppleva det projekt som akademien nu driver – ”Levande Musikarv”. Det var ju dit hon så helhjärtat och verkningsfullt strävade – att lyfta fram och levandegöra vårt musikaliska arv – att göra det möjligt att åter låta musiken klinga.

Anna Lena Holm blev ledamot av denna akademi 2003.

Anna Ivarsdotter

INGEMAR GABRIELSSON

När professor Ingemar Gabrielsson avled den 26 mars 2014, 92 år gammal, var det en av den svenska musikutbildningens främsta företrädare under 1900-talets andra hälft som lämnade oss. Under hans verksamhetstid undergick hela kulturlivet, inte minst musiklivet, och skolan stora förändringar. Han var en ledande gestalt i detta arbete.

Ingemar Gabrielsson var en framstående musiker. När han 1946 avlade sina musikhögskoleexamina var han stjärnan bland Alf Linders orgelelever, och han kunde nog ha blivit en betydande domkyrkoorganist. Men han valde en annan väg genom livet – att leda unga människors utbildning i musik. Hans egen pedagogiska förmåga var stor, den visade han på många sätt, inte minst som lärare vid folkskoleseminarium i Stockholm. Han undervisade också under många år i musik inom skolradion och han gav ut läroböcker, till exempel serien 1-, 2- och 3- Klang för grundskolan. Tillsammans med Alf Linder utgav han en bok om preludiering, den första som metodiskt tog upp improvisation.

Då Ingemar Gabrielsson 1956 tillträdde tjänsten som musikinspektör vid Stockholms skoldirektion, hade han framför sig två betydelsefulla utvecklingsprojekt. Först byggde han upp en effektiv konsulentverksamhet för stadens musiklärare, inte minst riktad till de många klasslärare på låg- och mellanstadiet som själva undervisade i musik. Jag arbetade själv tillsammans med honom och fick del av hans intressanta idéer och konkreta förslag.

Sedan tog han itu med stadens otillräckliga instrumentalundervisning för barn och ungdom. Med insikt och klokhet utredde Ingemar frågan åt Stockholms stad. Där hade man stort förtroende för honom, och han ledde sedan arbetet med att bygga upp Stockholms kommunala musikskola. Genom att anknyta till redan befintlig verksamhet i olika stadsdelar kunde man redan 1961 starta de första av musikskolans sammanlagt fem distrikt, och 1964 var musikskolan komplett. Med sin uppbyggnad och sitt breda pedagogiska arbete kom den att bli en mäktig förebild för andra kommuner i landet.

Vid sidan av sitt arbete inom Stockholms stad var Ingemar också expert åt dåvarande Skolöverstyrelsen (SÖ) i arbetet med 1969 års läroplan för grundskolan. Vid samma tid införde SÖ gymnasieinspektörer i olika ämnen, och Ingemar blev 1968 den förste gymnasieinspektören i ämnet musik.

År 1969 tog sig Ingemar Gabrielsson an nästa tunga uppdrag – som rektor för Kungl. Musikhögskolan. Under hans 18 år på denna post genomgick den högre musikutbildningen en djupgående förvandling och modernisering. Vi fick på 1970-talet ytterligare fem statliga musikhögskolor, och utifrån förslag av bland annat OMUSutredningen ägde ett stort arbete rum med nya studielinjer, samordnande av kursplaner, elevinflytande, samverkan med musiklivet etcetera. Det var en svår process, som även kom att influeras av allmänna kulturpolitiska aspekter i samband med den stora kulturpolitiska reformen 1974. I denna smältdegel var Ingemar Gabrielsson med sin erfarenhet, omdömesgillhet och
arbetsförmåga en ledande och sammanhållande kraft.

I Kungl. Musikaliska akademien var Ingemar styrelseledamot 1969-1991, varav vice preses 1983-1991. I sammanlagt 22 år deltog således Ingemar i ledningen av akademien arbete, där han hade stort inflytande på många områden. Inte minst ägnade han sig åt den omfattande stipendieverksamheten, som ju främst vänder sig till musikhögskolornas elever. Han medverkade till att stipendierna breddades såväl till de nya musikhögskolorna som till instrument utanför de traditionellt mest stipendierika. Han ville också hjälpa skolungdomar med en möjlig framtid som musiker, och på hans initiativ tillkom akademiens ungdomsstipendier. Det blev ett område där han var personligen aktiv ända fram tills han var nära 90 år. Musikaliska akademien var viktig för Ingemar, som sällan uteblev från en sammankomst.

Ingemar Gabrielsson hade en ovanlig förmåga att se långt, att tänka klart och att leda människor. Hans organisatoriska förmåga var stor och därtill ovanlig genom hans sätt att alltid tänka inifrån och ut. Hans egen musikersjäl förblev oanfrätt av de många administrativa uppdragen. I 55 år var han, vid sidan av allt annat, organist i Röda Korsets kapell. Ingemar var en varm, god och glad människa, han saknas mycket av vänner och kollegor.

Ingemar Gabrielsson blev ledamot av denna akademi 1966.

Bengt Olof Engström

ALICE BABS SJÖBLOM

Alice Babs Sjöblom, som avled den 11 februari, var i besittning av ett instrument som gav en bedräglig bild av sång och musicerande som något högst okomplicerat. I en tid som hyllar identifikationen med det medelmåttiga, där mycket av nöjesutbudet vill ge oss känslan av att ”det skulle kunna vara jag”, kan hennes musikförmedling framstå som något otidsenligt, ouppnåeligt och rent av obegripligt.

Hennes sång påverkade flera generationers syn på och känsla för musik och musicerande. Hon försåg oss med nya normer, men förmedlade en entusiasm som fick avståndet till normerna att för oss andra verka nästan överkomligt. Jag är inte främmande för att Alice spelat en viktig roll i det så kallade ”svenska musikundrets” framväxt.

Hildur Alice Nilsson föddes i Kalmar den 26 januari 1924, växte upp i Västervik och flyttade som 13-åring till Stockholm med sin mor och sina två yngre syskon, efter att sångpedagogen Lina Boldemann råkat höra Alice sjunga, och erbjudit sin assistans. Redan året därpå fick hon chansen att spela in pappa Jeans melodi Joddlarflickan i studion ”Din egen röst” som drevs av Dagmar Sandström, som även blev den som myntade namnet ”Babs”. Från vissa håll betraktades artistverksamheten som något opassande, och det krävdes ett artistnamn.

Att just Alice, den mest oskuldsfulla och sedligast tänkbara av artister, i samband med sitt stora genombrott 1940 med Swing it Magistern, beskylldes för att leda ungdomen i fördärv, och vars sång bland annat av dåvarande STIM-chefen beskrevs i ordalag som även i vår avtrubbade tid upplevs som grova, framstår i dag som en overklig ironi. Hon verkar dock själv ha gått tämligen oberörd ur kontroverserna.

När svensk jazz väckte stor uppståndelse och fick något av ett internationellt genombrott i Paris 1949, ingick Alice tillsammans med bland andra Arne Domnérus och Putte Wickman i den så kallade ”Parisorkestern”. Hon var det fullständigt självklara vokalistvalet – det skulle dröja många år innan en diskussion om saken kunde sägas bli relevant.

Efter ett ytterst intensivt 50-tal, och samarbeten med bland annat Povel Ramel och Charlie Norman, blev de exempellösa fram-gångarna tillsammans med Svend Asmussen och Ulrik Neumann i gruppen ”Swe-Danes” mellan 1958-1961 en slags publik höjdpunkt. Alice valde därefter att trappa ned på tempot. Det ideliga resandet tog på krafterna, och hon ville ägna den i hennes ögon försummade familjen – maken Nils-Ivar och barnen Lilleba, Lars-Ivar och Titti, stor omsorg.

1963 inleddes samarbetet med Duke Ellington som pågick fram till Ellingtons död 1974. Detta närmast ödesbestämda samarbete byggde på en djup och ömsesidig beundran, och utgjorde tveklöst den konstnärliga höjdpunkten i Alice långa karriär.

Den obehindrade rörligheten mellan olika musikaliska sammanhang väckte tidvis misstänksamhet bland puritanerna, "Inte kan man vara en riktig jazzsångerska om man också sjunger Mozart, Elizabethanska lutsånger och barnvisor?". Duke Ellington gav svar på tal: ”Alice Babs har all den värme, livsglädje, rytm och tragik som för mig är jazzens innersta hemlighet”.

Vissa kritiker framhärdade, och efterlyste mer av den ”svärta” som präglade en betydande del av jazztraditionen. Men även om Alice hade lyssnat väldigt noga på föregångarna och hade tydliga förebilder, så gjorde hon varje stil till sin egen, fyllde stilen med sina egna förutsättningar och blev i hög grad immun mot invändningar. Såväl utnämningen till hovsångerska 1972 som invalet i akademien 1974 innebar ett slags genombrott – Alice är fortfarande den enda hovsångerska som inte företrädesvis varit verksam inom operan, och akademiledamöter hade vid den tiden, med några enstaka undantag, uteslutande rekryterats från konstmusikens domäner. Det fanns dock ingen lång och otålig kö av efterföljare bakom Alice – hon var i så många avseenden ett unikum.

Alice bosatte sig 1973 i ett för hennes känsliga luftrör betydligt skonsammare Spanien. Konsertverksamheten blev nu ytterst sporadisk och skivinspelningarna få. De med åren allt sparsammare gästspelen i hemlandet blev högtidsstunder för beundrarna, som förbluffat kunde konstatera att den vokala briljansen i stort sett var intakt. En av sina sista skivinspelningar gjorde Alice 2001 med Nils Lindberg, och jag fick i samband därmed den stora ynnesten att få spela duo med Alice, och ju märkligare musikaliska påståenden man formulerade, desto skarpare svar på tal fick man. Ens egna tillkortakommanden borde rimligtvis ha accentuerats, men jag kände mig alltid mindre begränsad i hennes sällskap. Hennes genuint nyfikna generositet förvandlade oss alla till värdiga musikaliska samtalspartners.

Det fanns en nästan barnslig förtjusning i det musikaliska äventyret, som utgjorde ett svar på mina funderingar kring hur hon så länge lyckats hålla en sådan obegripligt hög musikalisk nivå. En lång karriär hade försett hennes kreativitet med en fantastisk stadga, utan att hon någonsin tillät kreativiteten att stelna. Hon förmedlade en oförställd glädje inför den oupptäckta musik som görs tillgänglig för den som aldrig glömmer varför man en gång började musicera.

Alice drabbades av ohälsa de sista tio åren, och hon återvände till Sverige 2005. Den 11 februari i år somnade hon in stilla, två veckor efter sin 90-årsdag.

Alice Babs Sjöblom blev ledamot av denna akademi 1974.

Joakim Milder

GUNNAR SJÖQVIST

Professor Gunnar Sjöqvist avled den 6 april i år, drygt tre månader innan han den 10 juli skulle ha fyllt 100 år. Med honom gick en för vårt lands skolmusik och för Skånes och i synnerhet Malmös musikliv oändligt värdefull personlighet ur tiden.

Svensk musikhistoria uppvisar många exempel på hur enskilda, handlingskraftiga personer med visioner och högt ställda mål kunnat ha en direkt avgörande inverkan på den musikaliska utvecklingen i en stad, en region eller en landsända. Det visar sig därvid, att det ofta varit personer, som själva inte stått i det direkta
rampljuset utan snarare arbetat i bakgrunden och som från denna position förberett jordmånen för andra och därmed gjort en för sin ort och dess befolkning ovärderlig insats.

Gunnar Sjöqvist föddes 1914 i Göteborg. Han utbildade sig till folkskollärare och flyttade 1938 till Malmö där han tillträdde en tjänst vid stadens skolor. Som folkskollärare hade han att undervisa i schemats alla ämnen, men mycket snart tog hans stora intresse för musik överhanden och han kom i allt högre grad att ägna sig åt att utveckla detta ämne dels inom klassundervisningens ram och dels via skolmusikprogram i radio och fortbildningskurser för lärare.

Gunnar Sjöqvist väckte tidigt stor uppmärksamhet när han framträdde offentligt med sjungande skolbarn. Han drev en linje, enligt vilken alla barn, även sådana som bedömdes vara tondöva, kunde och skulle sjunga. För detta ändamål hade han utvecklat en metodik, där varje sådant ”brummande” barn individuellt och med utgångspunkt från sin ”egenton” fick utvidga sitt tonomfång uppåt och nedåt. En stor barnkör med många före detta ”brummare” kunde så småningom sjunga flerstämmiga kanons från renässans och barock, kanons som på en gång fick fungera som undervisningsmaterial och konsertrepertoar. Parallellt med denna verksamhet utvecklade han, inte minst genom internationella utblickar, den skolsångsrepertoar som dittills främst bestått av ”Nu skall vi sjunga” och ”Sjung svenska folk”. Tillsammans med bland annat dåvarande musikkonsulenten vid Malmö Stads Folkskolor, Olof Hult, utgavs ”Folkskolans Sångbok” som snart fick riksspridning. Lågstadiet fick sin egen sångbok, ”Låt oss sjunga”. I anslutning till 1960-talets grundskola utkom Hult/Sjöqvist med ”Rytm och Ton”, nya sångböcker för låg- och mellanstadierna, som präglades av läroplanens musikpedagogiska nytänkande och hade inslag av grundläggande allmän musiklära och musikhistoria.

Med början på sent 40-tal startade Gunnar Sjöqvist tillsammans med Olof Hult Malmö Folkskolors Musikskola. Här fick han tillfälle att utveckla en metodik för grundläggande instrumentalundervisning med utgångspunkt i blockflöjt, mandolin och stavspel (Orff-instrument). 1952 gav han ut en blockflöjtskola ”Blåsen nu alla” som fick stor spridning och sedan följdes av en altblockflöjtskola med flera serier ensemblehäften, bland dem ”Musik för blockflöjt” och ”Vi spelar i grupp”. Samtidigt ägnade han sig åt att utveckla en metodik för musiklyssnande, vilken metodik bland annat förde fram till ett antal småskrifter som med fördel kunde användas i studiecirklar.

1959 kallades han att vid sidan om tjänsten i Malmö Folkskolors Musikskola på deltid vara direktör för Stiftelsen Malmö Musikkonservatorium. Utsedd att ingå i den statliga så kallade OMUS-utredningen fick han tillfälle att påverka den omorganisation av landets högre musikutbildning, som ledde till att Malmö Musikkonservatorium förstatligades. Gunnar Sjöqvist blev 1971 den förste rektorn i den nyinrättade Musikhögskolan i Malmö. Malmö hade under långliga tider fört en i musikaliskt avseende tillbakadragen tillvaro. Staden hade visserligen hyst musikaliska ledare av betydenhet, sådana som Andréas Hallén, Georg Schnéevoigt, Ferdinand Lindgren och Sten-Åke Axelsson och under andra världskriget bland lärarna vid sitt Musikkonservatorium haft en sådan internationell storhet som saxofonisten Sigurd M. Rascher, men det var först när Gunnar Sjöqvist blev rektor för Musikkonservatoriet som utvecklingen började ta fart.

Gunnar Sjöqvist såg till att internationella musikpersonligheter som Endre Wolff, Uno Ebrelius, Per-Olof Johnson, Arne Hammelboe och Bent Lyllof knöts till Musikhögskolan och därmed bidrog till att institutionen och Malmö som musikstad började få luft under vingarna och tilldra sig inte endast regional och nationell utan även internationell uppmärksamhet. Till detta har senare bidragit, att två av de musikstuderande som här fått sin utbildning, Göran Söllscher och Håkan Hardenberger, i dag båda innehar professurer vid Musikhögskolan i Malmö, samtidigt som de är två av vårt lands internationellt mest efterfrågade solister. Så att säga ”vid sidan om” allt annat hann Gunnar Sjöqvist med att under signaturen ”–q–” i femton års tid vara musikrecensent i tidningen Kvällsposten och att under ännu längre tid vara allmän musikjournalist i ”Musikrevy”. Dessutom hann han med att vara violaspelande stämledare i Malmö Musiksällskaps Symfoniorkester, Malmö Kammarorkesterförening, Akademiska Kapellet och Orkesterföreningen i Lund.

Redan 1938, när han flyttade från Göteborg till Malmö, blev han medlem av Salomon Smiths Kammarmusikförening, där han efterträdde Sten Broman som dess ”verkställande ledamot”. Kammarmusikföreningen kom att bli en av Gunnar Sjöqvists hjärteangelägenheter. En bild av Gunnar Sjöqvist vore inte
någorlunda fullständig om man inte berörde hans litteraturintresse. I sitt bibliotek hade han bland annat circa 40 hyllmeter rysk skönlitteratur i svensk översättning. Med stort nöje berättade han om det tillfälle, när han efter en konsert gick fram till Mstislav Rostropovitj och tackade för konserten genom att ge Rostropovitj en originalutgåva av Lermontovs, Pusjkins och Koslovs dikter. Rostropovitj tackade genom att ge Gunnar Sjöqvist en björnkram som han aldrig glömde.

Den bild av Professor Gunnar Sjöqvist, som jag här försökt ge, känns som en skrapning på en stor yta – att beskriva den enorma bredd och den kvalitet som kännetecknade Gunnar Sjöqvists person och gärning kräver långt mera utrymme och långt större personlig insikt än jag kunnat erbjuda. Förhoppningsvis har bilden
i varje fall kunnat förmedla något av den respekt, vördnad och tacksamhet som vi hans vänner känner inför vår nestor och vårt föredöme.

Gunnar Sjöqvist blev ledamot av denna akademi 1965.

Dan-Olof Stenlund

FOLKE ABENIUS

Den 18 juni 2014 avled en av vårt lands mest betydelsefulla personer inom operakonsten regissören och operachefen Folke Abenius.

Född den 8 oktober 1933 i Stockholm kom han tidigt i kontakt med såväl musikens som teaterns värld vilket kom att prägla resten hans liv. Hans genuina musikintresse ledde till studier med examen i dirigering och sångpedagogik vilket gjorde att han som regissör hade en unik kunskap och förståelse för såväl röstens förutsättningar som partiturets och orkesterns. Vid 23 års ålder gjorde han sin regidebut med Stockholms Studentteater och vid 42 års ålder blev han operachef för Storan i Göteborg där han verkade mellan åren 1971-1977.

Hans regidebut på Kungliga Operan skedde redan på 60-talet med operan Tronkrävarna av Gunnar Bucht och följdes några år senare av hans tolkning av Wagners Ring där han arbetade tillsammans med dirigenten Berislav Klobucar. Iscensättningen blev omtalad även internationellt då den stilmässigt betraktades som mycket modern för sin tid. Denna iscensättning gästspelade senare i Moskva och blev den första uppsättningen av Wagners Ring på Bolsjojteatern. Alla roller var besatta med svenska sångare som tillhörde Kungliga Operans ensemble.

Wagner och Strauss intresserade honom starkt såväl utifrån librettot som den musikaliska uppbyggnaden. Hans analytiska förmåga när det gällde partituret och hans strävan att förstå rollgestalten och dess innersta väsen gjorde hans uppsättningar ytterst berörande och trovärdiga. Det fanns inte heller några ytliga tolkningar eller musikaliska motsättningar. Folke Abenius hann regissera 17 verk vid Kungliga Operan samtidigt som han gästade alla nordiska operahushus och ett antal scener i Tyskland.

Den iscensättning av Abenius som spelats längst är Strauss opera Rosenkavaljeren som hade premiär 1971 och levde kvar i repetoaren under 37 år! Otaliga är de sångare som sjungit i denna produktion som i flera avseenden blev stilbildande. Hans förmåga att lägga ett tydligt koncept och samtidigt visa på en stor öppenhet inför varje ny artists tolkning av sin roll gjorde att produktionen alltid kändes ny och spännande över denna långa period. Värme och humor var två utmärkande drag hos Folke Abenius och hans sätt att närma sig Rossinis blixtrande snabba humoristiska verk visade tydligt hans analytiska förmåga att aldrig falla till föga för ytliga lösningar. Humor bottnade i djupaste allvar och drabbade därmed åskådaren fullständigt.

Under sina år som chef för Kungliga Operan, 1978-1984, förändrade han repertoarplaneringen genom att spela verken i block i stället för utspritt över säsongen.

Tanken var att fokusera på ett verk i taget och på så sätt uppnå högsta tänkbara konstnärliga kvalitet och utveckling. Förändringen mottogs inte helt positivt av publiken som var vana att kunna besöka Operan flera kvällar i veckan. Efter något decennium gav de som var missnöjda honom trots allt rätt, den konstnärliga nivån bibehölls bättre men då hade Abenius lämnat sitt chefsuppdrag och övergått till att undervisa i musikdramatisk gestaltning på Operahögskolan där han innehade en professur. Flera generationer sångare fick förmånen att lära sig grunderna för ett sceniskt arbete och förstå komplexiteten av att forma en rollgestalt. Med varsam men ändå krävande hand såg han och tog till vara individens talang och såg till att den fick näring och kunskap för att kunna bli unik.

Romanssången låg honom varmt om hjärtat där tolkningen av texten var central. Med stor nyfikenhet prövande han olika tankar och dissekerade på så vis Sibelius eller Rangström med samma iver som Senta i Holländaren.

Folke Abenius var en mycket god personinstruktör, skarpsinnig analytiker och en ovanligt musikalisk regissör. Hans känsla och respekt för kunnandet hos sångare, musiker, scenografer, ljus-sättare gav honom en unik plats och fick medarbetare att känna sitt eget värde och därmed ge hans uppsättningar allt som krävdes för att uppnå målen. Han var en god samtalspartner, klok lyssnare och oerhört prestigelös i sitt förhållande till andra konstnärer.

Abenius tilldelades Litteris et Artibus 1991, Medaljen för Tonkonstens Främjande 2003 och blev ledamot av denna akademi 1973.

Birgitta Svendén

MATS RONDIN

Mats Rondin är borta. Han avled den 11 oktober. Saknaden är enorm. Om man ska beskriva hans betydelse för musiklivet är det kanske hans mångsidighet som fascinerar mest.

Han var en suverän cellist med stora framgångar som solist och kammarmusiker. Som orkestermusiker var han firad solocellist under många år i Sveriges Radios Symfoniorkester och i Malmö Symfoniorkester. Som pedagog har han gjort en ovärderlig insats, hundratals studenter har inspirerats och undervisats av honom. Han tog sig även tid med de yngre talangerna för att bygga upp grunden.

Det senaste decenniet tog hans dirigentverksamhet allt mer tid och hans stora förmåga som musiker och pedagog kom till uttryck också där. Hans fantastiska timing klarade upp de svåraste partitur, han såg och inspirerade musikerna och lyckades skapa en positiv atmosfär i arbetet som gjorde honom till en mycket omtyckt och återinbjuden dirigent.

Han rörde sig ledigt i olika genrer såsom nutida konstmusik, klassikerna, balett, musikal och allehanda crossover-projekt. Men ska man sammanfatta hans musikaliska gärning så är möjligen det största att han genom sin otroliga förmåga att kommunicera musik, oavsett vilka roller han än har haft, har påverkat och inspirerat så många människor. Vänner, kollegor, studenter och framförallt publiken.

När en sådan rikt sammansatt person hastigt rycks bort är det omöjligt att hitta de rätta orden. Många tankar går till hans familj. På digitala medier uttryckte hundratals vänner och kollegor sorg och bestörtning redan timmarna efter dödsbudet. Trio Mats hade en konsert så sent som i september i Alger. Mats första ord när vi sammanstrålade; ”Hej Pojkar”, beskriver i mycket hur det var att umgås och spela med Mats. Han var lekfull, spontan, lyhörd och väldigt levande. En vän att minnas med tacksamhet.

Mats Rondin blev ledamot av denna akademi 2003.

Mats Zetterqvist

GRETA ERIKSON

Den 13 oktober avled professor Greta Erikson. Greta föddes 20 december 1919 i Klarakvarteren och blev redan som femåring elev i Karl Wohlfarts pianoskola. Hon hade sin första soloafton 1935, som 16-åring, men hade då redan debuterat i Stockholms konserthus 1931 som solist med Konsertföreningen – 11 år gammal.

Hon berättade inte så mycket om sin pianistutbildning, men jag minns att hon en gång berättade att Hans Leygraf och hon i början på 40-talet hade åkt till en jättebra pianisttrimmare i Schweiz (Anna Hirzel-Langenhahn). Där hade det varit coaching dygnet runt, de kunde bli väckta mitt i natten och ålagda att spela ett visst stycke på momangen.

Jag vill berätta om Gretas sundhet och ödmjukhet, kärleken till musiken, hennes naivistiskt spontana, humoristiska attityd i kontrast till den pretentiöst seriösa och humorfria attityd som ofta kunde resultera i ett slags helt onödig tillgjord förkonstling som var ungefär det värsta hon visste. Greta var i stället snarare en lojal kompis med Ludde och Frederic. Det praktiska hantverket var en självklar förutsättning på vägen till ett verkligt levandegörande av musiken. För Monica och mig var hon lika cool som Miles Davis, inte ett dugg pretto.

Efter andra världskriget, något som Sven-Erik Bäck ofta berättade, var det dödsföraktande modigt att vara både traditionsbärande och progressiv. Det modet var definitivt inte på modet. Men Greta vågade vara både och: känsla och förnuft, konst och hantverk, tradition och nyskapande, himmel och jord, yin och yang. Då ställer man sig inte i vägen för musiken. Till förmån för lyssnandet, musikupplevelsen, blir man ett medium – musiken får tala för sig själv, naturligt, utan tillgjordhet och märkvärdigheter.

Man imponeras hela tiden av Gretas mod att vara så pang på, praktiskt jordnära, omgiven som hon var av högtidligt allvarstyngda himlastormare. Går det att spela Dvoraks "Humoresque" seriöst? Jag vill också prisa din totala avsaknad av fördomar, Greta, hur du gav oss fria händer; när jag blev besatt av Charles Ives Concord sonata, hur du så lyhört en gång i veckan nyfiket uppmuntrande tog del av mina första trevande återgivningar av denna egenartade tonkonst alltid i angenäm samvaro med veckans Beethovensonat och Chopinetyd, och sen bemötte höga potentaters invändningar när jag ville spela Ives på min debutkonsert. "Om vi inte känner till den här musiken är det väl dags att vi lär känna den."

När OMUS besökte Kungliga Musikhögskolan dominerade rädslan för musikalisk mångkultur, här hotade plötsligt så kallade "eftersatta genrer", folkmusik, jazzmusik att invadera. Här framfördes hjältemodigt tappra protester mot denna kulturskymning som skulle resultera i noll svenska stråkmusiker i våra orkestrar – Voine, voine – det var inte roligt, det kändes som om man var något katten släpat in. Då ställer sig plötsligt Greta upp: "Jag skulle behöva en assistent, jag menar det kommer ny musik som jag inte har så stor erfarenhet av som eleverna vill spela, då vore det bra med en assistent" så satte hon sig ner...

Man glömmer inte Gretas oförställda funderingar alltid så härligt pang på, barnasinnet kvar, som en fågel, det bara kommer, ur en lyhörd tystnad: "Jag säger alltid till dom att dom måste spela ihop med andra, så dom lär sig spela i takt."

"Vi är ju bra på olika saker, så jag sa till Gunnar att du är ju så bra på Bach och jag är ju bra på Chopin så då kan ju jag skicka en elev som vill spela Bach till dig, för det är ju du mycket bättre på och då kan ju du skicka dom som vill spela Chopin till mig, och jag har skickat flera som ville spela Bach till Gunnar men han har aldrig
skickat någon till mig!"

En gång tillsammans med både Greta Eriksson och Gunnar Hallhagen: "Åh, Gunnar spelar så vackert Mozart här, hör bara, man får ju tårar i ögonen!" Hon hade helt rätt, feeling och stilkänsla var bara förnamnet! Upplevelse!

1963 invaldes Greta Erikson i denna akademi.

Carl-Axel Domimique

KÄBI LARETEI

Den estniska konsertpianisten Käbi Laretei avled den 1 november 2014 i Stockholm. Hon var född den 14 juli 1922 i Tartu, Estland, där hon bedrev musikstudier bland annat vid Tallinns Musikkonservatorium, samt även i Sverige, Tyskland och i Schweiz. På grund av Sovjetockupationen av Estland 1940 stannade familjen i exil i Sverige där fadern var envoyé för de skandinaviska länderna med säte i Stockholm.

1946 debuterade hon i Stockholms Konserthus och hade sedan en omfattande karriär, även internationellt. Hon samarbetade med bland annat Paul Hindemith, Eduard Tubin och Gösta Nystrœm, vars verk hon framförde vid ett flertal tillfällen. Från och med 1960-talet gjorde hon diverse kulturprogram i svensk television samt skivinspelningar.

1960 gifte hon sig med regissören Ingmar Bergman och medverkade sedan med musik i fem av hans filmer. De fick en son, Daniel, tillsammans. Dessförinnan var hon gift med dirigenten Gunnar Staern (från 1950-59), de fick en dotter, Linda.

Käbi verkade även som författare med stor framgång och gav ut ett flertal böcker, varav många är självbiografiska.

Käbi Laretei var ledamot av Vasaorden (1972), samt även ledamot av Kungl. Musikaliska akademien från 1968. 1978 erhöll hon medaljen Litteris et Artibus. Hon hade även statlig inkomstgaranti för konstnärer.

Irène Mannheimer

BERISLAV KLOBUCAR

Professor Berislav Klobucar, förste Hovkapellmästare, Kommendör av Kungl. Nordstjärneorden, hedersmedlem vid Wiener Staatsoper, mottagare av Republiken Österrikes förtjänsttecken i silver, har avlidit i en ålder av nästan 90 år.

Han var född i Zagreb i Kroatien och studerade dirigering för lärare som Lovro von Matacic och Clemens Krauss. 1953 kom han till Wienoperan och det blev navet för hans musikaliska gärning. Han verkade där i 40 år och dirigerade över 1100 föreställningar. Givetvis var han en välkommen gäst i många av världensoperahus. 1965 kom han till Stockholm och dirigerade Elektra. Han återkom många gånger, var en mästare på Wagner och Strauss. Han dirigerade till exempel Nibelungenringen vid stockholmsoperans gästspel i Moskva. Hans glänsande framförande av Mästersångarna tillsammans med Götz Friedrich är oförglömlig. I Göteborg dirigerade han en förnämlig Ariadne. Han gästade såväl Radioorkestern som Stockholmsfilharmonikerna.

Som dirigent var han för oss sångare den ideale operadirigenten, mycket säker, lugn, kompetent och konsekvent. Det som gjorde oss trygga var det faktum att han alltid dirigerade ett stycke lika från kväll till kväll och då menar jag tekniskt, det vill säga alla insatser var desamma varje gång. Han glömde aldrig någon. Visst kunde han ibland kännas litet tung och sävlig, men det berodde då i allmänhet på att sångarna inte var så entusiasmerande. Man ger och tar mellan scen och dike. Man fick samma insatser av honom även om det var ett halvår mellan föreställningarna. Den här absoluta konsekvensen gjorde att man kände sig väldigt fri på scenen, bara se till att titta på honom just där man behövde honom. Han fanns där.

Han var en dirigent av den gamla stammen, imposant och relativt omfångsrik, slog det som behövdes men inte mer. När vi framförde Strauss och musiken blev ganska rörig och med taktförändringar, flera i rad, slog han bara ett slag i takten och plötsligt var allt över, tämligen okomplicerat. När han kom till de stora, maximala höjdpunkterna i musiken, reste han sig upp till hälften, markerade med ett neråttryck med knutna händer var kulmen låg och välte sedan tillbaka på pallen. Då darrade hela huset. Endast en gång har jag sett honom stå upp och det var den, numera berömda, gången, då Gunilla af Malmborg och jag missade entrén i tredje akten av Valkyrian och kom in väsentligt mycket för sent på scen. Då stod maestro upp. Det måtte ha varit en mardröm för såväl honom som hans fru. Jag har stött på dem ganska många gånger under årens lopp och varje gång har de påmint mig om detta.

Han hade också en fenomenal andning. Han andades alltid med både sångare och orkester och blecket, till exempel, snubblade aldrig vid en insats, därför att hans andning var så lugn och precis så som de behövde. Han var de stora musikaliska linjernas mästare. En Wagnerkväll med honom var en oändligt lång legatobåge under vilken allt hände.

Som person var han stillsam och tystlåten. Pratet skötte hans paranta hustru. De var ett mycket stiligt par.

Precis som vi alla så hade även herr Klobucar sina riter inför ett framträdande. Han förärades en gång ett par manschettknappar med operans emblem på av hovkapellet, vilket skapade oro. En hovkapellist kallades in till maestros loge före föreställningen och herr Klobucar var mycket orolig. Han hade haft ett och samma par manschettknappar vid alla sina framträdanden i 30 år. Han vågade inte byta nu och musikerna skulle naturligtvis lägga märke till att han inte använde deras knappar. Vad göra? Den kloke musikern rådde honom att använda de gamla med ”turen”. De nya kunde han bära vid andra tillfällen.

Berislav Klobucar avled samma vecka som Folke Abenius, två av teaterns giganter under 70-talet.

Berislav Klobucar valdes in i vår akademie 1977.

Berit Lindholm

2013

MAURICE KARKOFF

Den 20 januari avled Maurice Karkoff i en ålder av nästan 86 år. Under senare tid hade han varit sjuklig men det förunnades honom att stilla somna in. Det är inte alldeles lätt att porträttera honom trots att hans verksamhet praktiskt uteslutande kom att kretsa kring detta att vara tonsättare. Skälet är dels att hans produktion är synnerligen omfattande och därför svåröverskådlig, dels att han sällan syntes i mer offentliga sammanhang där en annan typ av avtryck hade kunnat göra sig gällande.

Utan att ha stått honom särskilt nära finns det dock några förhållanden som gör att personliga minnen av ett speciellt slag aktualiseras vid ett tillfälle som detta.

Saken är den att Maurice och jag var klasskamrater under de två sista gymnasieåren och att vi tog studenten samma dag. Då ska man veta att vi två inte var de enda som i tidernas fullbordan skulle väljas in i Kungl. Musikaliska akademien. I parallellklassen gick Lars Johan Werle, även han student samma år som vi andra, och i en klass högre återfanns Gunnar Larsson, sedermera ständig sekreterare i vår akademi. Maurice var i förhållande till oss andra särpräglad, gjorde och sade saker som för oss föreföll aparta. Samtidigt var han musikaliskt mycket utvecklad, spelade piano med bravur och fungerade tidvis som dirigent för skolans orkester där jag själv trakterade blockflöjt. Han var en uppmärksam orkesterledare och mer än en gång fick både jag och övriga medverkande veta att vi levde. Redan då bedrev han kontrapunktstudier med sikte på en tonsättarkarriär.

Åtta år senare träffades vi ånyo, denna gång i Rom och på Capri där Maurice hade en arbetsvistelse inom ramen för Stiftelsen San Micheles verksamhet. Han inbjöd mig till en veckas besök och vi kamperade ihop, där dagarna – eller snarare nätterna – fylldes av diskussioner kring kompositoriska problem, i synnerhet sådana relaterade till tonsättning av en text. Ytterligare tjugo år fram i tiden möttes vi igen, denna gång på Gotland där Maurice brukade tillbringa några sommarveckor och där jag själv blivit lycklig husägare. På senare år blev jag bjuden till jämna födelsedagar ute i Ulvsunda där Maurices skämtlynne blommade och träffsäkra imitationer av musiklivets olika koryféer blev ett stående inslag. Vid ett sådant tillfälle gjorde jag en överraskande upptäckt: Maurice visade sig vara medlem av Militärhistoriska Sällskapet, en intresseinriktning bland tonsättare som jag trodde mig ha varit ensam om.

Hur gestaltade sig då Maurices musikaliska bana? Jag har nämnt att han redan under gymnasietiden bedrev kontrapunktstudier. Lärare var Karl-Birger Blomdahl och efter studenten sökte han sig till Musikhögskolans kompositionsklass där LarsErik Larsson just hade blivit professor. Man märker här Maurices strävan att söka stimulans hos vitt skilda tonsättartyper, och han överbryggade därigenom med ett slag den inbillade eller verkliga klyfta som i dåtidens svenska musikliv rådde mellan tradition och modernitet. Men också som professionellt verksam komponist fortsatte han med att söka handledning hos äldre och mer erfarna kolleger och detta långt upp i åren. Lärarnas namn ger en föreställning om bredden av kontakter: André Jolivet, Max Deutsch, Wladimir Vogel, Hans Holewa samt flera till. Man kan ana ett slags rastlöshet hos Maurice där det gällde att inte gå miste om det minsta guldkorn och man kan spekulera över orsaken. Kanske en kombination av vetgirighet och osäkerhet? Eller kan det ha varit ett stort kontaktbehov med likasinnade? Under alla omständigheter blev han på detta sätt den kanske mest erfarne bland svenska tonsättare vad det gäller att bedöma lärare och jämföra dem med varandra.

Jag har tidigare antytt hans personliga egenheter och vetskapen om hans senare solitära liv kan förleda oss till att tro att han var avskuren från annat liv än musikskapandet. Detta är emellertid ett misstag. Tvärtom var Maurice under mer än tre decennier verksam som lärare vid Stockholms kommunala musikinstitut, låt vara att undervisningen från tid till annan bedrevs i hans hem. Undervisningsämnena var det som man brukar sammanfatta under rubriken ”musikteori”, dvs. harmonilära och kontrapunkt till vilket Maurice själv tillfogade komposition. Flera av hans elever har sedermera skapat sig ett namn inom vårt musikliv, exempelvis Jonas Forssell och Kerstin Jeppson. Stimulansen mellan elever och lärare bör ha varit ömsesidig – som så ofta sker.

Hur låter Maurice Karkoffs musik, vad står den för? Som tidigare antytts är frågan inte helt lätt att besvara och jag får nöja mig med att i korta ordalag antyda några iakttagelser. En sida av Maurices skapande återfinns i verk där rösten spelar en central roll, alltså i sånger och sångcykler. Genomgående är där ett säkert handlag
med medlen där den instrumentala beledsagningen antingen det gäller ett ensamt piano eller en större ensemble, exempelvis orkester, aldrig tillåts att skymma texten och där sångstämman förenar klarhet med uttryck. Öppna intervall och genomskinlighet är utmärkande drag inom denna verkgrupp.

Andra egenskaper framträder när vi vänder oss till orkesterverken och framför allt då de tolv symfonierna. Några axplock: den nionde symfonin med titeln ”Dolorous Symphony” artikulerar smärtan med hjälp av enbart stråkar där långa expressiva melodier varvas med andningspauser och uppflammande partier som sedan sjunker tillbaka. Den tio år senare tillkomna elfte symfonin med tillnamnet ”Sinfonia della vita” är en stark kontrast: som framgår av namnet är det ljus musik med tydliga tonala inslag där mörkare stråk då och då dyker upp och där den avslutande satsen har intermezzokaraktär där man anar lite av den senare Stravinskijs pausteknik.

En tredje grupp av verk tar sin utgångspunkt i det som brukar kallas ”det judiska ödet” både med och utan text där poeten Nelly Sachs är central. I sådana ögonblick anknyter musiken till vad man kan kalla en totalkromatisk tradition med rötter i andra wienskolan. Nyare tekniker i ett liknande tonspråk dyker upp i ”Epitafium för nonett” där intryck från den judiska kyrkogården i tjeckiska Brno gestaltas rent instrumentalt.

Ytterligare om inte en verkgrupp så dock ett verk bör här nämnas eftersom det avviker från och nyanserar bilden av Maurice som allvarsam och fylld av smärtsamma minnen. Jag tänker på ”Capriccio över fotboll” för piano där varje ny vändning i musiken så att säga förklaras av en i noterna inskriven fotbollsterm och där de enda som saknas är hörna och nick. Musikens gestik och klang är kongenial mot det oförutsedda i fotbollsmatchen och där till och med domarens visselpipa fått en drill i bägge händer.

Det är som sagt svårt att bringa detta livsverk in under en formel och därför väljer jag att knycka Kungl. Musikaliska akademiens motivering för att år 2006 tilldela Maurice det stora Christ Johnsonpriset: ”för en halvsekellång tonsättargärning innefattande många betydande orkesterverk på hög och jämn konstnärlig nivå”.

Maurice Karkoff blev 1977 ledamot av denna akademi.

Gunnar Bucht

ÞORKELL SIGURBJÖRNSSON

Þorkell Sigurbjörnsson var en av de mest namnkunniga komponisterna i Island. Han var född den 16 juli 1938, studerade piano vid Musikhögskolan i Reykjavik, fortsatte sedan med kompositionsstudier i USA, vid Universitetet i St. Paul, Minnesota och i Champaign-Urbana i Illinois. Bland hans lärare kan nämnas Kenneth Gaburo och Lejaren Hiller. Han hade även kontakt med Harry Partch. Han besökte också flera internationella kurser, bland annat i Darmstadt, Tyskland och i Nice, Frankrike.

Efter avslutade studier blev han lärare vid Musikhögskolan i Reykjavik. Samma år, 1962 bildade han Musica Nova och därmedbdeltog mycket aktivt i utformningen av musikscenen i Island. Hans konserter med nutida musik på programmet var stilbildande i en tid då även den klassiska konsertrepertoaren fortfarande var ganska liten.

Þorkell Sigurbjörnsson var en mycket produktiv tonsättare. Hans verklista innehåller alla typer av musik från stora verk för orkester till små pedagogiska kompositioner. De framfördes i stort sett hela världen av namnkunniga interpreter. Som ett intressant exempel kan nämnas att Vladimir Ashkenazy började sin dirigentkarriär med att dirigera uruppförandet av hans Kontrabaskonsert.

Hans verk kunde höras på de flesta internationella festivaler för ny musik, så även i Sverige. Han var representerad på nästan alla Nordiska Musikdagar under hans aktiva tid. Han var en av de första som har komponerat musik på EMS stora datorstudio i Stockholm. Förutom hans kompositionsarbete och som lärare i musikteori och komposition vid Musikhögskolan, var han verksam som pianist, arbetade som musikkritiker och som producent vid den isländska radion.

En tid var han den Isländska Tonsättarföreningens (Tónskáldafélag Íslands) ordförande och var aktiv i tillblivelse av den isländska musikinformations-centralen, ITM (Íslensk tónverksamiðstöð). Som ledare för denna institution hade han en stor del i att sprida ny isländsk musik även utomlands.

Jag hade äran att lära känna honom redan i slutet av 1960-talet och har fått möjlighet att samarbetade med honom under många år. Þorkell var en fantastisk musiker och en källa till kunskap som han delade med sig till alla som hade möjlighet att lyssna. Han har lämnat ett stort tomrum efter sig.

Þorkell Sigurbjörnsson dog den 30 januari, 74 år gammal. Han blev invald som utländsk ledamot i denna akademi 1995.

Miklós Maros

GUNILLA VON BAHR

En färgstark musikpersonlighet har gått ur tiden. Flöjtisten Gunilla Palmkvist von Bahr avled den 5 februari efter en tids sjukdom. Hon föddes i Lund 1941 och började tidigt ta flöjtlektioner och fick sin diplomutbildning vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Hon fick anställning som orkestermusiker i Radiosymfonikerna och Hovkapellet och inledde snart en lysande karriär som soloflöjtist och kammarmusiker med mängder av skivinspelningar där serien Solflöjt blev storsäljande album på BIS. Hon trakterade alla flöjter och utökade repertoaren med mer än 70 verk skrivna för henne, varav sju stora flöjtkonserter av bland annat Aulis Sallinen, Einoju-hani Rautavaara, Moses Pergament och Leonid Bashmakov.

Hennes liv tog en ny vändning när hon blev länsmusikchef i Kronoberg och senare chef för Malmö symfoniorkester och mellan åren 2000-2006 var hon rektor för Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Hon blev den första kvinnan i Sverige att inneha dessa befattningar.

Jag hade glädjen att arbeta som prorektor några år under hennes tid som rektor och kunde nära följa arbetet med den stora omorganisationen till nuvarande sex institutioner. Gunilla inledde också ett fruktbart samarbete i forskarutbildning med Sibeliusakademien i Helsingfors.

Högskolan har ju förutom utbildning och forskning ett uppdrag att samverka med omgivande samhälle och här var hon en drivande kraft i projekt i samarbete med Kista stadsdelsnämnd och Botkyrka kommun liksom internationellt med ett Sida- finansierat projekt att stötta återuppbyggnad av musikhögskolor på Balkan.
Hennes starka tro på musikens helande kraft för människan utmynnade i ett allt större intresse för ”Musik och Hälsa” samt musikterapi.

Under hennes tid började även planerna ta form för hett efterlängtade och ändamålsenliga lokaler för högskolan. Gunilla var som chef alltid entusiasmerande och lyhörd, visade en stor tillit till studenterna, deras förmåga och utveckling, och försatte aldrig ett tillfälle att själv få musicera.

2011 erhöll hon Kungl. Musikaliska akademiens Medalj för Tonkonstens främjande. Gunilla von Bahr blev invald i denna akademi 1991.

Staffan Scheja

JAMES DEPRIEST

Den amerikanske dirigenten James dePriest avled den 8 februari. Han var född i Philadelphia, Pennsylvania 1936. Han var brorson till den kända kontraalten Marian Anderson. DePriest studerade vid konservatoriet i Philadelphia bland annat komposition för Vincent Persichetti, senare även vid stadens universitet. Redan som tjugofemåring drabbades han av polio vilket gjorde att han under hela sitt yrkesverksamma liv tvingades förflytta sig med rullstol. Hans musikaliska bana fick sin start när han vann första pris i Dimitri Mitropoulos dirigenttävling 1964. 1965 utnämndes han till Leonard Bernsteins assistent vid New York filharmonikerna. Han gjorde en uppmärksammad Europadebut med Rotterdams Filharmoniker 1969 varefter möjligheterna öppnade sig för engagemang i bland annat Amsterdam, Berlin, München, Stuttgart och Stockholm.

James dePriest var överhuvudtaget en av de få färgade amerikanska dirigenter som turnerade runt i Europa. 1971 gjorde Antal Dorati honom till associate conductor vid National Symphony Orchestra i Washington och samma år utnämndes han till music director för Quebecs symfoniorkester (Orchestre Symphonique de Québec), en position som han innehade till 1983. Under 23 år innehade han positionen som chef för Oregon Symphony där han ledde uppbyggnaden av orkestern från en mindre, deltidsarbetande grupp till en nationellt välkänd orkester med inte minst ett stort antal skivinspelningar.

1991 anställdes han som chefdirigent för Malmö Symfoniorkester, en position som han innehade till 1994. Han intresserade sig mycket för den svenska symfoniska musiken vilket inte tillhör vanligheterna bland utländska dirigenter och han samarbetade med en rad svenska solister. Under senare år var James dePriest bland annat chef för Tokyo Metropolitan Symphony Orchestra och undervisade även vid Juilliard School of Music i New York.

James DePriests lista över skivinspelningar omfattar ett sextiotal där man kan lägga märke till en cykel med symfoniska verk av Sjostakovitj med Helsingfors Filharmoniska Orkester och verk av Gustav Mahler med London Symphony Orchestra. James dePriest fick under sitt liv ta emot många utmärkelser, bland andra the National Medal of Arts som presidenten George W. Bush överlämnade 2005.

James DePriest blev invald som utländsk ledamot i denna akademi 1994.

Gustaf Sjökvist

ERIC ERICSON

Eric Ericson fick ett långt och innehållsrikt liv. Född i Borås 1918, i en frikyrklig familj. Hans far var pastor i Metodistkyrkan. Efter några år i Borås flyttade familjen till Stockholm och Mariatorget, men från 10-årsåldern och fram till och med gymnasiet blev Visby hans hemort, och platsen för hans första musikaliska skolning. Man kan nog säga att han föddes in i sången, i frikyrkans starka sångtradition och tidigt tog han platsen framför kören. Han debuterade som dirigent i 12-årsåldern! Dessa tidiga dirigenterfarenheter och studier i piano och orgel ledde fram till Musik-högskolan i slutet på 30-talet. Valdemar Åhlén, David Wikander, Otto Olsson, är lärarnamn som fostrade den unge Eric Ericson. Men lika viktiga var kamraterna. Och bland dem: hela kretsen kring Måndagsgruppen, med Sven-Erik Bäck, Sven-Eric Johansson, Ingvar Lidholm, Karl-Birger Blomdahl, Claude Genetay, Bo Wallner.

Eric startade Kammarkören 1945 ur en kamratkrets som träffades hemma i hans föräldrahem tidiga morgnar. Inspirerad av den under kriget landsflyktige danske dirigenten Mogens Wöldike, vars betydelse Eric hela tiden framhöll, sjöng man madrigaler på ett helt nytt sätt. Men redan 1947 expanderade den intima klangen när Ingvar Lidholm presenterade sitt banbrytande verk Laudi. Och sedan var allt i gång.

Eric tillträdde en tjänst som kantor i Jakobs kyrka, och när sedan 50-talet kom blev han ledare för OD 1951 och tog över Radiokören 1952. Och samma år började han undervisa på Musikhögskolan i Stockholm. Eric kallade sitt 50-tal för ett träningsläger, i all anspråkslöshet. Med 60-talet kom Musikradion och Sveriges Radio blev navet i det svenska musiklivet. Kraven vässades ytterligare och Radiokören blev det verkliga flaggskeppet, med Kammarkören som en smäcker kustseglare vid dess sida. I Uppsala blomstrade OD och blev ett viktigt konstnärligt redskap för Eric på högsta nivå.

1970-talet blev på många sätt den absoluta kulmen för Eric vad gäller hans institutionella liv. Han var kormästare vid radion, professor i kördirigering vid Musikhögskolan i Stockholm, avslutade sin långa tjänst som kantor i Jakobs kyrka, och for iväg på över månadslånga turnéer med OD till USA och bortre Asien. Dirigerade Trollflöjten i Ingmar Bergmans legendariska filma-tisering. Han hade Radiokören på måndagar, Kammarkören på tisdagar, Radiokören på onsdagar, Musikhögskolans kammarkör och OD på torsdagar, och Radiokören på fredagar. Plus all undervisning.

Detta 70-tal innehöll också samarbeten med Svend Asmussen och Bengt Hallberg, Nicoluas Harnoncourt och Concentus Musicus i Wien och otaliga skivinspelningar som än idag är inspirerande måttstockar för världens dirigenter och sångare.

Men det var egentligen först i och med hans pensionering från radion 1983 som det internationella konsertlivet startade. Turnéer med Kammarkören i USA och Kanada, Bachs h-mollmässa tillsammans med Drottningholms barockensemble över hela Europa. Föreläsningar, och ett oändligt antal workshops med dirigentelever över hela världen. Konserter med Nederländska kammarkören, Groupe Vocal de France, Bayrische Rundfunkchor etcetera, etcetera. Belönad med otal priser, med Polarpriset som det förnämsta 1997.

Så höll det på i ytterligare 25 år tills han fyllde 90. De sista åren på Borgarhemmet på Söder förgylldes av många besök, och egna konserter i kapellet med Kammarkören och OD:s veteraner. Veckan innan Eric gick bort diskuterades en vårkonsert med madrigaler.

Vad var det nu som gjorde Eric Ericson till den han var. Några pusselbitar bara. Inte alla.

Han hade turen att få växa in i ett musikliv som behövde moderniseras. Efterkrigstiden med en ny syn på det internationella gav honom möjlighet att skapa något nytt. Tiden ropade efter det nya, när allt hade raserats ute i Europa. Han kom i rätt tid helt enkelt. Han fick en pionjärroll. Eric var en hängiven person, en viktig egenskap för framgång. Hängivenheten var naturligtvis resultatet av en besvarad kärlek mellan honom och musiken, men utan den hade han aldrig kunnat göra allt han gjorde. Ibland kunde säkert den hängivenheten begränsa honom på ett personligt plan. Han jobbade jämt, även om jag tror att han aldrig såg det så. Vi som fanns runt om honom fick finna oss i att alltid vara till hands. Aldrig på något egentligen krävande sätt, det bara var så. Han gav så mycket tillbaks i form av stora musikupplevelser.

För att kunna göra det han ville måste han bygga ett instrument. Det sysslade han med oavbrutet från 40-talet. Att bygga nya körinstrument. Den första Kammarkören kallades ju ”pianissimokören” för att de sjöng svagt och man lyssnade på varandra. Ur denna kammarmusikaliska insikt byggdes sedan nya instrument som minst av allt skulle kunna kallas ”pianissiomokörer”. Intona-tionen, den vertikala pelaren av rena klanger, som gav skimret åt hans körer gav också möjligheter till fantastiska dynamikerövringar. Kulmen på detta var förmodligen den sammanslagna Radiokören och Kammarkören som 1982 reste till Berlin för att sjunga Verdis Quatro Pezzi Sacrae med Berlins filharmoniska orkester under Ricardo Mutis ledning. Vi mötte Muti på Hamburgs flygplats på väg till Berlin, och han undrade hur många vi var. 66 blev svaret. Muti blev vit i ansiktet och sa att han möjligtvis kunde tänka sig att göra Monteverdi med så få sångare, men att han behövde minst 120 för att göra Verdi på skiva. – Wait and see, sa Eric. Och vi sjöng rent och starkt, och la grunden för ett samarbete mellan Berlin filharmonikerna och körerna som varade i över 20 år. – En av mina största triumfer, sa Eric.

Annars var det ju a cappellakonsten som han stred för. Det var den som skulle förfina instrumentet. Och för det krävdes ny repertoar. Hela tiden nya partitur att lära sig. Och svenska tonsättare med Ingvar Lidholm, Lars Edlund, Sven-Erik Bäck, Lars-Johan Werle och Sven-David Sandström i spetsen gav Eric verk som förändrade synen på vad körkomposition kan vara. Och Eric spred verken ut i världen på turnéer och workshops. En ambassadörsgärning, som många tagit över efter honom.

Men lika viktigt för honom var bredden, kontrasterna mellan olika sorters musikaliska uttryck. Jazz tillsammans med barockmusik, körlyrik vid sidan av Schönbergs Friede auf Erden. All bra musik var lika viktig. Han blev folklig utan att någonsin vara populist.

Men hans gärning som pedagog är kanske ändå den allra viktigaste. Jag vet inte hur många tusen som räknar sig som hans elever, och hur många tusen och åter tusen som kommer att vilja kalla sig elever till elever och in i det sista var han en trogen mentor till en lång rad svenska och internationella dirigenter.

Till slut var det naturligtvis ändå hans alldeles egna musikaliska energi som gav de storslagna resultaten. Hans unika sätt att med sin kropp, sina händer och armar visualisera musik, de klingande vågorna och i detta förmå att frigöra sång. I lekfullhet, prestigelöshet, och med en njutningsfull förmåga att skapa skönhet och dramatik. Hans sätt att med enkla kommentarer tydliggöra strukturernas beskaffenhet.

I hans musicerande fanns det också alltid en mycket tydlig riktning framåt, ett magnetiskt flöde som gav liv. Eller som han beskrev det själv för en dirigentelev: man måste befinna sig i en ständig förbindelse med sångarnas luftström. Den luftströmmen lever kvar även efter Erics bortgång och långa liv. Vi är många som tänker fortsätta att i hans anda försöka vårda den på olika sätt.

Eric Ericson blev ledamot av Kungl. Musikaliska akademien 1961.

Thomas Jennefelt

MARIE-CLAIRE ALAIN

Man brukar tala om orgeln som instrumentens drottning, men den franska världsberömda organisten Marie-Claire Alain var orgelns drottning i vår tid.

Hon var en efterfrågad konsertorganist över hela världen alltsedan 20-årsåldern och ända upp i 80-årsåldern. USA-debuten skedde 1961. Hon krönte festivaler med sin medverkan. Vi i Sverige och Danmark lyckades fånga in henne till konserter och festivaler – inte minst på grund av att hon uppskattade att spela på våra fina inst-rument.

Marie-Claire Alain föddes den 10 augusti 1926 och växte upp i en fransk orgelfamilj med pappa Albert som var orgelbyggare, organist och tonsättare, och med två äldre bröder som också var organister och tonsättare. I hemmet fanns en av fadern byggd orgel och på kvällarna spelade man ständigt Bach, ”Bach var närmast en ärftlig sjukdom i familjen”, har hon berättat. Hon utbildade sig vid Paris-konservatoriet för bland annat Maurice Duruflé och Marcel Dupré, senare även för Gaston Litaize.

1971 efterträdde hon sin far som organist i Saint-Germain-en-Laye i Paris. Denna tjänst var hon trogen i 40 år, vilket innebar att hon tjänstgjorde på mässor så fort hon var hemma. Som intelligent musikant och virtuos omprövade hon ständigt sina musikaliska tolkningar i livet, vilket bland annat ledde till att hon spelade in Johann Sebastian Bachs samtliga orgelverk tre gånger. Totalt kom hennes skivproduktion att omfatta cirka 260 lp/cd–skivor. Radio- och tvbolag världen över engagerade henne också för inspelningar.

Hennes energi räckte även till en omfattande lärarverksamhet dels privat dels på bland annat konservatoriet i RueilMalmaison. Elever kom till henne från världens alla hörn. Extra givande var det naturligtvis för många av oss att studera ”gammelfranskt” spel för henne, det vill säga fransk barockinterpretation, och interpretationen av hennes bror Jehan Alains verk. Det är till stor del tack vare henne som mycket av Jehan Alains geniala musik har kunnat räddas till eftervärlden – Jehan Alain som så tragiskt omkom under kriget vid fronten 1940 endast 29 år gammal. Marie-Claire Alain gav ut hans orgelmusik i flera editioner och kommenterade den också i olika publikationer.

Marie-Claire Alain undervisade flitigt vid master classes världen över och engagerades ofta för juryarbete vid internationella orgeltävlingar. Hon var en elegant och respektingivande fransyska men också en helt internationellt anpassad person som tidigt var engelsktalande. Hon var även mamma (ibland även till bohemiska elever) med ett varmt hjärta och sinne för humor.

Bland mängder av olika hedersutmärkelser och priser erhöll Marie-Claire Alain det danska Sonningpriset, blev 1991 utländsk ledamot av Kungl. Musikaliska akademien och hedrades av sitt hemland 2012 med att utnämnas till Grand Officier av Franska Hederslegionen.

Marie-Claire Alain avled 26 februari detta år. En legend har gått bort – en kraftfull organist som spelade pedal suveränt i högklackade skor.

Erik Boström

INGRID WELIN

Akademiens hedersledamot Ingrid Welin avled den 13 april i en ålder av 73 år. Ingrid Welin växte upp i Göteborg i en kulturell miljö, som blev avgörande för hennes passion för musiken livet igenom. Hon utbildades på Göteborgs handelshögskola. 1973 anställdes hon vid Dagens Nyheter där hon kom att inneha olika befattningar bland annat som chef för enheten för affärsutveckling, en funktion inom koncernledningen. 1992 lämnade hon tidningsbolaget för att verka i makarna Welins gemensamma bolag.

Ingrid Welin var en mycket uppskattad och engagerad ledamot av Fredrika-Bremer-förbundets stipendiestiftelses styrelse, där hon med sakkunskap, auktoritet och beslutsförmåga lade ned ett stort arbete på att säkra kapital och avkastning till fromma för de många stipendiesökande.

År 2000 kontaktade hon och maken dåvarande ständige sekreteraren Bengt Holmstrand med ett erbjudande att bilda en fond för unga stråkmusiker. Det resulterade i fem stipendier. Ungdoms-stipendierna utdelades första gången 2001 vid en sedan dess återkommande ceremoni i akademien då de belönade gav en liten konsert. Stipendiaterna i en ålder 13-19 år utses efter provspelning inför akademiens jury. Dessutom inrättade makarna ett pedagogpris för ”betydelsefulla pedagogiska insatser inom stråkinstrumentområdet vad avser verksamheten före högskolenivån” i syfte att ge uppmärksamhet åt lärare som ofta i det tysta utför en gärning av största betydelse för vårt musikliv.

Ingrid Welin höll alltid nära kontakt med stipendiaterna och förstod snart att de unga musikerna inte bara var i behov av ekonomiskt understöd utan också behövde bättre instrument. Så nästa steg blev att makarna beställde nya instrument av Peter Westerlund, en instrumentbyggare av yppersta klass. För närvarande finns hela 22 instrument som lånas ut gratis till stipendiaterna.

Som om inte detta var nog beslöt Ingrid Welin och hennes make att lägga ut beställningar hos svenska tonsättare i syfte att låta unga musiker under erfaren vägledning komma i kontakt med vår tids musik och studera in verken för uruppförande vid akademiens högtidssammankomst. Det har hittills resulterat i fem kompositioner av fyra tonsättare: Anders Nilsson, Thomas Jennefelt, Marie Samuelsson och Daniel Börtz.

Varje år arrangerade makarna Welin 3-4 konserter i sitt vackra hem på Ingarö, där inbjudna vänner och olika aktörer i musiklivet fick möjlighet att lyssna till stipendiater och ta del av deras berättelser om hur oerhört mycket stipendierna och Ingrids och Pers engagemang betytt för deras karriär. Det var utmärkande för Ingrid att hon med sin värme, nyfikenhet och uppmuntran aktivt följde ungdomarnas fortsatta väg ut i musiklivet och alltid fanns till hands för dem.

För denna på alla sätt enastående gärning beslöt akademien 2003 att kalla Ingrid och Per Welin till hedersledamöter. Det är idag många som känner stor sorg och saknad efter Ingrid Welin, inte minst de unga musikerna. Hon var i allt hon företog sig engagerad, nyfiken, uppmuntrande och spred en värme omkring sig som gav henne många vänner. Samtidigt vet vi att stipendierna, priserna, instrumenten och kompositionsbeställningarna fyllde henne med glädje och berättigad stolthet. Det är en tröst att veta att maken Per vårdar och för hennes arv vidare.

Åke Holmquist

THOMAS ANDERBERG

Människor är som musik. Musiken uppstår ur tystnaden och försvinner in i stillheten. Människor finns hos oss, för att sedan vara borta. Nu söker sig våra tankar till Thomas Anderberg, men där han nyss varit så närvarande, med sin lugna röst och sina skarpa reflektioner, finns han inte längre. Han avled den 17 april, 57 år gammal. Filosofen, kritikern, vännen och akademiledamoten Thomas Anderberg har ryckts bort långt innan han kunnat få göra det han borde ha fått göra.

I ett sådant ögonblick är det värdefullt att veta att det också finns sådant som består.

Han må som musikkritiker ha skrivit om förgänglighetens konst i dagskritikens försvinnande snabba form, men på sin bana som sträcker sig från startpunkten i tidningen Idag över Expressen och fram till Dagens Nyheter satte han en nivå som för lång tid framöver kommer att vara ett riktmärke. Han kunde musiken innan han satte sig ner för att lyssna, men han var samtidigt öppen för det som skulle komma. Det som gjorde honom till en så storartad kritiker var att musiken inte lämnade honom efter att den klingat ut. Istället fanns den kvar i hans minne. Många gånger berättade han om hur han efter konserten kunde spela upp musiken igen i det inre. Det om något var ett uppror mot musikens förgänglighet.

Detta drag av motståndskraft var en del av Thomas Anderbergs person. Där så mycket av det fasta förflyktigats envisades han med att vårda det som gav stadga. Där principlöshet börjat härska höll han sig till sina principer. Bakom dem fanns hans filosofiska gärning, skolad som han var inom den analytiska filosofin i Lund, hans första institution. Den akademiska banan skulle leda fram till att han kort tid före sin förtidiga död utnämndes till professor i Uppsala, dit han kom 1993.

I det som kanske är den viktigaste av hans böcker, ”Alla är vi kritiker” från 2009, förenade han sina områden. Estetiken som praktisk filosofi, moralfilosofin och verksamheten som kritiker inom främst musikens och litteraturens områden är ständigt närvarande på sidorna. Här visar han att bedömningen måste vila på en frihet från främmande intressen. Han levde som han lärde. Vid flera tillfällen har hans omdömen gått emot det som för dagen ansetts vara sanningar. Han kritiserade kotterier, också de maktfullkomliga.

Idag är rollen som fristående kritiker hotad, just den roll han intog. Men boken innehåller också insikter som förklarar mycket av den tid vi lever i just nu. Just som bokens titel säger är vi alla kritiker. Den ensamma smakdomaren har ersatts av ett myller av åsikter. Ändå var Thomas Anderberg aldrig någon smakdomare: hans åsikter inbjöd till gensvar, han dikterade inte.

År 2009 valdes Thomas Anderberg in i Kungl. Musikaliska akademien. Då hade han redan spelat en viktig roll för akademiens utgivning av tonsättarbiografier. Här visade han en omtanke som inte bara gällde de texter som skrevs, utan också författarna. Han var en medmänniska som bistod med råd och som var fylld av omsorg om andra. Han var en mentor, inte för en utan för flera.

Det är just som mentor vi nu ska minnas honom. Det gör den djupa saknaden efter Thomas lättare att bära. Det visar att hans insats är bestående.

Erik Wallrup

ANDERS ELIASSON

Anders Eliasson föddes i Borlänge den 3 april 1947. Han studerade vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm under sent 1960-tal till i början av 70-talet. Ingvar Lidholm var hans lärare i komposition och studier i harmonilära och kontrapunkt skedde för Valdemar Söderholm.

Anders Eliassons allra sista verk heter Ahnungen (Aningar) och denna stråktrio arbetade han mödosamt med några takter per dag ända fram till några veckor före sin död i Stockholm den 20 maj 2013. Anders Eliasson dog i en ålder av 66 år. Ett annat verk som han arbetade med under sin sjukdomstid var Karolinas sömn för sopranen Lena Hoel och kammarensemble, med libretto av den nyligen bortgångne poeten Bengt Emil Johnson. Karolinas sömn spelades i juni sommaren 2012 på konsthallen Artipelag på Värmdö.

Anders Eliasson skrev fyra symfonier. Symfoni nr 1 tilldelades Nordiska rådets musikpris. Den fjärde symfonin spelades av Bayerische Rundfunk i München där Eliasson också bodde under en tid. Hans verk har gjort stort intryck och Wikipedia artikeln på tyska språket är mycket omfångs- och innehållsrik. Ett annat viktigt verk är oratoriet Dante anarca för sopran, alt, tenor, bas, blandad kör och orkester som uruppfördes 1998 i Stockholm på Berwaldhallen. Bland kompositionerna finns också tiotalet solokonserter och fem verk för stråkorkester, bland annat det starka stråkorkesterverket Ostácoli (Hinder).

1996 tillägnades Anders Eliasson en tonsättarfestival i Stockholms Konserthus. De många Disegnoverken för kammarbesättningar följde hans penna från 1970- tal inpå 2000 talet. Han skrev med blyertspenna på notpapper, med ett inre öra som ledsagare. Anders talade ofta om sin respekt för ”musikens ängel”, det vill säga skillnaden mellan det förklarliga och det oförklarliga i musiken. Anders Eliasson komponerade med en modalt, fritt svävande harmonik, och använde två niotonsskalor som musikaliska verktyg.

Tony Lundman, som skrivit ett porträtt av Anders Eliasson i Kungl. Musikaliska akademiens skriftserie, är en av dem i musiklivet som hade mycket nära kontakt med Anders Eliasson ända till slutet. Tony Lundman har tillåtit att jag hämtar några citat av det som Anders Eliasson själv yttrat, ur minnesorden om Anders Eliasson från Svenska Dagbladet skrivna tre dagar efter Anders död.

Tony Lundman skriver: ”Anders Eliasson var en mycket känslig människa, måhända överkänslig redan när han kom till Stockholm. Mötet med avantgardistiska trender på Kungliga Musikhögskolan blev svårt. ’Man ska komma ihåg att för mig var musik så oerhört betydelsefullt – det enda syftet med att leva. Då kan man inte komma med något stendött intellektuellt.’ Eliasson sade alltid att han följde musikens egen vilja. Om pågående arbeten kunde han uppslukad av partitursidorna säga: ’Det är spännande just nu, det händer så mycket och jag vet inte vart musiken är på väg.’ ’Kulturlivet är bensprattel, kanonskott och en jävla kökkenmödding’, sade han. ’Men vad vi som konstnärer gör är att i alla fall försöka se till så att vägen mot vårt innersta blir klar och tydlig.’ ”

Det verkade som Anders Eliasson hade förlikat sig med döden när han mot slutet till sina vänner sa ”Det ska bli spännande att dö.” Hans blickade trots allt framåt. Om vi ska blicka framåt kan vi hoppas att hans verk blir mycket framförda i framtiden. Hans virtuosa Konsert för violin piano och orkester spelas av Ulf Wallin
och Roland Pöntinen på Konserthuset i Stockholm i mars 2014.

Anders Eliasson har komponerat en stråktrio som väntar på att uruppföras och det vore en fin satsning om till exempel oratoriet Dante Anarca spelades igen på konsert. Inspelade och utgivna på skiva finns bland annat Sinfonia per archi, och dubbelkonserten för violin, piano och orkester. Och stråkorkesterverket Ostácoli, finns inspelad med Mellersta Österbottens kammarorkester.

Anders Eliasson invaldes som ledamot i Kungl. Musikaliska akademien 1992.

Marie Samuelsson

ERLING BLØNDAL BENGTSSON

Den danske mästercellisten Erling Bløndal Bengtsson avled den 6 juni i Ann Arbor, Michigan, 77 år gammal. Han föddes i Köpenhamn 1932 och gjorde debut som underbarn redan vid fyra års ålder. Erling fortsatte sina studier som 16-åring under Gregor Pjatigorgskij vid Curtis Institute i Philadelphia och blev året därpå dennes assistent och snart själv en av lärarna där, tills han 1953 kom till Det Kongelige Musikkonservatorium i
Köpenhamn. Han verkade som professor där mellan 1961-90 och erhöll vid den tiden även en professur vid Hochschule für Musik i Köln. Även på Edsberg var han verksam och var en av de pedagoger som lade grunden till den strålande utvecklingen av cellister i Sverige.

Han återvände till USA 1990 och undervisade vid University of Michigan i Ann Arbor fram till sin död. Förutom sin signifikativa pedagogiska gärning hade Bløndal-Bengtsson en stor karriär som solocellist och kammarmusiker. Med en vittomspännande repertoar konserterade han till långt upp i åren med de stora dirigenterna och orkestrarna världen över.

Förutom standardrepertoaren för cello uruppförde han en mängd konserter tillägnade honom av skandinaviska kompositörer och blev den förste cellisten att spela bland annat Barber, Delius, Britten och Lutoslawskis cellokonserter i Skandinavien. Han finns rikt dokumenterad på cd med alla de viktigaste sonaterna och konserterna.

Jag hade glädjen att få spela kammarmusik med Erling några gånger, bland annat Tjajkovskys pianotrio i Oslo tillsammans med Arve Tellefsen, och jag kommer alltid att minnas hans underbara ton och storartade musicerande. Erling Bløndal-Bengtsson erhöll under sitt liv en mängd utmärkelser från Island och Danmark och utnämndes till "Chevalier du Violoncelle" av Indiana University.

Han blev utländsk ledamot av denna akademi 1972.

Staffan Scheja

BENGT HALLBERG

Den 2 Juli 2013 avled Bengt Hallberg, en av vårt lands största jazz och improvisationsmusiker. Bengt föddes i Göteborg 1932 och började tidigt studera piano. Redan vid 13 års ålder var hans intresse för jazzmusik stort och han skrev sitt första arrangemang. När Bengt gick i gymnasiet fick han som uppgift att spela orgel på morgonsamlingarna och hans preludier blev ofta sinnrika jazzimprovisationer över melodier ur ”den amerikanska sångboken”. När lärarna anlände växlade han snabbt över till dagens psalm.

Redan vid 17 års ålder spelade han in sin första grammofonskiva. Vid den tiden började han också anlitas av amerikanska jazzstjärnor som Lee Konitz, Clifford Brown och Stan Getz. När han som tonåring mötte den då redan mycket berömde Getz inför en konsert ville denne sätta unge Bengt på prov och föreslog en känd
så kallad standardmelodi fast i ovanliga Gess-dur. Bengt klarade detta med bravur och Getz ville i fortsättningen alltid anlita Bengt vid sina besök i Sverige. Berömd är deras inspelning av Ack Värmeland du sköna.

Bengt Hallberg var älskad som ackompanjatör och samarbetade länge med akademiledamoten Alice Babs. Han var en genial arrangör. Gjorde ofta vittgående bearbetningar. Exempel på detta är Povel Ramels Håll musiken i gång och Johanssons boogie-woogievals. Bengt Hallberg framträdde ofta som solist med trio eller ensam. Hans största publika framgång är nog inspelningen av standardlåten Dinah.

Bengt blev som framstående elev till Lars-Erik Larsson, kompositionsprofessor vid Musikhögskolan, en mycket skicklig och kunnig tonsättare. Jag minns en fuga som Bengt skrev under elevtiden. Denframfördes av elevorkestern och den annars mycket barske dirigentprofessorn Tor Mann beskrev stycket som ett mästerverk. Så småningom komponerade Bengt en rad verk för symfoniorkester och jag vill särskilt framhålla konserten för två pianon och orkester som uruppfördes av Bengt Hallberg och Jan Johans-son. Dirigent var Gustaf Sjökvist.

Bengt Hallberg har bidragit till körrepertoaren med åtskilliga kompositioner och arrangemang. Många har blivit standardrepertoar för körer i hela norden. Filmmusik var inte främmande för Bengt. Han har musiksatt bland annat Den vita stenen och Astrid Lindgrens Madicken.

Imponerande och unik var hans förmåga att minnas nästan alla stycken han spelat och omedelbart mästerligt kunna harmonisera vilken melodi han än stötte på. Många minns säkert hans önskekonserter där publiken fick föreslå vad han skulle spela. Ibland blev det hisnande tolkningar av till synes banala melodier. Bengt Hallberg samarbetade och gjorde otaliga inspelningar med alla framstående svenska jazzmusiker och blev också internationellt mycket erkänd. 2001 drog han sig av personliga skäl tillbaka från offentligheten. Han återkom 2010 och hans solokonserter möttes av stående ovationer i utsålda konserthus. Han var intensivt verksam till kort före sin bortgång.

Bengt Hallberg blev ledamot av denna akademi 1986.

Georg Riedel

GUNNAR NORDENFORS

Diktsamlingen Det vilda torget av poeten och Nobelpristagaren Tomas Tranströmer inleds med dikten Kort paus i orgelkonserten, vars första strof lyder: ”Orgeln slutar att spela och det blir dödstyst i kyrkan men bara ett par sekunder. Så tränger det svaga brummandet igenom från trafiken därute, den större orgeln.” Diktsamlingen är från 1983 och den som spelade och som utgjorde incitamentet till dikten var den nyligen bortgångne ledamoten av vår akademi, förre domkyrkoorganisten i Västerås, Gunnar Nordenfors.

Nordenfors var dalmas och föddes den 31 maj 1927. Han var tidigt begåvad pianist men genom inspiration av organisten i Falu Kristine kyrka, Carl Rogberg, tilltog hans intresse för kyrkomusik och orgelspel och redan som 15-åring avlade han organist- och kantorsexamen i Uppsala.

Nordenfors studerade senare vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm med den legendariske Alf Linder som lärare och så vidtog skilda förordnanden i Stockholm, bland annat i Bromma församling och som musiklärare vid Lärarhögskolan för att 1956 tillträda tjänsten som organist i Västerledskyrkan där han tillsammans med sin kantorskollega Folke Wedar utvecklade ett rikt musikliv. Denna tjänst innehade Nordenfors tills han 1972 blev utnämnd till domkyrkoorganist i Västerås där han verkade fram till sin pensionering 1992.

Nordenfors var under Stockholmstiden husorganist hos Eric Ericson och hans körer och upplevde tidens dynamik vad gäller körlivets sakrala och profana utveckling liksom orgelbyggeriets expansion, erfarenheter som främjade hans arbete senare i Västerås.

De två orglarna i domkyrkan blev nu inspirationskällan till en imponerande orgelverksamhet. Lördagsmusiken i domkyrkan växte nu i omfattning och lockade allt större åhörarskaror och det var ofta man bland publiken såg Tomas Tranströmer. Nordenfors efterträdare, Mats Ericson, har förklarat framgången med denna konsertserie, som för Västeråsborna nästan blev ett folknöje:
”Två faktorer torde kunna tillmätas särskild betydelse, dels Nordenfors oerhört breda repertoar, spännande över alla genrer och stilar, dels hans ambition att spegla musikens sanna väsen och innehåll.”

Gunnar Nordenfors invaldes 1983 som ledamot av denna akademi och gjorde stora insatser för densamma, bland annat som ordförande i kyrkomusikkommittén under ett helt decennium. Han var också under en följd av år akademiens censor vid de kurser för avläggande av organist- och kantorsexamen, som arrangerades vid ett antal orter i Sverige och som försåg församlingar runt om i vårt land med examinerade kyrkomusiker.

Inför Västerås 1000-årsjubileum 1990 fick Nordenfors uppdraget att ur Stifts-och Landsbibliotekets handskrifter från 1600-talet bearbeta materialet, vilket resulterade i upptäckten av en nästan bortglömd musikskatt.

Gunnar Nordenfors avled den 12 oktober 2013.

Erik Lundkvist

JAN LING

En kväll någon gång under de almanacksröda dagarna inför det årsskifte som skulle gå över i år 1968, stod jag hemma i Arvika vid badkaret och badade våra två döttrar. Den yngsta hade nyligen fyllt ett år och krävde kontinuerlig tillsyn. Då öppnade min fru dörren och lät meddela att en person vid namn Jan Ling ville tala med mig i telefon. ”Han hade så mjuk och vacker röst och lät så till den grad trevlig att jag inte kom mig för att be honom ringa litet senare. Jag tar över här så kan du gå ut och ta telefon”. Utan att riktigt veta hur det hade gått till så fann jag mig tio minuter senare vara timanställd vid Göteborgs Universitet, Institutionen för musikvetenskap med uppgift att undervisa studenter i musikteoretiska ämnen.

Det jag redan trodde mig veta om Jan Ling och framför allt nyss anat via min hustru fick nu omedelbar bekräftelse. Jan var verkligen en person om vilken man rentav kan påstå att han var ”icke förhandlingsbar” i den meningen att hans avväpnande vänlighet i kombination med ett uppmuntrande tilltal fungerade i perfekt harmoni med hans innersta vilja. Den underliggande orgelpunkten klingade stabilt, likafullt antiauktoritärt. Känslan av gränslös empati uttryckte han i ett fascinerande tempo allegro. Paradoxalt! ”Du kan bo hemma hos oss” sade Jan när jag antydde att jag ännu inte hade ordnat med de ofrånkomliga övernattningarna. Så började vår drygt 30-åriga samborelation.

”Under ett turbulent liv med åtskilliga miljöer på mitt samvete hade jag förmånen att under något årtionde ha Lennart som inneboende”. Detta var en mening ur det företal till min bok ”Repliker” som kanske blev något av det sista som Jan kom att skriva. Jag flyttade in hos Jan och Britt i Jonsered. Första natten födde huskatten fyra ungar i min säng. Detta tog jag som ett lyckosamt och mycket hedrande omen – man överlämnar inte sin avkomma till någon man inte litar på. Katten hade för övrigt sitt revir i Jans knä när han arbetade vid datorn. Jan hävdade bestämt att det var katten som var den egentliga författaren till hans böcker.

Här en kort prosadikt med några av de klenoder som ingick i Jans akademiska lagerkrans: rektor för Göteborgs universitet, ledamot i Kungliga Musikaliska akademien, Kungliga Vitterhetsakademien, Kungliga Gustavadolfsakademien i Uppsala, Kungliga Vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg.

Efter några år flyttade Jan till Övre Husargatan i Göteborg. Vad flytten kunde få för konsekvenser för min egen del hann jag aldrig reflektera över: ”inget problem, allt lösöre ska mé,” var Jans enda kommentar. Det var även Jans idé att vistelsen på den nya adressen skulle innehålla några ceremoniella moment, varvid Jan vinnlade sig om att dessa inslag skulle ligga på högsta möjliga konstnärliga nivå. Som det sista på kvällen skulle vi växelvis recitera ur Dantes Gudomliga Komedi (vi stod vända mot varandra diagonalt i vardagsrummets hörn) och som det första på morgonen gick Jan till flygeln och spelade någon av Goldbergvariationerna – medan åren gick. Med Staffan Schejas hjälp vill jag nu försöka återskapa något av de kvälls- och morgonritualer som hörde hemma på Övre Husargatan.

Jag börjar med att läsa en kort bit av första sången i Skärselden, som var en av Jans favoriter. Det handlar om uppstigandet ur helvetet, det handlar om ljus – det handlar om frisk luft. Därefter spelar Staffan temat ur Goldbergvariationerna. Det blir inte fel om vi till pianot försöker föreställa oss vokaliserna ur Ingvar Lidholms a riveder le stelle.

Så kom då till slut, oväntat – drabbande – den 3 oktober. Den skepnad som Jan då mötte mitt i backen var – som vi alla vet – inte förhandlingsbar.

Jan Ling blev ledamot av denna akademi år 1975.

Lennart Hall

STEN HANSON

Den 1 november avled Sveriges kanske mest färgstarka musikpersonlighet, Sten Hanson. Han var född i Skålan i Klövsjö församling den 15 april 1936. Vägen från den jämtländska Skålan till världens musikcentra var lång och krokig. Han arbetade med vitt skilda saker, som lärarvikarie redan i 17-års ålder i hemkommunen, avskuren från omvärlden under vintertid, arbetade på båt som förde honom ut i världen, och deltog även i fredsarbete som FN-soldat. Han bodde en tid i Paris
där han besökte föreläsningarna på Sorbonne och hemkommen studerade han även på Stockholms Högskola.

Han arbetade också på Norstedts förlag, bland annat som redaktör för uppslagsverket FOCUS och skrev både dikter och noveller. Hans första böcker publicerades av Norstedt, han debuterade med diktsamlingen, Sträv som starren redan 1959, i tät följd av novellsamlingen Bleksommar 1960, samt diktsamlingen En ung poet i Stockholm 1962. Han kom i kontakt med Fylkingen där han i den så kallade Språkgruppen, tillsammans med en grupp av poeter och konstnärer som Ilmar Laaban, Åke Hodell, Lars-Gunnar Bodin, Bengt-Emil Johnson, experimenterade med vad som kom att kallas text-ljud-komposition och blev ansvarig för de under många år återkommande Text-ljud-festivalerna.

Genom arbetet med text-ljud-kompositioner, han kallade dem även för ljuddikter, kom han i kontakt med den experimentella, i första hand den elektroakustiska musiken. Tidigt insåg han bandspelarens betydelse för poesins förnyelse, och att text-ljud-kompositioner kunde bryta den isolering en författare inom ett litet språkområde ofta kände.

Han turnerade själv flitigt både som föreläsare och som artist och framträdde med egna kompositioner runt om i världen. De tidiga verken var ofta korta och slagkraftiga montage av text och ljud med ett socialt och politiskt engagerat innehåll, Che, Western Europe, Revolution. I andra verk, Coucher et souffler, How are you, låg tonvikten mera på det humoristiska planet. I kompositioner som Fnarp(e) och L’Inferno de Strindberg (1971) har texten genomgått en mer omfattande elektroakustisk bearbetning, liksom i den tänkvärt humoristiska The flight of the Bumblebee.

Förutom elektroakustiska verk ägnade sig Sten Hanson åt både instrumental-, och vokalkompositioner. John Carter Song Book är komponerat för fyra sångstämmor och elektroniska klanger, Wienerlieder för sopran, piano och tonband, i en serie – Play Power – har han exploaterat ett instruments möjligheter i förening med en bandstämma, Five Stones in the River är skrivet för koreansk flöjt.

Han har varit ledamot i styrelserna för ett flertal både svenska och internationella föreningar: Fylkingen, EMS, STIM, College compositeur de GMEB (Groupe de Musique Expérimentale de Bourges), ISCM och inte minst Kungl. Musikaliska akademien. Och han var FST:s (Föreningen Svenska Tonsättare) ordförande 1984-94.

Sten Hanson personifierade det mest radikala inom den svenska musiken. Och många kände nog en viss tvekan inför hur han som ordförande skulle kunna företräda de som komponerade traditionell musik, symfonier eller kyrkomusik. Men det visade sig att Sten Hanson var en betydligt mer sammansatt och kompetent person än många anat. Dessutom hade han förmågan att hitta medarbetare, som var helt olika honom men kanske just därför ledde samarbetet till bra resultat. Han lyckades förankra idéer som var hans men tog också emot andras som blev hans genom detta samarbete.

Under Sten Hansons ordförandeskap förbättrades tonsättarnas ekonomiska förutsättningar. Inom STIM har han försvarat och förbättrat den konstnärliga musikens möjlighet att ge intäkter till upphovsmännen. Genom betydande satsningar inom Svensk Musik ökades möjligheten för att få flera framföranden och nå en större publik. Men bakom resultaten fanns ett hårt arbete av förhandlingar. Det var i kraft av sin person, sin oslagbara formuleringsförmåga och sitt direkta tilltal som han både överraskade och övertygade sina motparter. Att förhandla tillsammans med Sten Hanson var alltid ett äventyr.

Den respekt som han förde med sig var till stor del grundad i den konstnärliga integritet som han satte så högt. Han var en trovärdig representant för konstnärliga yrkesutövare, även om hans berättarkynne ibland for iväg i riktningar som ingen kunnat ana. Det var ju som författare han gjorde sin debut på slutet av 1950-talet. Men detta ursprung hindrade honom aldrig från att strida för musiken och dess upphovsmän i många sammanhang. I det internationella samarbetet var han en självklar mittpunkt. Han hade kontakter över hela världen. Vart man än kom inom den samtida konstmusikens olika förgreningar var det Sten Hanson som alla kände till. Med sin djupa förankring i framförallt den elektroakustiska musiken var han en strålande ambassadör för svenskt nyskapande. Och som performanceartist har han för alltid skrivit in sig i den gränsöverskridande konstens historiebok.

Han blev invald i Kungl. Musikaliska akademien 1993.

Miklós Maros

LARS EDLUND

Den 21 december avled tonsättaren Lars Edlund. Han var en av förgrundsgestalterna i det svenska musiklivet allt sedan femtio-talet, framförallt som pedagog och tonsättare. Lars Edlund tillhörde den grupp musiker som efter krigsslutet reste till Schola Cantorum i Basel för att hämta inspiration och få nya idéer. Våra gränser hade varit stängda under kriget, inte minst när det gällde musikaliskt utbyte med Mellaneuropa.

Under en period var Lars verksam som kyrkomusiker men lämnade så småningom Svenska kyrkan. Tvivel och oklarheter angående kyrkomusikens estetik och avsikter gjorde att han så småningom sökte sig till den katolska kyrkan. 1960 blev Lars Edlund lärare i gehörslära vid Musikhögskolan i Stockholm och därmed inleddes en pedagogisk verksamhet som skulle bli banbrytande. Metodiskt nytänkande förenat med konstnärlig medvetenhet blev nyckelord i hans två läroböcker, ”Modus novus” och ”Modus vetus”, de skulle komma att få en världsvid spridning.

Vid sidan av pedagogiska uppdrag ägnade sig Lars bland annat åt den vokalgrupp han skapade, Camerata Holmiae, som framförallt utforskade stilriktig sätt att framföra musik från den vokala storhetstiden på sexton- och sjuttonhundratalet, dessutom svarade gruppen för talrika uruppföranden av verk från vår egen tid. Lars var även en skicklig cembalist som med stor stilsäkerhet ägnade sig åt musik från cembalons guldålder.

I början av sjuttiotalet flyttade Lars till Gotland för att helt och hållet ägna sig åt komponerande. Denna önskan hade funnits hos honom under lång tid och sjuttiotalet skulle, trots livshotande sjukdom, bli ett mycket produktivt årtionde. Flera av de stora körverk som kommit att betraktas som de mest betydelsefulla i den svenska körrepertoaren tillkom då, Elegi, Missa Sancti Nicolai, Nenia och Saligprisningarna är några exempel. Som den värmlänning Lars Edlund var hade han ett livslångt intresse för Gustaf Fröding. Stort uppseende väckte Edlunds opera om Gustaf Fröding som Kungliga Operan uruppförde hösten 1981, Flickan i ögat, i fantasifull regi av Folke Abenius. Från denna tid bör även nämnas sångcykeln Cirkus som blev ett välkommet tillskott till vår solo-sångsrepertoar.

Under slutet av åttiotalet återvände Lars till fastlandet, till Uppsala. Även om skaparkraften avtog något så tillkom ändå flera betydelsefulla kompositioner under denna tid, ett par stråkkvartetter, några betydelsefulla körverk, Adonai och Paradiso samt Ikoner för kör och orkester till dikter av Tomas Tranströmer. Lars Edlund var medlem av den första kammarkören som Eric Ericson bildade under senare delen av fyrtiotalet och kom att stå honom mycket nära under hela livet. Lars Edlund blev en mycket viktig del av det man inte minst internationellt kallar ”det svenska körundret”.

Lars Edlund bekände sig aldrig till några ismer, han tillhörde inte några gruppbildningar. Han gick sin egen väg och finslipade ett expressivt sångbart tonspråk, oftast tonalt fritt med tidvis återkommande tonala mål. Det fanns alltid ett mycket nära ord – tonförhållande som även i den mest komplicerade melodik och harmonik gav uttryck för starka känslor. Det är med djup beundran och stor tacksamhet jag minns läraren och vännen Lars Edlund.

Lars Edlund blev ledamot av denna akademi 1975.

Gustaf Sjökvist

2012

ANDERS ÖHRWALL

Den 4 februari avled en av vårt lands stora musikprofiler, Anders Öhrwall. Han var född 1932 i Örebro och inledde i tonåren sin musikaliska bana med pianot i en jazzgrupp som sitt instrument. Ett par stenkakor med en inspelning av Bachs h-mollmässa visade honom vägen till barockmusiken. Och det var i så hög grad att Öhrwall inom detta område skulle bli oerhört betydelsefull.

Till Musikhögskolan i Stockholm kom han i slutet av femtiotalet, avlade organist-, kantors- och musiklärareexamina, med bland andra Alf Linder som orgellärare och Eric Ericson som vägledare i körsång och kördirigering, sedan blev det specialstudier i piano för Greta Eriksson och dirigentklassen för Herbert Blomstedt. Redan 1962 anställdes Anders Öhrwall i Adolf Fredriks kyrka där han skulle stanna till 1999, alltså i 37 år. 1960-72 var han ledare för Sveriges Radios ungdomskör, 1974 blev han ledare för Filharmoniska kören i Konserthuset, tidigare Musikaliska Sällskapet, och under åren 1982-85 var han chefdirigent och konstnärlig ledare för Radiokören.

Redan 1963 blev Öhrwall cembalist i Musica Holmiae och kom att musicera med dem i många år, senare blev denna grupp Drottningholms barockensemble. Under några år på 1990-talet var han även ledare för The Phoenix Bach Choir i Arizona i USA. Men den ensemble man mest förknippar Anders Öhrwall med är Adolf Fredriks Bachkör som han bildade 1964. Det fanns då ingen kör som kunde forma barockmusik som denna med sin speciella frasering och dynamiska uttrycksrikedom. Öhrwall öppnade ögon och öron inte minst för oss kollegor i sitt delvis nya sätt att framföra barockmusik, det blev helt ny energi i musicerandet liksom luft och spänst. Tillsammans med Drottningholms barockensemble framförde man framförallt Bachs verk med en luftig och musikantisk interpretation.

Anders Öhrwall var en krävande körledare men uppnådde med idogt repeterande fantastiska resultat. Under långa tider vallfärdade den stockholmska konsertpubliken till Adolf Fredriks kyrka för att höra Bachkören och Drottningholms barock. Att utländska barockspecialister som Nicolas Harnoncourt sökte samarbete med Öhrwall och hans Bachkör blev ganska naturligt, ett minnesmärke från den tiden är inspelningen med Bachs samtliga motetter med Bachkören och Concentus Musicus. Men det var inte bara Bach som Anders Öhwall ägnade sin tid åt, Monteverdi, Purcell och Händel fick en renässans under Anders, liksom mästarna Schütz, Schein och Scheidt. Anders Öhrwall var en oerhört viktig del i den kyrkomusikaliska guldålder som rådde i Stockholms kyrkor under sjuttiotalet och delvis även åttiotalet.

Få om ens någon har betytt så mycket för den svenska körrepertoaren som Anders Öhrwall, troligen har det i varje svensk kyrka någon gång klingat arrangemang och kompositioner av Öhrwall. Lättheten i musicerandet, musikanteriet, detta la han in i sina arrangemang och kompositioner. Han visste också hur man skulle utnyttja körresursen, ofta tillsammans med ett par instrument. Såväl hans Gaudete och Mariamusik som Trettondagsmusik kom i många kyrkor att bli traditionsverk. Gehrmans förlag gav ut ungefär etthundrafemtio utgåvor från Anders Öhrwalls hand.

Idag minns vi Anders Öhrwall med stor tacksamhet för vad han gjort för det svenska körlivet, han var en praktiker som i sina arrangemang på bästa sätt utnyttjade körens klangpalett och med rytmisk vitalitet skapade glädje i musicerandet. Hans barockmusicerande blev något av en ledstjärna för många av oss som var hans kollegor.

Anders Öhrwall blev ledamot av denna akademi 1980.

Gustaf Sjökvist

GÖSTA OHLIN

Körledaren och professorn Gösta Ohlin avled 16 maj 2012. Han föddes 1921 i Filipstad och växte upp i den frikyrkomiljö som han blev trogen livet ut. Efter studier vid Musikaliska Akademien i Stockholm (med bl.a Otto Olsson och Oscar Lindberg som lärare) och kyrkomusikaliska studier i Tyskland blev han anställd som musikkonsulent i Svenska Missionsförbundet.

Från 1953 fick han tjänst som kyrkomusiker i Biskopsgårdens församling och i Betlehemskyrkan i Göteborg. Tidigt kunde man i Betlehemskyrkan höra den nya tidens musik - i det här fallet i form av äldre (numera "tidig") musik: Lilla kören sjöng motetter av Schütz tillsammans med trångmensurerade bleckblåsare. "Tidstroget" var vid denna tid inte ett ord på var mans läppar - allra minst inom den svenska frikyrkan. Detta var influenser från Tyskland och i fortsättningen skulle Gösta Ohlin även vara med om att introducera den nya kärvare evangeliska körmusik som till exempel Michelsen och P.E Ruppel representerade. En musik formad av erfarenheter från det förödande kriget.

Senare kom Sven Eric Johanson, SvenErik Bäck, Lars Edlund och Sven-David Sandström att bli betydelsefulla förnyare i denna tradition. Som kyrkomusiker fortsatte Gösta under livet att samtidigt odla traditionen av enkel, folklig sång tillsammans med den nydanande musiken – alltid med kvalitet som ledstjärna. En slags musikaliskt civilkurage präglade allt han gjorde.

1959 anställdes han vid dåvarande Göteborgs musikkonservatorium och blev där en älskad sångpedagog och lärare i kördirigering. Han startade Musikhögskolans kammarkör och förblev dess ledare under många år och många turnéer I Sverige och utomlands. Från 1977 blev han prefekt vid Musikhögskolan i Göteborg sedan det blivit en del av Göteborgs universitet.

Hans arbete som sångpedagog och körledare präglades av djup kunnighet och mild, varm och pricksäker humor. Som kyrkomusiker var han både vårdare av den svenska körtraditionen och den frikyrkliga med rötterna i folkrörelsetiden. Bach, Schütz, Brahms var några av stöttepelarna i hans körbygge. Musik skulle ha en funktion i gudstjänsten. En gammal anekdot ur den stora floran berättar om ett litet kvällsmöte i Betlehemskyrkan under tidigt 50-tal:

Man hade just sjungit en gemensam sång och samlat in kollekt, men sången var slut innan kollekten och pastorn pålyste att man därför skulle sjunga om sista versen. "Nej, det skall vi inte för det har ingen funktion" ljöd en röst från orgelpallen.

Gösta Ohlin kom på olika sätt att medvetet arbeta för gudstjänstmusikens förnyelse. Han blev en av nyckelpersonerna i den musikkommitté inom Svenska missionsförbundet som vart fjärde år organiserade de stora körfesterna där de nya idéerna presenterades. Sven Eric Johanson, Sven-Erik Bäck, Lars Edlund, Knut Nystedt, Egil Hovland och Sven-David Sandström var några av de radikala tonsättare som bidrog till förnyelsen. Musikkommitténs publikationer var också framsynta och för sin tid nydanande: Barnkörboken, Evangeliespråk och Sångarbladets olika utgåvor var ett motgift till slentriansjungande i kyrkan.

Under en kort tid fanns Göteborgs radiokör som också leddes av Gösta Ohlin. Gösta Ohlins vokalensemble, GOVE, blev dock det instrument där han allra djupast kunde uttrycka sina konstnärliga visioner. Många radio- och grammofoninspelningar vittnar om detta. Därtill kommer alla lyssnare som under årens lopp fått stora upplevelser under de konserter där Gösta blommade ut som allra bäst. Kännetecken: en minutiöst planerad repertoar, en förfinad "svensk" körklang, en artikulation och frasering som helt tjänade texten så väl att man sällan eller aldrig blev påmind om all instuderingsmöda som låg bakom. Detta gällde både i musik som var "profan" eller "progud" (Göstas formulering).

Till bilden av körfostraren hör också otaliga kurser för sångare och körledare. Gösta Ohlin belönades bland annat med Norrbymedaljen och fick utmärkelsen Årets körledare.

Jag och många, många från oika generationer kommer att minnas en Gösta som var varmhjärtad, omtänksam, trofast, pålitlig och humoristisk i den varma bemärkelsen. Jan-Lennart Höglund, en av dem som i många år samarbetade med Gösta Ohlin, skrev i sin minnesartikel i Svenska Dagbladet : "Vi brukar ju lite lättsamt säga att ingen är oersättlig. Men kan det vara sant?”

Sist vill jag påminna om hur Gösta Ohlins körkonst kunde yttra sig och för er spela cd-versionen av Sven Eric Johansons tonsättning av Pär Lagerkvists Det är vackrast när det skymmer.

Gösta Ohlin blev ledamot av denna akademi 1983.

Gunnar Eriksson

JOHANNES JOHANSSON

Johannes Johansson, tonsättare, kyrkomusiker och rektor för Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och ledamot av denna akademi sedan 2006 avled stilla i sitt hem den 30:e maj 2012. Han befann sig mitt i livet och hans oväntade bortgång skapade ett tomrum och stor saknad och sorg för familjen, vännerna, kollegorna och studenterna.

Johannes Johansson föddes 1951 i Malmö och studerade filosofi, vetenskapshistoria och musikvetenskap vid Lunds universitet samt kyrkomusik, kördirigering och komposition vid Musikhögskolan i Malmö. Johannes Johansson var verksam som tonsättare nationellt och internationellt och var initiativtagare till föreningen Ars Nova i Malmö som han ledde i 10 år, 1986-96. Hans kompositioner som ofta kännetecknas av en raffinerad klangkänsla och avancerad instrumentation innefattar körverk, kammarmusik och elektronik och kombinerar ofta elektronik och akustiska instrument eller sång. Johannes arbetade också nära olika texter, dels i kyrkomusik och liturgi, dels tillsammans med poeter såsom Tomas Tranströmer och Eva Ström.

Han gav 2006 ut en porträtt-CD med sin musik som lånade titeln från namnet på ett av hans verk Swift over the dark cave (hämtat från en Orfeus-text) och jag vill låna formuleringar ur Johannes verkbeskrivning av titelverket för att karaktärisera en del av hans musikaliska konstnärskap: ”… Musik som vi lyssnar uppmärksamt på bär på ett stort allvar och kan innehålla nycklar till stora hemligheter, men det är inte alltid det patetiska och anspråksfulla som låser upp och öppnar. Det lekfulla och lätta kan vara väl så verk-samt; swift (tornsvala)...over the dark cave (över den mörka grottan).

Mellan 1995 och 2006 var Johannes utbildningschef och prefekt vid Musikhögskolan i Malmö och blev 2006 rektor för Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Han var hedersledamot av både Royal College of Music och Guildhall School of Music i London. Johannes hade en orubblig tro på musikens stora betydelse i samhället som kunskapsbaserat och omvälvande mänskligt uttryck och han hade ett brinnande engagemang för utbildningsfrågor. Han var mycket drivande till förmån för den framväxande konstnärliga forskningen där han starkt hävdade den musikaliska kunskapens och musikerns praktiska erfarenheter som specifika förutsättningar och möjligheter inom det nya forskningsfältet.

Studenterna på KMH vittnar om hans stora engagemang, om hans lyhördhet och med vilket genuint allvar han tog sig an studenternas angelägenheter och frågor i alla sammanhang. KMH:s studentkårsordförande talade på begravningen, den 15:e juni i Karlskrona, om den fina kontakt som fanns mellan rektor och studentkår. Hon beskrev hur hon som nybliven kårordförande var lite orolig för att möta en ”rektor” för första gången men att hon i mötet och i den fortsatta kontakten insåg att: ”Vi hade inte en rektor vi hade en Johannes!”

Johannes var mellan 2005 och 2011 ordförande för AEC, The European Association of Conservatoires, en sammanslutning för alla europeiska musikhögskolor. Han åtnjöt en enorm respekt hos sina internationella kollegor och betydde mycket för utvecklingen av det internationella samarbetet inom musikutbildningen. Jag hade förmånen att flera gånger delta i de sammanhangen och se Johannes i aktion och på en levande och nyanserad engelska
entusiasmera och inspirera deltagare i konferenser och seminarier med sina framställningar om musik, utbildning och forskning. Han framhöll ständigt nödvändigheten av att utvecklas i takt med sin samtid och att samtidigt vårda starka och goda traditioner utan att behålla ”bad habits” – dåliga vanor. Han såg alltid framtiden an med stor tillförsikt, det fanns en smittande optimism och tro på musikens inneboende kraft som genomsyrade hela hans liv.

Johannes var också ledamot i styrelsen för SUHF, Sveriges universitets- och högskoleförbund, där han gav en tydlig röst åt de konstnärliga utbildningarna och den konstnärliga forskningen, vilket betytt mycket för konstens och musikens numera självklara plats i de högskolepolitiska sammanhangen.

Johannes var en person med ett brilliant intellekt och med djupa förvärvade kunskaper inom en mängd områden. Han var verkligen en visionär som alltid blickade framåt med fötterna djupt rotade i nuet. Han var en fantastisk och självklar talare och retoriker som alltid var väl förberedd men med sin starka närvaro förmedlade känslan av att tala i stunden. Han älskade det avancerade samtalet kring musik, konst och samhälle.

Oberoende av vilket tema som väcktes – musik och komposition, utbildning och forskning, högskolepolitik, frågor om makt och jämställdhetsfrågor, konst, etiska frågor mm - så hade han alltid en intressant egen och reflekterande synpunkt som gav nya perspektiv till diskussionen, han var en självständig, fängslande och ofta överraskande tänkare och talare.

Johannes hade en stark integritet och stod alltid för en tydligt kommunicerad riktning i de frågor han var engagerad i. Att ha honom som meningsmotståndare var inte lätt – men man visste också alltid var han stod och han kompromissade sällan. Han ingöt respekt hos alla som mötte honom i hans många olika roller både i Sverige och utomlands. Men denna respektingivande hållning kompletterades också av en nästan pojkaktig entusiasm, glädje och nyfikenhet och av en djupt filosofisk och humanistisk inställning till världen.

Johannes stora fritidintresse var båtar och hav. Han var en erfaren seglare och en stor passion var att bygga modeller av gamla fartyg.

Jag vill avsluta med att citera några rader från nyhetsmagasinet Fokus’ minnesord från 25:e juni där Cecilia Rydinger Alin berättar om firandet av Johannes 60-årsdag i december 2011 på KMH: Han gratulerades ”av skolans elever med Massenets Meditation, Polska från Rättvik, ett eget körverk (Kerubhymnen ur Lucernarium) och Weiwei Jins komposition Kaleidoscope.

– Han visste ingenting, vi tog honom till salen och satte honom mitt i rummet, bland lärare, kollegor, elever och vänner. Sedan öppnade vi med musik som flätades ihop i ett flöde. Jag satt nära honom och såg att hela han lyste. Jag tror att han grät. Han var helt överväldigad, inte minst för att vi satte studenterna och deras musicerande i centrum, berättar Cecilia Rydinger Alin.

Under firandet fick han också en modellbyggsats, eftersom hans största passion vid sidan av musiken var gamla fartyg. Han älskade att bygga modeller av gamla båtar och var nästan färdig med en ångfregatt från 1800-talet, som nu enligt hans önskan ska doneras till Sjöofficersmässen i Karlskrona.

Den tredje presenten var en flyglektion eftersom han alltid drömt om detta. Äventyret blev av bara några dagar före hans bortgång och enligt en kollega var han lycklig som en prins den sista tiden.”

Anna Lindal

JAN EYRON

”Svenskt musikliv och i synnerhet svensk romanssång har sorg”, så började hovsångerskan Siw Wennberg sina minnesord över pianisten Jan Eyron i en av Stockholmstidningarna i somras. Och jag instämmer helt och fullt. Jan var en av huvudstadens mest anlitade och högt ansedda romans inspiratörer/ackompanjatörer (Jag söker förgäves sedan länge efter ett ord, likt tyskans ”Begleiter”). För ingenting är så viktigt för en sångare som en ”samstämd” pianist och Jan, med sitt snabba intellekt och sitt känsliga musicerande var en idealisk och inspirerande partner vid flygeln.

Jan växte upp i föräldrahemmet i Stockholm med stark förankring i musik- och kulturlivet. Började först med fiolen men övergick till pianot och blev tidigt antagen till pianoklass på ”Gamla Ackis”, där han bland annat studerade för Greta Erikson. Han spåddes en lysande karriär som konsertpianist och hade just avslutat studierna när Ödet i form av Sveriges Radios Musikavdelning kom att länka Jans karriär in på ett annat spår. Hösten 1957, när Jan just stod färdig för steget ut i yrkeslivet, anordnades nämligen nämnda musikavdelning en romanskurs på två veckor på Örby slott utanför Stockholm. Kursen leddes av Erik Werba, från Wien, och tolv (vill jag minnas) sångare och sex pianister inbjöds att deltaga. Vilken fest! Jag vill också minnas att alla som kunde tackade ja. Själv hade jag studerat två somrar hos bland annat Werba i Salzburg och var förstås överlycklig.

Erik Werba delade upp sångarna, två på varje pianist. Jan, den yngste i gruppen, fick Elisabeth Söderström och mig på sin lott. Varken Elisabeth eller jag hade väl då hört mycket talas om denne unge man men kombinationen visade sig vara ett snilledrag av Werba: vi fann varandra direkt!

Jag minns väldigt lite av denna kurs utom att vi arbetade all tillgänglig tid. Dagarna bestod av långa repetitioner och nätterna av notplugg. För Erik Werba var fordrande. Han satte som mål för varje sångare att lära sig, utantill, en ny sång varje dag. Och det gjorde vi. Pianisterna slet men ställde alltid upp. Nerver som
darrade, bråttom, bråttom, ”tyst jag memorerar”, och kopieringsmaskinen kördes i botten. Då gällde att ha en uthållig, entusiastisk och framför allt arbetsglad pianist vid sin sida. Och en sådan var Jan.

När kursen led mot sitt slut – den avslutades förstås med en konsert, kom Erik Werba till oss med noter för extranummer: Kattduetten (som länge tillskrevs Rossini). Ingen av oss tre kände då till den. ”Att lära till i morgon” (konsertdagen), var ordern. Och efter konserten släppte Erik Werba bomb nr 2: ”Jag har bokat Grünewaldsalen åt er tre för en konsertafton den 19 november. Och program har ni”. Jo, Elisabeth hade studerat in romanser av Richard Strauss och av Franz Schubert, och jag åtta folkvisor av Bela Bartok och en grupp sånger av Johannes Brahms, allt under utsökt samarbete med Jan. Han visade sig vara genommusikalisk och inspirerande men våra diskussioner var också långa och ibland hetsiga. Bettan och jag tyckte väl då och då att vi var lite för erfarna för att ge upp utan kamp; låta oss korrigeras av en purung och orädd pianistyngling. Men vi tog också gärna åt oss kritik. Jan hade utmärkta öron och det är inte alltid så att ”gammal vet bäst”. Vi hade hela tiden så roligt ihop, arbete när det är som bäst, respekt för varandra, att nå samförstånd och harmoni är målet.

För att fylla ut vårt konsertprogram fortsatte arbetet sedan Erik Werba rest. I samma tempo! Duetter av italienska barockkompositörer och Purcell med flera lärdes in och den 19 november stod vi så på scenen i Grünewaldsalen i Stockholms konserthus.

Det blev en kväll att minnas och vi tre fortsatte att talas vid, eller mötas om det var fysiskt möjligt, under 50 år för att fira denna dag, som blev av så stor betydelse för Jans karriär men också för Elisabeth och mig för vi fortsatte att sjunga duetter, både här i Sverige och i våra grannländer – och givetvis med Jan vid pianot. Men även i England, Hongkong, Schweiz, USA, i radio, på tv och på cd. Och samarbetet med Jan fortsatte vi även för våra solo-aftnar. Och de flesta av våra sångarkollegor hamnade förr eller senare hos Jan. Han knöt en stark vänskap med Nicolai Gedda och gjorde konserter med honom ibland annat i Berlin och i USA. Birgit Nilsson kallade honom sin favoritpianist, Ingvar Wixell och Gösta Winbergh tog honom med på turnéer. Berit Lindholm, Edith Thallaug… ja, alla saknar vi honom men minns honom med glädje.

För det var livsglädje, bejakandet av livet som var Jans stora gåva. Jag tror jag vågar säga att varje möte med Jan började med en stor kram och ett skratt. Redan i tamburen när man kom hem till honom i familjens gamla pampiga våning i Vasastan, dit han kom som barn och stannade. Jan hade alltid något roligt som hänt att berätta, något han upplevt, läst, hört eller hört talas om, eller (troligen rätt ofta) hittat på själv. Det var inget fel på hans fantasi och han lockade gärna till många skratt.

Egentligen behöver jag inte säga mer för däri låg hela Jans natur: Hans förmåga att söka och finna glädjen och att dela med sig av den. I sitt liv, i sin musik. I allt som var vackert, i lösningen av problem eller en språklig finess. Han skydde inga svårigheter; fann glädjen i näst intill olösliga problem såväl som i oväntade harmonier i musiken. I rysk grammatik, i matematiska problem, i skönheten i en fras av Mozartrecitativ. Det var så typiskt för Jan att när han en gång säkert för 20-25 år sedan var mycket sjuk och togs in på sjukhus för en längre tid, istället för att ”deppa ihop” använde tiden för att lära sig ryska, och så kunde överaska sin vän Nicolai med ett perfekt uttal och stor kunskap i rysk litteratur, samt tala ryska med ryska schackmästare på besök och klå dem i det spel de annars såg sig som mästare i. För han lärde sig även att spela schack på sjukbädden. På mästarnivå!

Ja, i tamburen skrattade vi när vi möttes, sen var det dags att förbi alla nottravar dra in i det allra heligaste – rummet med flygeln. Och möta Musiken, skaparlusten, sökandet efter sanning och skönhet.

Även om Werba-kursen och vad som följde på den hade stor bety-delse för Jan vore det fel att hoppa över den kanske störste, i varje fall för Jan, av romanssångare, Dietrich Fischer-Dieskau. Hans skivor spelades i föräldrahemmet och det var genom dem Jan skaffade sig sin lyhördhet för sångens alla uttrycksvägar och möjligheter. Han dyrkade ”Fi-Di” och ägde alla hans skivor som gick att få tag på. Jan studerade skivorna in i minsta detalj, visste precis hur ”Fi-Di” ändrade infallsvinklar, tempi och uttryck i olika upptagningar av samma sånger. Jag tror han kunnat doktorera på Dietrich Fischer-Dieskaus sångkonst och jag vet att jag steg betydligt i Jans aktning när jag berättade att jag sjungit med Fischer-Dieskau ett flertal gånger. Även jag hade dyrkat, samlat skivor och lärt av dessa. Nu har de båda lämnat oss, nästan samtidigt.

Jan Eyron blev ledamot av denna akademi 1995.

Kerstin Meyer

GREGER ANDERSSON

Professorn i musikvetenskap vid Lunds universitet Greger Andersson avled den 28 december 2012. Han var född den 6 augusti 1952 i Stehag i Skåne.

Greger växte upp i Kristanstad och inspirerades där av blås- och militärmusik att själv börja musicera. Han spelade till en början trombon i ungdomsorkestrarna. Studierna i Lund och Uppsala fullbordades med doktorsexamen 1982 med avhandlingen ”Bildning och nöje” om de svenska civila blåsorkestrarna under senare delen av 1800-talet. Greger återvände till Lund i slutet av 80-talet och utnämndes där till professor i musikvetenskap år 1996. Hans kapacitet som arbetsledare och organisatör togs också i anspråk av universitetet som institutionsprefekt, prodekanus för humanistiska fakulteten och preses för Vetenskapssocieteten i Lund. Han invaldes i Kungl. Vitterhetsakademien år 2003, där hans introduktionsföreläsning hade rubriken ”Kammarmusiken – död eller levande?”

Avhandlingens forskningsfält utvidgades till studier av stads- och häradsmusikanterna i Skåne, mässingsmusiken vid järnbruk i Värmland och musikmiljöerna vid de skånska godsen i äldre tid. Efterhand insåg Greger hur beroende dessa miljöer och repertoarer varit av kontakterna med Danmark, Nordtyskland och Polen och att hela Östersjöområdet borde studeras som ett vitalt, internationellt musikaliskt landskap. Han utvecklade där ett mycket gott och fruktbart samarbete särskilt med nordtyska forskarkolleger. Ett direkt resultat av dessa kontakter var tanken att producera en antologi om musiklivet i de nordiska länderna. Idén kom ursprungligen från Prof. Dr. Heinrich Schwab som då verkade i Kiel.

Antologin blev verklighet i Musikaliska akademiens regi med Greger som huvudredaktör i ett sällsynt friktionsfritt samarbete med ett samnordiskt redaktionsråd där han skickligt överbryggade och tonade ned vad man kunde kalla nationella särintressen. ”Musik i Norden” antogs som Föreningen Nordens årsbok och utgavs 1997. Det var vår stora besvikelse att denna genuint samnordiska musikhistoria inte uppskattades efter förtjänst av förlag och musikforskare i de andra nordiska länderna. Däremot i Tyskland som utifrån, och mer än vi själva, uppfattar och uppskattar Nordens musikliv som en särpräglad och enhetlig region. Boken översattes 2001 till tyska som ”Musikgeschichte Nordeuropas”.

Samtidigt som Greger ägnade allt mer av sin forskning åt konstmusiken och dess relationer till omgivningen behöll han hela
tiden kontakterna med och sitt intresse för amatör- och underhållningsmusiken. Under sin tid i Uppsala bildade han Salongsorkestern på Norrlands nation, den enda nationsorkester på orten med både symfonisk musik och wienervalser på repertoaren. När andan föll på tog han själv gärna fram dragspelet eller trombonen. Ett av de sista större forskningsprojekt i vilket Greger deltog var det Lundabaserade ”Fruktan, fascination och frändskap” som undersökte det svenska kulturlivets och vetenskapssamhällets relation till nazism och fascism åren 1930-50, där han bidrog med flera delstudier.

Som ämnesföreträdare initierade Greger framsynt en utvidgning av den traditionella musikvetenskapen i form av det tvärvetenskapliga ljudmiljöcentret ”Lyssnande Lund”, som etablerades 2005 och är unikt i universitetsvärlden. Den forskning kring kör och körliv som utvecklats vid institutionen konsoliderades nu under hans ledning genom bildandet av Körcentrum Syd tillsammans med Musikhögskolan i Malmö.

Det var naturligt att Greger också anlitades som redaktör för en rad böcker inom musikvetenskapen, däribland Musikglädje i Lundagård till Akademiska kapellets i Lund 250-årsjubileum och Musiken i Sverige, del 1: Från forntid till stormaktstidens slut. Dessutom skrev han i dessa volymer betydande egna texter. Här kom hans säkra vetenskapliga omdöme, hans ledaregenskaper, humor och humör till sin fulla rätt. Med sin jovialiska och genuint vänliga framtoning kunde han lätt uppmuntra och stödja nya idéer och infallsvinklar men hade samtidigt inga svårigheter att med pondus dra gränser och sätta stopp för långrandiga utvikningar och partsinlagor. Greger genomförde det han åtog sig, och han gjorde det väl.

Greger Andersson blev 1997 ledamot av denna akademi.

Henrik Karlsson

GUSTAV LEONHARDT

Den 16 januari 2012 avled Gustav Leonhardt vid en ålder av 83 år. Vi har i honom förlorat en av den tidiga musikens förgrundsgestalter. Särskilt minns vi honom som cembalospelare; det han presterade på detta instrument var banbrytande och håller en personlig och kvalitativ profil, som imponerar och berör. Detta kan vi än idag ta del av genom alla hans pionjärinsatser som fonogramartist sedan 1950-talet. Då gav han oss bland mycket annat de första inspelningarna av Bachs Goldbergvariationer och Kunst der Fuge.

Samma år grundade Gustav Leonhardt sin barockensemble Leonhardt Consort, som i samarbete med cellisten Nikolaus Harnoncourts ensemble Concentus Musicus Wien under åren 1971-1990 emellan sig delade upp projektet att spela in samtliga Bachs kantater. Bland många andra av samtidens stora musiker, som han samarbetade med skall här nämnas den svenske violinisten Lars Frydén, med vilken han gav oss en av de första inspelningarna av Bachs sonater för violin och cembalo.

Gustav Leonhardts framtoning som musiker var lågmäld och samtidigt totalt kompromisslös. Solokonserterna var ofta strängt tematiska, och spelade han ett program med musik av Bachsönerna, så förblev alla publikens böner om ett extranummer av fader Bach ohörda. Han bjöd aldrig ut sin person åt publiken, den fick helt enkelt hans musik att lyssna till. Detta förhållningssätt skapade även i stora konsertsalar en unikt intim atmosfär.

I sin undervisning var Gustav Leonhardt mycket vänlig och tålmodigt envis. Han gav sig aldrig, förrän det han ville förmedla hade nått fram på något sätt. En lektion kunde under nästan en hel timme uppehålla sig kring några arpeggion i styckets två första takter — och man satt även som åhörande icke-cembalist hela
tiden på tå, fascinerad av att få ta del av alla de kunskaper, som där avtäcktes i skikt efter skikt.

Väldigt ofta, när man lyssnar till den tidiga musikens första pionjärer under 1900-talet, så blir den spontana reaktionen: tänk vad mycket som hänt sedan dess, när man hör dagens otroligt imponerande efterföljare. När man lyssnar till Gustav Leonhardt är man bara tidlöst lycklig att man fick uppleva honom och hans musik.

Gustav Leonhardt invaldes i vår akademi 1996.

Clas Pehrsson

PAAVO BERGLUND

Den finländske dirigenten Paavo Berglund avled den 25 januari 2012 i Helsingfors, den stad där han föddes 14 april 1929 och senare kom att ha en stor del av sin verksamhet som musiker förlagd. Han utbildades till violinist, och fick tidigt plats i finska radions symfoniorkester. Där satt han innerst på en av de bakre pulterna. Hans violin var omsträngad, eftersom han var vänsterhänt, hans spelställning obekväm i orkestern. Snart började han dirigera, han blev orkesterns biträdande dirigent 1956 och var dess chefdirigent 1962-72.

Paavo Berglunds bana som dirigent blev framgångsrik och förde honom till många betydande orkestrar. Åren 1972-79 var han chefdirigent i Bornemouth Symphony Orkestra, med vilken han spelade in alla Sibelius symfonier på grammofon. Samtidigt var han 1975-79 också dirigent för Helsingfors stadsorkester. 1993-98 var han chefdirigent för Det Kongelige Kapel i Köpenhamn. I Sverige dirigerade han ofta, inte minst i Kungliga Filharmonikerna, där han gjorde sitt första gästspel redan 1960 och var chefdirigent 1987-90. Med honom gjorde Filharmonikerna flera turnéer, bland annat till Japan 1990. Bland de många orkestrar runtom i världen som Paavo Berglund gästdirigerat kan nämnas Berliner Philhar-moniker.

Violinist förblev Paavo genom alla år, i dirigentrummet kunde jag möta honom där han stod och spelade på sin egen omsträngade fiol eller, vilket såg märkligt ut, på en lånad normalsträngad fiol fast med stråken i vänster hand. Under orkesterrepetitionerna arbetade han särskilt intensivt och noga med stråkstämmorna. Ibland kunde blåsare och slagverk få sitta syssloslösa i 15 till 20 minuter medan han koncentrerat gnuggade stråkmusikerna. ”Här ser jag flera konstnärer som hamnar på knipen” kunde han säga på sitt koncisa sätt och sin brutna svenska. För att spara repetitionstid medförde han egna notmaterial till sina mest spelade verk, där all stråksättning var noggrant införd liksom andra spelanvisningar. Han var en storartad orkesterfostrare.

Paavo Berglunds repertoar var bred och omfattade bland annat Haydn, Beethoven, Carl Nielsen, Sjostakovitj, Bruckner, Debussy, Brahms och Richard Strauss. Man kan spåra en viss förkärlek för musik med rik och bred orkesterklang. Kärnan i hans repertoar var den finländska musiken, framför allt Sibelius. Med dennes musik hade han en särskild kontakt. Det var först när jag hörde Paavos tolkning av den egenartade fjärde symfonin, som den plötsligt
öppnades för mig. Och ingen kunde som Paavo gestalta Valse triste, ofta extranummer vid hans konserter.

Paavo Berglund var en stor och betydande orkesterledare långt innan man började tala om ”det finska dirigentundret”. Han var själv ett alldeles eget finskt dirigentunder.

År 1983 blev Paavo Berglund utländsk ledamot av denna akademi.

Bengt Olof Engström

DIETRICH FISCHER-DIESKAU

Kammersänger Dietrich Fisher-Dieskau har den 18:e maj i år lämnat lämnat oss i stor saknad. Han har i likhet med andra stora, viktiga personer lämnat oss med många personliga minnen. Det är kanske de som jag vill behålla, dessa ögonblick då tiden stod stilla och historia skapades.

Dietrich Fisher-Dieskau föddes 28:e maj 1928 och hette då Albert Dietrich Fisher. Dieskau är ett tillägg som hans far gjorde efter släktingen Kammerherr Dieskau för vilken Bach skrev bondekantaten. Han sjöng som barn och tog sina första lektioner som 16-åring. Kriget kom emellan där han tjänade som hästskötare och blev 1945 amerikansk krigsfånge i två år. Han sjöng för de hemlängtande fångarna i lägret. Nyss hemkommen och efter något år i skolan fick han så chansen att på klassiskt sätt ”hoppa in” för en indisponerad sångare i Brahms Requiem 1947. Året därpå redan anställd på Städtische Oper Berlin, den teater som från 1961 kallas Deutsche Oper, och blev han operahemvist resten av hans karriär.

De personliga minnen jag har förutom att ha fått sjunga med honom, konsertant version av Cosi van Tutte, är i mångt och mycket förknippade med hans så kallade ackompanjatörer. Han har spelat in otaliga sånger med många pianister. Han har återvänt till verk och spelat in dem på nytt med andra pianister eller orkestrar. Han har också spelat in samma verk med samma pianist flera gånger. Hur orkade han? Gerald Moor hade lösningen på detta då han pekade på min överambition i första sången i Winterreise, att Håkan du har 23 sånger kvar! Undrar vad han sa till Fisher Dieskau!

Detta tecken på outtröttlighet i att sträva efter att finna kärnan i sången, att nå ny förståelse av diktarens och kompositörens visioner var som en enda stor och lång lektion. För Fischer-Dieskau var frågan om ordet eller tonen inte ett problem. De var alltid likvärdiga, och där startade enny era i sånghistorien. Man skulle uttrycka texten. Man hör i hans arbete över åren hur han sökte sig längre och längre in i budskapet. En fras med sångligt superlegato kunde med åren bli mer textinriktad och betoningar betingade av sättet av att läsa texten.

Förebilden Dietrich Fisher-Dieskau fungerade för oss ungdomar på 60-70talen som ett lexikon. 7-8 inspelningar av Schuberts Winterreise väl studerade gav en säker grund att stå på om man skulle drista sig att ge sig på verket själv. Men inte bara inspelningarna utan också hans besök på konserthuset i Stockholm. Hans entré var alltid överväldigande. Stor, säker greppade han flygelocket så att pianisten fick flytta efter. När KG Jehrlander ”hoppade in” i Das Lied von der Erde noterade jag att Fisher Dieskau nickade godkännande efter en av KGs sånger. Han var normen, han var juryn, den man skulle mäta sig med. Detta blev ovärderligt för ett helt sekels sångare som annars kanske hade nöjt sig med en mindre nogsam instudering.

Fisher Dieskaus betydelse fick vi ytterligare ett bevis på när Classic CD UK lät kritiker rösta fram 1900-talets främsta sångare och han blev slagen bara av vår egen Jussi Björling. Det kanske säger något om båda dessa. Hans storhet kan också beskrivas med hans discografi, eller varför inte hans utmärkelser. hedersdoktor vid Yale, Oxford, Sorbonne och Heidelberg. Sonningpriset 1975, Ernst von Siemens Music Price -80, Polarpriset -05 som jag fick äran att överräcka tyvärr inte till honom då han hade skadat axeln i ett fall, men till hans broder. Han blev invald i Gramophone Hall of Fame 2012.

Dietrich Fisher Dieskau var gift flera gånger och hans hustru Julia Varady berättade för mig att det var inte alltid lätt att hålla samma takt som sin man. Han var outtröttlig i sitt sökande efter ny repertoar eller historieböcker som kunde kasta nytt ljus på en text eller ett musikaliskt verk. Man sa om honom att om man inte kunde finna honom skulle man först söka i biblioteket, sedan i repetitionsalen, inspelningsstudion och sist på konsertestraden. Många är de minnen som hans musikervänner har delat med sig. Rostropovitch många minnen av breven, telegrammen som smugglades mellan Sjostakovitj och Britten där önskemålet att få skriva The War Requiem för Fischer Dieskau uttrycktes. Det skulle vara en engelsman, Peter Pears, och en från kontinenten som skulle gestalta de två soldaterna.

Att recensera Fisher-Dieskaus livsverk är dömt att misslyckas och meningslöst. Ett livsverk som man ställer sig framför och tar av mössan och bugar och säger tack. Att tala om och lyssna till detta livsverk kommer generationer att göra i alla tider. Om någon, någon gång misströstar och tycker att han gjorde ju allt med känslan av att då behövs det inte mer, begår ett gravt tankefel. Dietrich Fischer-Dieskau visade vägen och talade om hur det skulle
gå till.

Han valdes in i vår akademi 1970.

Håkan Hagegård

2011

HANS LEYGRAF

Den 12 februari 2011 avled pianisten och pedagogen Hans Leygraf vid 90-års ålder. Hans Leygraf studerade piano hos Gottfrid Boon i Stockholm, vid Musikhögskolan i München samt vid sommarkurser för Anna Hirzel-Langenhan i Schweiz. Hirzel-Langenhans bok om anslagskultur heter Greifen und begreifen och titeln är som en beskrivning av de pianistiska och musikaliska ideal Hans Leygraf var en lysande representant för. Leygraf studerade också dirigering och komposition. Han tillhörde på 1940-talet Måndagsgruppen i Stockholm och de stränga och modernistiska ideal gruppen hade, i opposition mot vad man ansåg vara en folklig och diverterande ton i vår svenska musik, tilltalade den intellektuelle och analytiske unge pianisten och tonsättaren. Vid firandet av Leygrafs 80-årsdag i Stockholm fick jag spela några pianoverk av min tidigare lärare. Över dessa tvåstämmiga inventioner svävade Paul Hindemiths ande. Leygraf berättade för mig att han övergav komponerandet på grund av sitt för musikaliska detaljer extremt känsliga sinne.

Han ägnade i ungdomen flera års studier åt enstämmighet. Tvåstämmigheten tog ännu fler år i anspråk, och han insåg att den symfoniska flerstämmighet han eftersträvade skulle ta ett sekel att uppnå. Hans Leygraf var en unik pedagog och verkade genom åren på Edsbergs musikinstitut samt i Darmstadt, Hannover, Salzburg, Berlin och vid mästarklasser runt om i världen. 1961 blev Hans Leygraf ledamot av Kungl. Musikaliska akademien.

Jag hörde Hans Leygraf som pianist och även som dirigent i min ungdom i Helsingborg. 1965 fick jag för första gången möta honom och spela upp. Jag studerade vid den tiden för Robert Riefling i Köpenhamn och Oslo och denne nordiske pianogigant intresserade Leygraf i så hög grad att mötet till stor del blev en intervju från Leygrafs sida men också spel av wienklassiska sonater. Livet igenom har denna repertoar förenat Leygraf och mig. Det blev avgörande för den unge pianistens musikaliska framtid att lära känna denne pedagog, som inte bara delade Rieflings djupläsning av den musikaliska texten och förmedlade respekt för de stora tonsättarnas musikaliska anvisningar, utan också hade en konkret instruktion då det gäller att använda den mänskliga kroppens rörelser på ett medvetet sätt, i syfte att gestalta verkens hemligheter klangligt. Leygrafs kristallklara undervisning fortsatte för min del vid sommarkurser i Salzburg och under fyra studieår i Hannover.

Hans Leygrafs pedagogik följde inte den än idag gängse modellen att eleven skall instrueras och imitera läraren. Hans metod var snarare att ställa frågor. Hur vill du frasera? Vill du ha ett ritardando här? Eleven fick utveckla ett amatörpsykologiskt öra för nyanserna i hans reaktion på svaret. Ett utdraget ”jaha?” fick mig många gånger att tänka om och tänka vidare. Tanke, medvetenhet, konkret kunskap, vare sig det gällde stilkänsla, text eller om vilken del av fingertoppen som skulle användas för att nå ett önskat resultat är avgörande för interpretationen och den klangliga gestaltningen. Han krävde en fullständig närvaro med örat, tangentkontakt och koncentration kring varje enskild ton, även i underordnade stämmor.

Repertoaren under mina studieår bestod till större delen av klassiska pianoverk av högsta karat. Han sade en gång till mig att jag fick spela precis vilka tonsättare jag ville, med undantag av följande 30. Listan han räknade upp innefattade månget ungt pianohjärtas favoriter; men inte mina. Vår enighet i repertoarfrågor bäddade för en 45 år lång vänskap. När jag ibland envisades med att spela en del för läraren obekanta nyskrivna verk blev han en fantasifull och ofta humoristisk upptäcktsresande i verkets djungel.

Som pianist var Leygraf genomlyst av medvetenhet, klarhet och renhet, såväl fingrets som hjärtats. Den observante lyssnaren kunde med öronen göra kontroller av hur perfekt varje stämma i den pianistiska väven balanserades mot andra stämmor. En åhörare med intresse enbart för den musikaliska skogen kunde ibland irriteras av Leygrafs observanta öra mot de enskilda träden.

Bakom en ibland sträv yta kände såväl lyssnare som elever ett varmt och för musik och människor livfullt pulserande hjärta. För den som efter studietiden förblev hans vän värmde också en i ord och ibland i omtumlande upptåg manifesterad humoristisk ådra. Att Hans Leygraf nu lämnat scenen, den musikaliska och den mänskliga, skapar hos mig ett tomrum som endast det uppfordrande minnet av hans djupt moraliska konstnärliga personlighet kan fylla.

Hans Leygraf blev ledamot av denna akademi 1961.

Hans Pålsson

ENDRE WOLF

Violinisten, professor Endre Wolf, avled den 29 mars i en ålder av 97 år. Därmed har en av vår tids största personligheter inom den klassiska musiken lämnat oss.

Han var traditionsbäraren och länken till gångna tiders violinmästare. I kraft av sin starka övertygelse och karisma skapade han en tonbildning och klangkänsla som var starkt personligt färgad och som knöt an till den moderna – men samtidigt även den klassiska violintraditionen. Den sångbara tonen med aldrig sinande bredd och bärighet, kan för alla violinister som upplevde honom vara källan till inspiration och drivkraft genom hela yrkeslivet.

År 1933 avslutade han sina studier med solistdiplom vid Franz Liszt-Akademien i Budapest för professorerna Jenö Hubay, Oscar Studer och Leo Weiner (i Kammarmusik.) Solistdebuten genomfördes 1936, samma år som han kom till Sverige, och i en recension från januari detta år kunde man läsa följande: ”Endre Wolfs violinafton i Akademisalen blev en verklig succé för den unge konstnären. Hans varma ton, gedigna teknik och själfulla föredrag vittnade om att han är på väg mot stjärnorna.”

Efter ankomsten till det nya landet började en intensiv tid som konsertmästare vid Göteborgs Orkesterförening (Göteborgs Symfoniker) och som solist. De gamla konsertprogrammen från denna tid vittnar om en nästan ofattbar energi och arbetskapacitet. Efter åren i Göteborg bedrev han en omfattande turnéverksamhet i Skandinavien och övriga Europa inklusive England, och efter framgångsrikt turnerande där utnämndes han år 1954 till professor i violinspel vid Royal Manchester College of Music på rekommendation av den legendariske dirigenten Sir John Barbirolli.

Under karriären spelade han in flera stora violinkonserter samt solosonater av Bach och även Bela Bartóks solosonat. Inspelningen av Brahms violinkonsert med London Symphony Orchestra och dirigenten Anthony Collins från 1958 ger en god helhetsbild av Wolfs konstnärskap. Kammarmusiken gick som en röd tråd genom hela karriären. Under Göteborgsepoken etablerade sig Wolfkvartetten som en av landets främsta ensembler. Wolftrion med pianisten György Vásárhelyi, cellisten Erling Blöndal Bengtsson konserterade i Stockholm på 60 och 70-talen. Duon med pianisten Hans Leygraf var en stark kombination.

Mitt första möte med Endre Wolf var vid en konsert i min födelsestad Arvika 1959 då han bland annat spelade Johann Sebastian Bachs Partita i h-moll för soloviolin. Hans spel fångade mig totalt och drömmen formades att en dag bli hans elev. Denna dröm förverkligades några år senare då jag antogs som elev vid Sveriges Radios musikskola på Edsbergs slott åren 1964 – 68 (nuvarande Edsbergs Musikinstitut). Skolan grundades 1958 och sedan starten var Endre Wolf huvudlärare i violin fram till 1998. Det blir alltså otroliga 40 år! Till detta ska läggas utnämningen till professor vid det Kongelige Danske musikkonservatorium i Köpenhamn 1969, som varade i 14 år.

Mästarklasser var också en viktig angelägenhet för professorn. Vårt grannland i öster, alltså Finland, såg honom gärna som ledare för dessa viktiga kurser för unga violinister. Inte utan stolthet berättade han för mig att hans ungdoms Budapest inbjudit honom till ”master-classes” på Franz Liszt-Akademien. Med visst darr på rösten berättade han också att det massiva dörrhandtaget på stora entrédörren var lika slitet som han mindes från ungdomen.

Endre Wolfs sista framträdande med Göteborgs Symfoniker var i februari 1973, då spelade han Beethovens violinkonsert vid en extra insatt konsert till förmån för Island som drabbats av ett våldsamt vulkanutbrott. Det var ett makalöst framförande av denna konsert som var en av Wolfs absoluta höjdpunkter i karriären. En totalupplevelse!

Till sist några ord om Endres livsfilosofi. Hans framträdanden karaktäriserades av en naturlig känsla för musikens inneboende kraft utan onödiga överdrifter, vare sig det gällde den musikaliska interpretationen eller kontakten med publiken. Endre ”intog rummet” utan att förhäva sig. Det gällde såväl på konsertestraden som i vardagen.

Endre Wolf blev ledamot av denna akademi 1973.

Christer Thorvaldsson

HANS NORDMARK

Det kändes så självklart att vid Hans Nordmarks jordfästning i S:ta Birgitta kyrka den 19 augusti fyra medlemmar i Mazerska Kvartettsällskapet skulle spela kvartettsatser av Beethoven (op. 18:3) och Haydn (op. 64:6). Under många år var Hans spiritus motor, ord-förande och mycket aktiv speleman i ”Mazer”.

Hans, född 1919, växte upp i Västerås. Tidigt började han spela fiol och eftersom han visade stora anlag, både tekniskt och musikaliskt, inriktade han sig efter studenten till en början på att utbilda sig till violinist och 1938 till 1942 studerade han på Musikhögskolan. Så småningom började han också studera juridik (jur. kand. 1945). Efter tingstjänstgöring, en tid på Vattenfallsstyrelsen, där han anställdes 1948, och ombudsman för flottningsföreningar, kom han till LKAB där han var administrativ direktör 1957-72. År 1973 återbördades Hans till musiklivet på heltid då han utsågs till VD för STIM där han verkade till 1984.

Oavsett vilken yrkesuppgift Hans Nordmark hanterade var det ändå musiken som likt en skönt klingande bordunton präglade hans liv. Sitt violinspel höll han under sin aktiva yrkestid inte bara vid liv utan han utvecklade sin förmåga som en lyhörd och vital kammarmusiker – under tidigare år uppträdde han också som
konsertsolist och han var medlem av Lilla Kammarorkestern 1943-1947.

Dessutom togs han i stor utsträckning i anspråk av musiklivet för administrativa uppgifter: Styrelseledamot i KMA 1964-71, preses 1977-88, ordförande i Mazerska kvartettsällskapet 1975-90, styrelseledamot i Konsertföreningne och Stiftelsen Stockholms konserthus 1962-77 (ordf 69-75), styrelseledamot Musikhögskolan 1977-88, plus mycket, mycket annat.

Alla dessa inom näringsliv och musikliv förtjänstfullt genomförda uppgifter ter sig dock irrelevanta i jämförelse med det minne den varmt leende vännen och musikanten Hans efterlämnar – en man vars framtoning var stil och noblesse. Och de som hade glädjen att spela samman med den mycket aktive kammarmusikern glömmer inte den stimulans, uppmuntran och värme han gav.

Under sina sista år bodde han och hans hustru Elisabeth, som genom livet stödjande och uppmuntrande följde honom, på Nockebyhus dit han förde med sig musiken och där han blev högt uppskattad.

Ledamot av vår akademi blev han 1966.

Anders R . Öhman

INGVAR WIXELL

Hovsångaren Ingvar Wixell föddes 7 maj 1931 i Luleå och avled 8 oktober 2011 i Malmö. Han kom från en musikalisk familj i Luleå, och där började han tidigt sjunga i kör samt skaffade sig allsidiga musikaliska impulser genom att även spela altviolin i den mycket aktiva Luleå Orkesterförening. Efter sångstudier för sångpedagogen Dagmar Gustafsson i Stockholm studerade han vid Musikhögskolan, och tog examen där 1955. Samma år debuterade han som Papageno i Mozarts Trollflöjten under en turné av Riksteatern.

Efter det anställdes han omedelbart på Stockholmsoperan där han stannade till 1967. Först som lyrisk baryton med roller som Figaro i Rossinis Barberaren i Sevilla och Greven i Mozarts Figaros Bröllop. Senare i karriären kom dramatiska partier som Scarpia i Tosca och titelrollerna i Rigoletto respektive Simone Boccanegra. Han firade även stora triumfer som Amonasro i Aida och Posa i Don Carlos. Hans framställning av bland annat dessa roller har senare ansetts tillhöra samtidens bästa och blev några av hans paradroller.

1967 gjorde Wixell sin amerikanska debut och då hade han redan inlett sitt engagemang vid Deutsche Oper Berlin, där han kom att verka som högt älskad och uppskattad gäst i mer än 30 år. Han erhöll titeln ”Berliner kammersänger” 1970 och gjorde sin sista föreställning vid denna teater 9 november 1998. Efter ett rikt och långt sångarliv med hela världen som arbetsplats – nämnas kan
Bayreuth, Covent Garden, Metropolitan, La Scala, Salzburg, Wien och München, avslutade han sin karriär på hemmaplan med rollen som Musikläraren i Richard Strauss Ariadne på Naxos på Malmö Opera 2003.

”En levnadsglad mästare i den allra högsta divisionen, en färgstark, härlig sångare, en fantastisk naturbegåvning” – är omdömen man ofta hör om Ingvar Wixell. Själv minns jag honom, efter att åtskilliga gånger haft glädjen att samarbeta med honom från orkester diket, som en generös, koncentrerad och öppen person med mycket tydliga musikaliska krav och ambitioner – allt i det sceniska gestaltandets tjänst. Än i dag minns jag hans Scarpia; livsfarlig, färgstark, vokalt praktfull. Den stora andra akten med Ingvar på scenen satte verkligen en ung dirigent på prov; stimulerande och lärorikt!

Eller som magnifik och samtidigt rörande Rigoletto – det var bara att tacka och ta emot. Först i efterhand förstår man vad samarbetet med karismatiska konstnärer som Ingvar Wixell innebär för ens utveckling, hur viktigt och avgörande det är att komma i kontakt med artister av den kalibern.

Ingvar Wixell hade ett brett register och var inte främmande för varken schlager eller visa. Att han 1965 sjöng samtliga bidragen i den svenska Melodifestivalen har gått till den svenska populärmusikhistorien och särskilt känd blev vinnarmelodin Annorstädes vals. Ingvar Wixell blev under 1960-talet även mycket uppskattad för sina tolkningar och inspelningar av Fridas visor och tillsammans med Erik Saedén sjöng han även in Gluntarne, med Ejnar Haglund vid flygeln. Och han älskade Jussi Björling. Kanske hördes det även i hans varma, vackra och välvårdade stämma?

Han blev ledamot av denna akademi 1980.

Kjell Ingebretsen

ANDERS LOGUIN

Vår vän Anders Loguin, slagverkare, professor och akademiledamot blev bara 57 år. Han avled den 3 november.

Det finns många mycket bra musiker. Som spelar alldeles felfritt med känsla och värme, och som omsorgsfullt respekterar tonsättarens text. Men få är de som vågar visa människan som stämmer sig bakom den underbara klangen, den glittrande tekniken, den svängande rytmiska perfektionen. Men för att våga låta sin personlighet styra sitt spel måste man naturligtvis äga en stark sådan. När Anders Loguin med sina ovanliga, mer latinska än svenska, en smula aristokratiska drag, befann sig bland många andra i ett rum, var det honom man direkt lade märke till. Det var i alla så jag kände när jag lärde känna honom på Musikhögskolan i mitten av 70-talet. Men utseendet var bara en detalj i Anders karismatiska, mångfacetterade personlighet.

Anders inledde sin bana som slagverkare tidigt med att som 10-åring spela i Skansens Vaktparad. Vid 21 blev han anställd i Kungliga Filharmonikerna, samtidigt som han studerade på Musikhögskolan. Efter examen 1977 började han själv att undervisa och blev 1994 Sveriges första professor i slagverk. Under sina 34 år på Musikhögskolan har han utbildat flera generationer slagverkare och hjälpt dem ut i musiklivet.

1978 var Anders med om att bilda slagverksensemblen Kroumata, som under de följande 30 åren turnerade i mer än 40 länder, beställde många nyskrivna verk och tillhörde världseliten inom sitt område. I Sverige fick Kroumata kändisstatus och drog en stor publik till den nya musiken. 2008 bildade Anders ensemblen Glorious Percussion med medlemmar från fyra länder. Namnet hämtades från Sofia Gubaidulinas nya verk för slagverksgrupp och orkester, ett verk som är tillägnat Anders.

Efter uruppförandet med Göteborgs Symfonikerna och dirigenten Gustavo Dudamel har Glorious Percussion framförts med flera av världens främsta symfoniorkestrar. Det stort anlagda verket rymmer improvisationer där Anders sensibla spel kom fram på ett särskilt utsökt sätt, liksom det gjorde när han spelade kammarmusik tillsammans med Roland Pöntinen och Mats Zetterqvist i trion RoMA. Anders har genom sina olika ensembler uruppfört mer än 200 verk, vilket säger något om hans stora betydelse för oss tonsättare.

Han var en passionerad människa, med många intressen. Vid sidan av musiken, hans centrala, priviligierade värld, älskade han konst, och kunde klä sina upplevelser framför verken i kunniga och välvalda ord. Debussy lär ha sagt att om han inte hade blivit tonsättare skulle han ha blivit sjöman. Anders talade också ofta med darrande röst om havet, fri människa som han var. ”Segla, bara det blir seglat”, men inte med vad som helst! Hans raffinerat estetiska känslor allierade till hans oändliga ärlighetsbehov krävde en segelbåt i trä, och med sin älskade Brita som kapten!

Hans intellektuella uppriktighet var påtaglig; smicker fanns inte i hans tankevärld, lovord som kritik var äkta. Det kan alla tonsättare som skrivit för honom vittna om. ”Varför skrev du så fula ackord här?”, frågade han mig en gång. Hade Anders en dröm, lät han den aldrig förbli en hägring, en chimär; tvärtom satte han in all sin intelligens, all sin kraft och sin talang för att förverkliga den.

Anders älskade livet och livet älskade honom, hans fantastiska karriär som musiker och pedagog vittnar om det, men också hans aptit för fysisk aktivitet: Anders spelade tennis med samma engagemang som han spelade slagverk! Alla sanna musikälskare kommer att sakna hans oersättliga gestalt.

Anders Loguin blev ledamot av denna akademi 2002.

André Chini och Henrik Strindberg

2010

GEORGE RUSSELL

George Russell har lämnat oss den 27 juli 2009. Han var en musikhistorisk nyckelfigur i den för framtiden värdefullaste musikutvecklingen, enligt min mening. Denna utveckling som gestaltas av visionärer som struntar i genregränser, som förstår att nyskapande och tradition inte kan vara utan varandra.

När vi sist sågs, jag tror det var 1996 på Musikhögskolan i Stockholm, gav George Russell ett seminarium för studenter och lärare. I en paus berättade han stolt för mig vad den geniale japanske kompositören Toru Takemitsu sagt angående Russells The Lydian Chromatic Concept Of Tonal Organization: "Detta ditt verk är tillsammans med Olivier Messiaens My Musical Language de två viktigaste musikteoretiska verken under 1900-talet."

Detta fruktbara crossgenreperspektiv delade Russell med Miles Davis. Deras idé- och tankeutbyte, som öppnade dörrar och fönster till musikens natur och rötter såväl som till genomkomponerad musik ledde till musikaliska stordåd tio år senare. Miles Davis lp Kind of blue är ett exempel på detta. Miles Davis och Gil Evans Miles ahead-lp är ett annat lysande bevis på korsbefruktningarnas betydelse för musikalisk förnyelse. I likhet med Igor Stravinskij, såg de musikaliska traditioner utan genreskygglappar, "Låt traditionen besjäla nuet".

De etniska dimensioner som gått förlorade i en improvisationsberövad "klassisk musik" lever i allra högsta grad i fruktbara hybrider som tango, samba, blues, fusion, jazz och elektroakustisk musik. Här lever den balans mellan komposition och improvisation som tidigare varit en självklarhet för till exempel Dowland, Mozart och Chopin.

I början av 1960-talet anordnades en ABF-kurs i Stockholm med George Russell som kursledare. Ämnet var förstås The Lydian Chromatic Concept. Min hustru Monica och jag deltog såväl som bland andra Palle Danielsson, Bernt Rosengren, Eje Thelin, Lars Färnlöf, Lars Sjösten, Christer Boustedt och Bertil Lövgren. Det var en underbar kreativ upptäcktsfärd i musikens natur- och färglära. Samma funderingar som tidigare inspirerat Miles att upptäcka armeniska modi i Khatjaturjans musik. Samma funderingar som fått Charlie Parker att börja tala med Edgar Varèse, Frank Zappas husgud, om ett slags gränslös musik han drömde om. Tack George för den inspiration du gett mig och många andra!

Georg Russel blev utländsk ledamot av denna akademi 1997.

Carl-Axel Dominique

ARNE NORDHEIM

5 juni 2010 avled tonsättaren Arne Nordheim. »Skönande och tidsmedveten kulturarbetare, experimentator och kontaktvänlig al fresco målare i toner«. Så karakteriserar Bo Wallner den norske tonsättaren Arne Nordheim som efter en längre tids sjukdom avled i somras i en ålder av nästan 79 år. Karakteristiken återfinns i ett skivalbum som utgavs med anledning av Nordheims femtioårsdag 1981 och är inledningsraderna till en uppsats om Nordheim ur ett svenskt perspektiv. Detta perspektiv är betydelsefullt på mer än ett sätt: dels därför att det belyser hans tidiga konstnärliga utveckling med kontakt med både nyare svensk musik och litteratur, dels därför att den då så naturliga kontakten och utbytet mellan de nordiska länderna under de senaste trettio åren efterträtts av fokusering på större gemenskaper där den nordiska gemenskapen tenderar att hamna på undantag. Sålunda har, såvitt jag har sett, svenska medier inte observerat eller brytt sig om att informera om Arne Nordheims frånfälle, något som för trettio år sedan och mer skulle ha varit otänkbart.

Född i Larvik 1931 utbildade sig Nordheim vid Musikkonservatoriet i Oslo där orgelspelet stod i centrum. Men synranden var vidare än så och i likhet med andra norska tonsättare följde han utbudet i svensk radio av nyare musik där inte minst det legendariska programmet Nattövning hade stor betydelse. Han väckte för första gången uppmärksamhet vid Ung Nordisk Musiks vecka i Stockholm 1960 där sångcykeln Aftonland med text av Pär Lagerkvist framfördes. Som en konsekvens av detta kom han att representeras i Sveriges Radios konsertserie Nutida Musik med såväl Epitaffio som Eco, det sistnämnda beställt av arrangören och tillägnat minnet av Karl-Birger Blomdahl. Bägge dessa verk kan sägas vara riktningsvisande för Nordheims fortsatta utveckling: där Epitaffio kombinerar stor orkester med tonband är Eco komponerat för soli, kör och orkester. Människorösten, orkestern och elektronik kommer i fortsättningen att vara grundbultarna i Nordheims musikaliska värld. Till detta träder det sceniska, manifesterat i baletter som Katharsis, Ariadne och The Tempest samt ett stort utbud av skådespelsmusik för norsk radio. Valet av klangkällor kan sägas ha fått sin sammanfattning i det dramatiska oratoriet Nidaros från 1997, tillkommet med anledning av staden Trondheims tusenårsjubileum och komponerat för soli, barnkör, kör, orkester och tonband.

Men Nordheims produktion begränsar sig icke till denna i sig imponerande samling av verk. Ode til lyset heter en ljudinstallation avsedd för en skulptur för blinda, skapad av Arnold Haukeland och en grupp ingenjörer från Norges Tekniske Högskole. Musiken finns på ett tonband som ständigt rullar och förändras på olika sätt. Denna förändring regleras av skulpturens olika delar som är försedda med ljuskänsliga fotoceller där dagsljusets skilda nyanser
är bestämmande för klangen. De blinda kan således "höra" ljuset och rentav själva påverka musiken, ett exempel på hur avancerad kompositionsteknik och sociala aspekter förenas.

Ett annat exempel är Förbindelser, musik för fem städer, radio och tv, beställt till Norsk Rikskringkastings 50-årsjubileum. De fem städerna är Tromsö, Trondheim, Bergen, Stavanger och Oslo och i var och en av dessa befinner sig instrumental- och vokalensembler som framträder såväl i högtalare som på bildskärm. Under 35 minuter skall de på olika sätt samverka och perspektivet är geografiskt, textligt, musikhistoriskt, musikstilistiskt och kommunikationstekniskt. Avsikten är att bidra till att hålla samman det mycket avlånga land som Norge faktiskt är. I detta sammanhang fällde Nordheim en vitsig kommentar: en av dirigenterna klagade över att partituret var så högt att man behövde stege för att överblicka det varpå komponisten svarade att ett långt land kräver ett högt partitur. Hade landet varit Lichtenstein hade situationen varit annorlunda!

Denna välformulerade kommentar för oss över till ett annat av Arne Nordheims verksamhetsfält: det skrivna och talade ordet. Under ett antal år var han musikkritiker vid Dagbladet och gjorde sig känd som en både inkännande och – när så erfordrades – vass bedömare. Sin muntliga begåvning kunde han visa också i ett projekt arrangerat av Svenska Rikskonserter på 1960-talet där fem nordiska komponister åkte ut till gymnasier för att tala om sin musik och där även specialskriven musik ingick. Detta är väl det närmaste Arne Nordheim har kommit en i ordets mer egentliga mening pedagogisk verksamhet. Men han har fått användning för ordet även i andra sammanhang, nämligen som förtroendevald
företrädare för norskt kulturliv: ordförandeskapet i Norsk Komponistforening och TONO, motsvarigheten till STIM, samt medlemskapet i Norsk Kulturråd vittnar om detta.

Arne Nordheim är en osedvanligt framgångsrik tonsättare, han har samarbetat med internationella musikpersonligheter såsom Zubin Mehta och Mstislav Rostropovitch och har fått de flesta musikpriser. Hans hemstad har visat sin uppskattning genom att utnämna honom till hedersmedborgare. Hans hemland har visat sin uppskattning genom att tilldela honom hedersbostaden Grotten strax invid slottet i Oslo med tidigare innehavare såsom Christian Sinding och Arnulf Överland. Vid hans frånfälle uttryckte Norges såväl stats- som kulturminister sitt beklagande och jordfästningen i Oslo domkyrka organiserades som statsbegravning. Det är sorgligt att hans sista år skulle förmörkas av sjukdom och därmed avstannad skaparkraft och ett Nordheimcitat kan här vara på sin plats: "vårt liv är kort men det är det enda vi har". Nordheims sista fullbordade verk är en trombonkonsert från år 2003.

Hur låter Arne Nordheims musik? Här ska göras ett kortfattat försök: långa klangsjok som växer och avtar i tonstyrka, episoder med interpunkterande soloinstrument, stora utbrott i slagverk, en ensam sopran svävande över klangdjupet, en musik utan egentligt tempo men med en öppen, inbjudande karaktär, en karaktär som är sig egendomligt lik från verk till verk. Eller i Arne Nordheims egen formulering: alt skal synge!

Arne Nordheim blev 1975 utländsk ledamot av denna akademi.

Gunnar Bucht 

BENGT EMIL JOHNSON

"Det blåser genom mig från alla håll där jag står och stampar"
Som tidigare framkommit avled Bengt Emil Johnson den 14 juli 2010. Bengt Emil var yrkesverksam inom flera områden. Här skall framför allt nämnas tonsättaren, poeten, pianisten, skriftställaren, radiomannen och ornitologen. Första gången jag träffade Bengt Emil var 1961 i samband med Fylkingens kurser för tonsättare med ett särskilt intresse för elektronisk musik. Vid den tiden fanns inga möjligheter att studera detta ämne vid något lärosäte i Sverige. Genom att vi båda engagerade oss energiskt i Fylkingens verksamhet kom vi att lära känna varandra allt bättre, något som utvecklades till en varaktig och djup vänskap. Så småningom också till ett konstnärligt samarbete, som även inkluderade ett gemensamt skriftställeri framför allt inom den moderna konstmusikens område. Arbetet med Fylkingen var en utmärkt skola för blivande musikproducenter och skulle också visa sig bli avgörande för våra framtida karriärer.

Bengt Emil studerade piano och komposition för Knut Wiggen i flera år och den naturliga platsen för hans debut – både som tonsättare och pianist – var en konsert 1962 i Fylkingens regi. Debutverket bar titeln Sonat för pianist. 1963 uruppfördes hans stora verk Pianocollage för ett obegränsat antal pianister. Även det uruppfördes i Fylkingen av tonsättaren själv samt pianisterna Alfred Janson, Leo Nilson och Karl-Erik Welin. Vid denna tid började vi i Fylkingen intressera oss för den så kallade instrumentala teatern och de idéer som pekade i riktning mot det vi numera brukar kalla performance art och som hade sin upprinnelse i John Cages estetik och den amerikanska happeningrörelsen. Bengt Emil komponerade flera verk i denna anda, bland annat det förtjusande och intima verket med den neutrala titeln Semikolon för Karl Erik Welin – ett verk som tyvärr kom helt i skymundan för de mer explosiva delarna av Welins beryktade motorsågskonsert i Fylkingen i mars 1964. Bengt Emil och jag gjorde ett flertal verk som alla rubricerades under det gemensamma prefixet Semikolon. Hösten 1965 fick vi båda chansen att i ett gemensamt projekt i Sveriges Radio realisera ett antal verk vilka baserades på texter och i huvud-sak konkreta ljudförlopp. Givetvis under rubriken Semikolon. Man nog också säga att detta i hög grad var upptakten till de text-ljud-kompositioner som vi senare kom att skapa var och en för sig.

För den nutida läsaren är det kanske svårt att förstå den enorma vikten för en tonsättare att bli framförd i radio med tanke på att radiomediet idag som en tummelplats för konsnärlig förnyelse bara är en skugga av sina fornstora dagar. Varken Bengt Emil eller jag hade studerat vid musikhögskolan så detta var ett slags "S-märkning" av oss som tonsättare. Radiomediet kom sedan att under en lång rad år framåt att vara vår huvudsakliga konstnärliga plattform. Det var också en mycket betydelsefull sak då vi båda 1967 engagerades som junior-producenter på musikradions kammarmusikavdelning under Bengt Hambraeus egid. Våra erfarenheter från Fylkingen arbetet visade sig då vara mycket värdefulla. För Bengt Emils del så startade här hans karriär som radioman. En karriär som senare skulle föra honom upp till de högsta positionerna inom musikradion som musik- och kanalchef.

Som skriftställare var Bengt Emil synnerligen produktiv och enastående skicklig. Han började tidigt sin bana med att recensera såväl musik som fotbollsmatcher i södra Dalarnas lokalpress men svingade sig raskt upp till de avancerade kulturorganen inom det tryckta ordets värld, som till exempel hans medverkan i tidskriften Rondo i mitten av 1960-talet och under flera år om som redaktör för Sveriges Radios programtidskrift Nutida Musik samt naturligtvis otaliga artiklar i dagspressen.

För den kulturellt intresserade allmänheten är kanske Bengt Emil mest känd för sitt författarskap inom poesin. Hans poesiböcker har bland annat tjänat som en betydande inspirationskälla även för dagens unga poeter, de som lite nedlåtande har betecknats som "språkmaterialister". Han började tidigt med att skriva poesi. Genom sin lärare Knut Wiggen fick han kontakt med Öyvind Fahlström som pläderade för så kallad konkret poesi och som 1953 formulerade och publicerade sitt "manifest" för den konkreta poesin i undergroundtidskriften Odyssé. Fahlströms inflytande var viktigt och inspirerande för Bengt Emil och hans debutbok Hyllningarna från 1963 var till stor del baserad på den konkreta
poesins idéer. Boken fick ett mycket positivt mottagande och blev genast en portalfigur för den svenska konkreta poesin. Han blev dock aldrig någon epigon till Fahlström utan visade med en gång sin estetiska och konstnärliga egenart. Senare skulle han även ta avstånd från beteckningen konkret poesi.

Under 1960-talets första hälft var idéerna om konstarternas gränsöverskridande mycket aktuella. Musik och dikt har ju alltid varit sammanflätade, men i Bengt Emils första samling använde han från musiken hämtade kompositionstekniska metoder bland annat den seriella musiken med till exempel vokalserier som "kläddes" i ord och läsarter i olika tempi. Strax därefter kom det stora, komp-lexa textverket Gubbdrunkningar som först framfördes i ett flertal olika versioner och med ett varierande antal "uppläsare". Idag skulle man nog kalla det för en "text-performance".

Senare (1965) kom verket i bokform. Överskriften till denna runa är hämtat från Gubbdrunkningar. Kombinationen musik och dikt fortsätter att spela en stor roll i Bengt Emils produktion och här vill jag särskilt framhålla hans verk Soliloquium (1975-77) för en soloröst komponerad för och ytterst förtjänstfullt interpreterat under många framföranden av sångerskan Kerstin Ståhl. Detta verktycker jag sammanfattar Bengt Emils nydanande betydelse och alla hans konstnärliga förtjänster.

Bengt Emil Johnson invaldes i denna akademi 1979.

Lars-Gunnar Bodin 

BERTIL BOKSTEDT

Den 24 september 2010 avled före detta operachefen Bertil Bokstedt. Slumpen gjorde att jag kom att lära känna Bertil Bokstedt redan när jag på 50-talet just påbörjat studierna som elev i operaklassen vid Kungl. Musikaliska Akademien, nuvarande Operahögskolan. Våra huvudlärare kom från Kungl. Teatern och såg till att vi tidigt fick visa upp oss på stora scenen i mindre roller, ofta med kort varsel. Och ofta var det Bertil Bokstedt, då ung repetitör vid teatern och tillika dirigent, framför allt för balettföreställningar, som fick ta hand om oss okläckta kycklingar och berätta allt som gäller på en teater och se till att varje 16/del av rollen satt på plats. Och det var han fenomenalt bra på! Jag har alltid sagt att det man lärde av Bertil det satt i för hela livet. Givetvis hade våra lärare på skolan förberett oss, men att få vara i HUSET, att det var ALLVAR, vi skulle stå på SCENEN. Det går inte att beskriva vår vilja att lära! Och vi insöp varje ord från Bertil.

Han var oerhört noggrann – den korrekta notbilden,nyanserna, uttrycket, textningen – ingenting lämnades åt slumpen. Vi skulle nu stå på scenen bredvid de stora, beundrade stjärnorna och vi var iakttagna av hela teaterns personal, men framför allt av dess regissörer och kapellmästare. På köpet fick vi litet om hur man uppför sig på en teater, vad man gör och inte får göra. Framför allt den totala inriktningen på föreställningen, som inte får störas. Gud så lärorikt och så roligt! På detta sätt lärde vi oss stora delar av repertoaren, som damer i Trollflöjten, pager i Lohengrin, blomsterflickor i Parsifal, Valkyrior och nornor i Ringen och så vidare. Och pojkarna i klassen sjöng väpnare och tempelvakter: det var ett evigt spring mellan våra två(!) arbetsrum på Ackis och Kungl. Operan! (JoJo, skolan har växt!) Det var en jobbig tid men mycket rolig inte minst tack vare Bertils glada sätt att leda undervisningen. Han var ju själv ung och entusiastisk, för han älskade verkligen sitt jobb och han älskade opera.

Ett par år senare kom jag, åter av en slump, att resa genom halva Europa med Bertil och hans hustru Sibylla och den unge Carl Rune Larsson, då balettrepetitör på Operan, därtill en stor entusiast för romanslitteraturen. Han och jag hade planerat en resa till Salzburg för att delta i en kurs för sångare och pianister på Mozarteums Internationella Sommarskola samt "svänga förbi" Bayreuth på vägen. Europa var äntligen öppet – vi brann av upptäckarglädje och övermod!

En dag kom Carl Rune, som jobbade nära Bertil med en hälsning att vi kunde få följa med honom och hustru Sibylla i deras nya bil för en symbolisk summa! De skulle nämligen samma väg. Om vi ville! Det blev en hejdlöst rolig resa, inte exakt som vi planerat men både längre och roligare, vi gjorde till och med en sväng ner i Italien. Undan gick det! Sixten Ehrling hade året innan åkt ungefär samma väg. Mellan de två Skånepågarna, så lika i utbildning och ålder (de hade till och med samma födelsedag, födda med ett års mellanrum) fanns troligen livet igenom en fruktbar konkurrens. Jag minns inte om Sixten eller Bertil körde snabbast, även om vi kollade körsträckor och tider i ett. Men som sagt, undan gick det och roligt hade vi. Och här lärde jag känna den lätt övermodige, litet (nej mycket!) retsamme, envise och oerhört charmerande pojke som Bertil förblev genom hela sitt liv. Vi kunde alltid skoja med varandra även under allvarliga omständigheter, ja, till och med under svåra sådana. För sådana dök ju upp. Som operachef fick han ärva hela projektet med Ligetis Den stora Makabern, som när det äntligen materialiserats blev en lysande föreställning och en jätteframgång för Kungl. Teatern, men drev fram mycken ilska och bedrövelse på grund av alla kompositörens förseningar som medförde ändringar i teaterns planering. Sångare och musiker tvingades att annulera utlandsengagemang, grammofoninspelningar och privata planer. Det måste ha kostat Bertil både sorger och bedrövelser, om jag känner honom rätt. Men han hade inget val.

Han älskade sin teater och han kände den inifrån. Hans lista på åtaganden, undervisning, konserter, inspelningar och så vidare är lång, men det var i operahuset vid Gustav Adolfs torg han kände sig hemma! ( Nja låt gå för Drottningholmsteatern då!) Men det var DEN STORA OPERAN han ville ha i sitt hus. Och han såg till att få den. Listan är lång på världsartister på alla områden. Stora internationella regissörer kom hit, trivdes här, gjorde glänsande,vackra föreställningar och kom gärna tillbaka. Likaså dirigenter, scenografer och sångare som inspirerade våra egna aktiva sångare, sångpedagoger och kommande unga talanger. Bertil kunde sin teater, utan och innan, och han var en utmärkt kännare av röster. Han kunde rollbesätta, var utomordentligt lyhörd för röstkombinationer. Endast det bästa var gott nog och man hade anledning att känna sig stolt när man fanns med på rollbesättningslistorna, även om man fick avstå från ett eftertraktat kontrakt ute i stora världen.

Under 37 år av sitt liv tjänade Bertil Kungl. Operan och Drottningholmsteatern, nu är Vännen/Läraren/Chefen borta. Telefonen ringer inte en morgon i april, varken från New York eller Stockholm men kvar finns minnen av lyckliga stunder runt en flygel, av upptäckarglädje i nya och gamla partitur och det vidunderliga i att musicera tillsammans.

Bertil Bokstedt blev ledamot av denna akademi 1972.

Kerstin Meyer-Bexelius